Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoppbaggar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Horder, Ivar Vidfamnes fosterfader. Se Hörd.
Hordeum. Se Korn.
Horeb, berg på Sinaihalfön, på hvilket Moses utgaf
lagen. Jfr Sinai.
Horerna (Grek. Horai, Lat. Horae), Grek. mytol.,
årstidernas gudinnor och i allmänhet representanter
för den lagbundna, periodiska vexlingen inom naturens
riken. Homeros, som ej närmare angifver deras namn
eller antal, betecknar dem såsom Zevs’ och Heras
tjenarinnor samt såsom väktarinnor vid Olympens
molnport, hvilken de ömsom öppna och tillsluta. Hos
Hesiodos sägas de vara döttrar af Zevs och Themis,
rättvisans gudinna. De äro till antalet tre och heta
Eunomia (lagenlighet), Dike (rättrådighet) och
Eirene (fred), hvilka namn tydligt tillkännagifva, att
man börjat hos dem inlägga betydelsen af sedliga, inom
det menskliga lifvet verkande makter. Hufvudsakligen
äro de dock äfven under de följande tiderna välvilliga
och välsignelsebringande naturmakter. Vanligen
framställas de såsom tre eller fyra. Stundom äro
de individualiserade till motsvarighet mot de olika
årstiderna, men stundom beteckna de dygnets vexlande
tider (jfr det latinska ordet horae, timmar). I Athen
dyrkade man af ålder blott två hörer, Thallo, den
blomstrande, och Karpo, den fruktbringande. Den
grekiska Chloris och den romerska Flora äro med
horerna närbeslägtade gudomsväsenden. Den grekiska
konsten afbildade vanligen horerna såsom dansande unga
flickor, med attribut af blommor, frukter o. s. v.
A. M. A.
Horgen, by i schweiziska Kantonen Zürich, vid
södra stranden af Zürich-sjön och vid jernvägen
mellan Zürich och Glarus. 5,268 innev. (1880). En
af hufvudorterna för kantonens sidenindustri och
vinodling samt vigtig ångbåts- och jernvägsstation.
Horisont (af Grek. horizon, eg. begränsande) är
antingen skenbar, d. v. s. en gränslinie mellan
himlahvalfvet och jord- eller hafsytan (synrand,
himlarand), eller sann, d. v. s. en afskärning
mellan himlahvalfvet och ett horisontalplan (se
d. o.), gående genom iakttagarens ståndpunkt. Då den
sanna horisonten ej refererar sig till någon särskild
himlakropp och derför måste vara oberoende af hvarje
stjernås af stånd, så tänkes här himlahvalfvet
hafva oändlig utsträckning (jfr Himmel) och jorden
i jämförelse med detsamma oändligt liten, i hvilket
fall ett plan, som går horisontalt genom iakttagarens
ståndpunkt på jordytan, anses sammanfalla med ett
med detsamma parallelt genom genom jordens medelpunkt
gående. Den sanna horisonten definieras derför äfven:
ett genom jordens medelpunkt gående plan, som är
för iakttagaren horisontalt, d. v. s. vinkelrätt mot
tyngdkraftens riktning (jfr Parallax). Den sanna
horisonten är en storcirkel på himlahvalfvet
och delar derför detta i två lika stora delar,
af hvilka den ena är "öfver" horisonten (för oss
synlig) och den andra "under" (för oss osynlig). Om
iakttagarens öga befinner sig i hafsytans plan,
sammanfaller den skenbara horisonten med den sanna;
men på en ståndpunkt
öfver hafvets yta måste den förra synas något
nedtryckt under den senare, eller, med andra ord, en
rät linie, dragen till den skenbara hafshorisonten,
går under den horisontala (mot lodlinien vinkelräta)
linien och bildar med honom en vinkel, kallad
horisontens depression (se d. o.). På sjön begagnar
man sig nästan uteslutande af hafshorisonten
för bestämmandet af himlakroppars höjd, men vid
instrumenten i de fasta observatorierna är man genom
vattpasset oberoende af densamma. Någon gång begagna
sig likväl astronomerna af qvicksilfverhorisonten
(se Artificiel horisont). E. J. G. E.
Horisontal (se Horisont). 1. H. l. horisontel,
parallel med eller sammanfallande med jordytans plan,
vinkelrät mot lodlinien, vågrät. Motsats: vertikal. –
Ett föremål säges hafva horisontalt läge, om dess
längdriktning är horisontal. – 2. Horisontal l. kurva
kallas inom topografien skärningslinien (a’ b’ c’ d’
etc.) emellan markens yta och ett af de vågräta
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
