- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1463-1464

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Homann ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den s. k. Batrachomyomachia, eller "striden mellan
grodor och råttor", en Iliaden parodierande komisk
hjeltedikt. Den vetenskapliga kritiken har dock
till fullo ådagalagt, att dessa dikter tillkommit
under senare och delvis vidt skilda tider, hvadan
endast Iliaden och Odysséen kunna göra anspråk
på att gälla såsom "homeriska sånger". – Iliaden
förer oss direkt in i krigshändelserna utanför
Troja. Redan in på tionde året har det genom den
sköna Helenas bortröfvande upptända kriget mellan
greker och trojaner rasat med vexlande framgång. Men
nu synes det på väg att afgöras till grekernas
förderf, derigenom att Achillevs, myrmidonernas
höfding och grekernas stridbaraste hjelte, djupt
förolämpad af öfverbefälhafvaren, konung Agamemnon,
vägrar att vidare deltaga i striden. Utan honom kunna
grekerna ej hoppas på en lycklig utgång af kriget,
hälst som hans moder, gudinnan Thetis, genom sina
böner bevekt Zevs att gifva trojanerna seger, så att
grekerna må få dyrt gälda den hennes son tillfogade
skymfen. Trojanerna, anförda af den väldige Hektor,
storma redan det grekiska lägret och sätta eld på
en del af skeppen. Vid denna öfverhängande fara
tillåter Achillevs omsider sin vän och vapenbroder
Patroklos att, iklädd Achillevs’ egen gudasmidda
vapenrustning, i spetsen för myrmidonernas skaror
rycka ut mot fienden. Efter glänsande vapenbragder
stupar Patroklos för Hektors lans, och med knapp nöd
lyckas man rycka hans lik ur fiendens händer. Vid
sorgebudskapet härom upptändes Achillevs af begär
att hämnas vännens död och låter sin harm öfver den
lidna oförrätten fara, sedan dessutom Agamemnon gifvit
honom fullständig upprättelse. Hans uppträdande gifver
sakerna en ny vändning. Oemotståndligt bryter han
fram i striden. Grekerna segra, trojanerna fly, och
sjelfve Hektor ryggar tillbaka för att sammandrabba
med den fruktansvärde. Han tvingas dock slutligen
att hålla stånd och faller, genomborrad af Achillevs’
lans, hvarefter hans blodiga lik bortsläpas i stoftet,
bundet vid segrarens vagn. I nio dagar firas sedan
med stor pomp Patroklos’ likbegängelse, och hvarje dag
släpas å nyo Hektors lik kring grafkullen, till dess
Achillevs slutligen låter beveka sig att utlemna det
till Hektors åldrige fader, Priamos, Trojas konung,
som bönfallande infunnit sig i hans tält, hvarefter
Iliaden slutar med Hektors af trojanerna anordnade
jordafärd. – Odysséens handling är förlagd vid pass
tio år senare, då hjelten Odyssevs, Ithakas herskare,
hvilken likaledes med utmärkelse deltagit i kriget,
efter mångåriga irrfärder och vedermödor ensam och
okänd återkommer till sin ö, der han finner sin trogna
gemål, Penelopeia, omhvärfd af närgångna och pockande
friare, hvilka på det skamlösaste sätt föröda hans
hus. Med gudinnan Athenes hjelp och understödd af sin
son Telemachos samt ett par trogne tjenare lyckas
han omsider taga hämd på friarna och inträda i
sin länge saknade husliga lycka. Vid sidan af denna
hufvudhandling, som bl. a. gifver oss en klar och
tilltalande bild af den grekiska hjeltetidens husliga
lif,

meddelas i vidlyftiga episoder upplysning äfven
om föregående tilldragelser, beträffande såväl
krigshändelserna som Odyssevs’ egna irrfärder och
åtskilliga af de hemvändande hjeltarnas öden.

De homeriska sångerna, i hvilka grekerna skådade den
trogna spegelbilden af sin egen sköna hjelteålder,
hafva på deras hela kulturutveckling öfvat ett
omätligt inflytande. Man har kallat dessa sånger
grekernas bibel, och dermed har man i sjelfva, verket
sagt snarare för litet än för mycket. Ty ej blott i
religiöst och sedligt, utan äfven i konstnärligt,
vetenskapligt och politiskt hänseende gällde de
såsom den högsta auktoritet. Aischylos kallar sjelf
sina högstämda sorgespel för brödsmulor, fallna från
Homeros’ rika bord; och om Sofokles, den fulländade
mästaren i tragisk diktning, hafva hans landsmän
såsom det högsta beröm uttalat, att han bland alla
dramatiske skalder är den mest homeriske. Att den
episka skaldekonsten under alla följande tider i de
homeriska sångerna såg sin högsta förebild, behöfver
knappast nämnas (jfr Epos); och när Herodotos säger,
att H. åt grekerna skapat sjelfva deras gudar, eger
detta sin riktighet, så till vida som desse gudar
redan i hans sånger erhållit sin typiska gestalt. Det
är förnämligast från H., som under följande tider
skalder och konstnärer hemtat sina ingifvelser för
gudaidealens framställande i ord och bild. Men äfven
den filosofiske tänkaren och häfdatecknaren sökte
gerna hos H. ett stöd för sina åsigter, och exempel
saknas icke på att man för slitandet af politiska
tvistefrågor vädjat till homeriska textställen. De
homeriska sångerna sattes i barnens hand såsom
underlag för den första bokliga undervisningen och
tillika såsom det yppersta medel att väcka och dana
deras sinne för allt ädelt och skönt, och åt den mogne
mannen erbjödo de under lifvets alla förhållanden
den rikaste skatt af visdom och uppbyggelse. – Vid
den stora betydelse, som tillerkändes de homeriska
sångerna, förvånas man öfver den fullkomliga ovisshet,
som råder rörande H:s person, fädernesland och
lefnadstid. En forntida minnesvers uppräknar sju,
till större delen i det asiatiska Ionien och på
Arkipelagens öar belägna, städer såsom täflande om
äran att vara skaldefaderns födelseort, och i sjelfva
verket delades detta anspråk af ännu flere. Ej mindre
stridiga äro uppgifterna om hans lefnadstid, hvilken
af några forntida skriftställare förlägges redan i
det 11:te årh. f. Kr., af andra deremot först i det
7:de. Då för öfrigt på nästan alla de i fråga varande
orterna omtalas tillvaron af episka sångareskolor,
hvilka gåfvo sig ut för att härstamma från H., ligger
det nära till hands att, såsom den enklaste förklaring
af de mångskiftande sägnerna, antaga namnet H. under
äldre tider hafva varit en personifierande beteckning
för episk skaldekonst, så att hvarje ort och tid,
som gifvit upphof åt en episk sångareskola, i och med
detsamma äfven gjorde anspråk på att ega sin H. I alla
händelser torde det få anses såsom otvifvelaktigt, att
de homeriska sångerna, eller åtminstone början till
dem, redan under det 10:de eller 9:de årh. uppstått
i det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0736.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free