- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1441-1442

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holmgård ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom att sätta upp som segerlön (sigrmál)
en penningesumma lika stor med den omtvistade
egendomens värde. Bestämmelserna i detta afseende
voro för öfrigt olika på olika tider. På Egil
Skallagrimssons tid var det holmgångslag att, om den
utmanande segrade, han skulle hafva som segerlön det
han hade fordrat; men blef han sårad, skulle han lösa
sig med så mycket gods, som förut vardt bestämdt,
och om han föll i holmgången, så hade han förbrutit
all sin egendom till segraren, som då blef hans
arfvinge. Den sistnämnda bestämmelsen kunde lätt
gifva anledning till missbruk, och i sagorna klagas
det ock flerestädes öfver slagskämpar, som begagnade
holmgången såsom ett beqvämt sätt att förvärfva sig
land och lösören. – Såsom sjelfva namnet antyder,
försiggick holmgången ursprungligen på små holmar
såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Der
tillgång på dylika holmar saknades, omgaf man med
ett stängsel stridsplatserna, som dock behöllo sin
gamla benämning. Att utmana till holmgång kallades
på norrönaspråket at skora á holm, at skora á til
holmgöngu;
och om den utmanade ej mötte på utsatt tid
och ort, förklarades han af sin vedersakare såsom
hvar mans niding. Af de skildringar, som sagorna
förvarat angående holmgång, synes det, som om man
i äldre tider gått tillväga ungefärligen på samma
sätt som vid det enklare enviget. De holmgångar,
som omtalas i Egilssagan, och i hvilka Egil segrade,
tyckas åtminstone hafva varit strider, der alla sätt
att skada sin fiende ansågos tillåtna. Så omtalas det,
att när en arfstvist mellan Egil och norrmannen Atle
den korte skulle afgöras genom holmgång, kastade Egil
efter en stunds fläktande bort sina vapen, rusade på
sin motståndare och fällde honom till marken samt bet
som ett rofdjur af honom strupen. Till följd af denna
gräsliga seger tillegnade sig ock Egil den omtvistade
jordegendomen. Noggrannare beskrifves en holmgång
mellan den isländske skalden Kormak Agmundsson och
hans landsman Berse. De stridande skulle stå, heter
det, på en fäll eller pelskappa, som höll fem alnar
mellan snibbarna och hade öglor i hörnen; dessa öglor
skulle fästas om trästabbar med hufvud på ena änden,
hvilka hufvud kallades tjösnur. Den, som utbredde
fällen, skulle gå till tjösnurna i en sådan ställning,
att han såg himlen emellan sina ben och höll sig i
öronsnibbarna, under det han uttalade en formel,
som sedan upptogs i offerbönen, hvilken kallades
tjösnublót. Det skulle vidare vara tre med linier
betecknade rum af en fots bredd rundt omkring fällen,
och utanför dessa tre rum fyra stänger, som kallades
haslor (höslur); en sålunda begränsad stridsplats
sades vara en haslad vall. Hvar kämpe skulle hafva
tre sköldar, och när dessa voro sönderhuggna,
skulle de träda in på fällen, äfven om de förut
vikit utom den, samt derefter försvara sig endast
med sina huggvapen. När någon blifvit sårad, så att
det kom blod på fällen, var man ej pligtig att kämpa
längre. Steg man med den ena foten utom haslorna,
sades man vika; steg man utanför dem med

bägge fötterna, ansågs man fly. – Utom enviget och
holmgången omtalas på ett ställe ännu ett slags
tvekamp, den s. k. kargången, som bestod deri att de
stridande innestängdes i ett öfvertäckt kar och der
i mörkret vexlade hugg med hvarandra. – Omkr. 1006
afskaffades holmgången på Island, till följd af
den olyckliga tvisten mellan Gunnlög Ormtunga och
Skald-Rafn. Enligt en uppgift i Grettessagan vardt
holmgången förbjuden i Norge omkr. 1012. (Jfr Duell
och Envig.) Th. W.

Holmgård, ett stort rike med en borg eller hufvudstad
af samma namn, i den nordliga delen af Gårdarike
(se d. o.). Namnet tillkommer närmast landet
mellan Ladoga och Onega. Men från dessa trakter
sträckte riket H. sig dels något mot söder, dels
från Ladogasjön upp mot Hvita hafvet. De gamle
nordborna stodo i liflig förbindelse med detta
rike. Staden H. antages vanligen vara det bekanta,
af Rjurik anlagda Novgorod (jfr dock Bjarmaland).
Th. W.

Holmia, latiniseradt namn på Stockholm. – Holmiensis,
stockholmare.

Holmium. Se Erbium.

Holmlund, Josefina, landskapsmålarinna, född
i Stockholm d. 21 Febr. 1827, har egnat sig åt
konsten under ledning först af T. Billing, sedan
af Edv. Bergh samt slutligen af sin svåger, den
norske landskapsmålaren Möller i Düsseldorf, der
hon studerade under ett års tid. Alltifrån 1850-talet
hafva hennes taflor varit synliga å konstakademiens
utställningar eller i Konstföreningen och i stort
antal spridts bland konstvänner och samlare. Hon har
behandlat såväl svenska som norska ämnen, särdeles
högfjällsutsigter. -rn.

Holmlösen. Se Holmgång.

Holm-major, sjöv., kallades under 1600- och förra
hälften af 1700-talet den officer, som biträdde
varfsamiralen i Karlskrona och holmamiralen i
Stockholm vid varfvets skötande. Holm-majoren hade
kommendörs rang. Vid varfven funnos äfven flere
andra befattningar, som voro uppkallade efter Holmen
l. Skeppsholmen i Stockholm, såsom holm-kapten,
holmkommissarie och holmbokhållare. L. H.

Holmogori. Se Bjarmaland.

Holmqvist, Johan Henrik, prest, född i Halmstad
d. 7 Febr. 1801, blef student i Lund 1819 och
filos. doktor 1823 samt prestvigdes 1825. H. blef
1853 kyrkoherde i Qville. Vid de båda första
allmänna kyrkomötena, 1868 och 1873, representerade
H. Göteborgs stifts presterskap, och vid Upsala
universitets jubelfest 1877 utnämndes han till
teol. doktor. Till Lunds universitet skänkte han vid
två särskilda tillfällen ett kapital af tillsammans
20,000 kr. till en stipendiefond. Död d. 28
Okt. 1879. Såsom den förnämste företrädaren på sin
tid af den s. k. schartauanska riktningen hade H. stor
betydelse och utöfvade ett ofantligt inflytande såväl
inom sitt stånd som inom en stor del af den svenska
församlingen. 1882 utgåfvos Kyrkliga tal.

Holmsbo, lastageplats i Buskeruds amt i
Norge, på Drammensfjordens östra strand. 455
innev. (1875). Mycket besökt badort, O. A. Ö.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:20 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0725.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free