Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holstein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter hans död har Die ältere edda, übersetzt
und erklärt utgifvits af A. Holder (1875),
ett arbete, som dock saknar större värde. Som
indisk filolog utgaf H. Indische sagen (1845–47;
2:dra uppl. 1855), skrifter om de fornpersiska
kilinskrifterna m. m. Bland hans arbeten bör äfven
nämnas skriften Kelten und germanen, eine historische
untersuchung (1855), som sökte ådagalägga de bägge
folkens identitet. Fr. L-r.
Holtz’ maskin, fys. Se Influensmaskin.
Holum (dativform af Isl. Hólar), det ena af Islands
två gamla biskopssäten, beläget i Hjaltadal i
Skagafjarðarsysla på Nordlandet, upprättades 1106
och omfattade Nordlendinga-fjerdingen. Förste
biskop blef Jon Ögmundsson, som 1200 blef förklarad
för helgon. Äfven en annan af H:s biskopar, Gudmund
Arason (1202–37), blef sedermera af folket ansedd som
helig. Bland H:s öfriga biskopar märkas Jon Arason,
påfvekyrkans siste förkämpe i Norden (1521–50),
och Gudbrand Thorlaksson (1570–1627), hvilken
blef Islands egentlige reformator. I H. uppsattes
det första boktryckeriet på Island (1530, af Jon
Arason, ledt af en svensk, Jon Mathiasson). Det 1574
upprättade nya tryckeriet blef Gudbrands vigtigaste
medel till reformationens främjande. Sedan den siste
biskopen i H., Siguðar Stefansson, aflidit (1798),
förenades stiftet 1801 med Skalholts stift under en
biskop, hvars säte blef Reykjavik. I H. finnes ännu
qvar från gamla tider en rätt ansenlig kyrka af sten.
C. R.
Holyhead [hålihedd], Wales. Caer Gybi, stad på
en liten ö med samma namn, v. om den engelska ön
Anglesea. 8,543 innev. (1881). Staden är den förnämsta
öfverfartsorten till Dublin och eger en förträfflig
säkerhetshamn (byggd 1847–73), som skyddas af en
2,396 m. lång vågbrytare och genom jernväg står i
förbindelse med Anglesea och Englands fastland. Der
stadens kyrka nu ligger, antages hafva stått ett
gammalt af S:t Gybi 610 anlagdt kloster, som gifvit
staden och ön deras walesiska namn. Ön har flere
lemningar af romerska befästningar.
Holy island [håli ejland] l. Lindisfarne, en liten
ö på kusten af engelska grefskapet Northumberland,
3 km. från fastlandet. Omkr. 560 innev. Väl bibehållna
ruiner af ett år 635 af Northumberlands konung Osvald
anlagdt benediktinkloster, som sedermera äfven var
biskopssäte, tills detta flyttades till Durham.
Holyrood palace [hålirud paläss], Eng., "heliga
korsets palats", konungaborgen i Edinburgh (se d. o.).
Holywell [hålioell], Wales. Treffynnon, stad i
engelska grefskapet Flint (norra Wales), nära Dees
mynning. 3,091 innev. (1881). I trakten finnas rika
bly-, koppar- och zinkgrufvor, och invid staden ligger
den s. k. S:t Winifreds källa, som ännu åtnjuter
anseende hos katolikerna.
Holzappel (Holzapfel), Peter Melander von, grefve,
tysk krigare, vanligen känd under namnet Melander
(grekisk öfvers. af familjenamnet Eppelmann), f. 1585,
tillhörde en reformert bondefamilj i Nassau. Han
började sin
militära bana i Nederländerna, gick 1615 i Venezias
tjenst och var 1620 öfverste för ett schweiziskt
regemente i Basel. 1625 återinträdde han i Venezias
tjenst och stod 1628 i Veltlin samt 1629 i Lombardiet
mot de kejserlige. 1633 blef han generallöjtnant
och geheime krigsråd hos landtgrefven Vilhelm V
af Hessen-Kassel, hvilken sedan 1631 var Sveriges
bundsförvandt. I förening med Georg af Lüneburg
och Kniephausen intog han 1633 Hameln, men blef
1634 slagen vid Herford och Nieheim. Han förenade
sig då åter med hertig Georg, och båda i förening
lyckades drifva den ligistiska generalen von
Bönninghausen tillbaka öfver Rhen. 1635 tillfogade
H. Bönninghausen ett nederlag vid Wildungen, och
1636 förenade han sig med en svensk här till Hanaus
undsättning. Än i förening med svenska trupper, än
med franska kämpade H. i Westfalen till 1640, då han
af missnöje med Hessens politik nedlade sitt befäl
och trädde i underhandlingar med de kejserlige. 1641
upphöjdes han af kejsaren till riksgrefve von H.,
utnämndes 1642 till fältmarskalk, men trädde först
1645 i tjenstgöring. Efter Gallas’ död erhöll
han 1647 öfverbefälet öfver alla de kejserliga och
ligistiska härarna. Sedan han förgäfves sökt undsätta
det af K. G. Wrangel belägrade Eger, förenade han
sig med bajrarna under Gronsfeld och tvang Wrangel
till ett hastigt återtåg. Till följd af tvedrägt med
Gronsfeld skilde H. sig från denne och tågade till
Hessen. Vid belägringen af Marburgs slott blef han
sårad och drog sig derefter (Jan. 1648) tillbaka
på andra sidan Donau. Den förenade svensk-franska
hären under Wrangel och Turenne uppsökte och slog
honom vid Susmarshausen d. 17 Maj 1648. H. stupade
i striden. H. hade utmärkta fältherregåfvor.
Holzbauer, Ignaz, tysk tonsättare, f. 1711, d. 1783,
blef 1745 musikdirektör vid Wienerhoftheater,
reste 1747 till Italien samt blef derefter
hofkapellmästare, 1750 i Stuttgart och 1753 i Mannheim,
hvarest han jämte Cannabich bragte upp orkestern till
en utomordentlig ryktbarhet. Flere gånger besökte han
Italien och fick åtskilliga operor uppförda: Il figlio
delle selve (1753), Alessandro nell’ Indie (1759),
Günther von Schwarzburg (1776). Mozart, som lärde
åtskilligt af Mannheim-orkestern, skattade ganska
högt H:s kompositioner, hvilka utom operor utgöras
af 196 symfonier, 18 stråkqvartetter, 13 konserter,
oratorier, motetter m. m. A. L.
Holzminden, stad i Braunschweig, vid
Weser. 7,801 innev. (1880). Staden är säte för
en generalsuperintendent och har en mycket besökt
byggnadsskola, stora stenbrott och stensliperier samt
jern- och stålmanufakturer.
Holzschuher (von Harrlach), Rudolph Christoph Karl
Sigmund, friherre, tysk jurist, f. 1777, d. 1861,
blef 1804 syndikus i sin födelsestad, Nürnberg,
och utmärkte sig bl. a. för det nit, hvarmed han,
ehuru förgäfves, sökte 1806 försvara den historiskt
bekante bokhandlaren J. Ph. Palm, och såsom medlem af
den bajerska landtdagen (1825, 1837). Han författade
bl. a. Geschichte des baierischen landtages
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
