Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka endast genom anblåsningen frambringas, äro de
i (den obrukbara) grundtonen kontra-C innehållna
aliqvottonerna: C G c e g b c1 d1 e1 f1 g1 b1 c2,
noterade dels i bas-klav, dels (en oktav högre än
de klinga) i violinklav. Dessa naturtoner kunna
med en half eller hel ton fördjupas genom venstra
handens införande i ljudtratten, hvarvid uppkomma
s. k. stopptoner, som hafva en mera dof och pressad
klang. För att göra instrumentet användbart för
flere tonarter kan röret förlängas eller förkortas
genom påsättande eller borttagande af olika byglar,
hvarigenom stämningen sänkes eller höjes. Bland
de sålunda uppkomna olika arter af horn äro de
brukligaste: djupt B-horn, C-, D-, Ess-, E-, F-, G-,
A- samt högt B-horn; noteringen för alla dessa sker
dock alltid i C-dur. Genom de af H. Stölzel 1814
uppfunna ventilerna, medelst hvilkas intryckande
eller lössläppande en del af röret öppnas eller
tillslutes, kan en fullständig kromatisk skala
frambringas utan användande af stopptoner, hvilka
dock äfven på ventilhornet kunna åstadkommas, om
kompositionens karakter så fordrar. Ventilhornet
erbjuder sålunda större resurser än naturhornet,
men har å andra sidan förlorat mycket af dettas
friska, sonora, elegiska klang. – I orkestermusik
skrifves vanligen för grupper af två eller fyra
horn. Bland mönster i hornsats må nämnas Mozart,
Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn, Rossini
och framförallt Weber. Bland berömda virtuoser må
nämnas Stich (Punto), Duvernoy, Dauprat, Gumbert,
Stölzel; i Sverige J. F. Hirschfeld, K. G. Schuncke,
A. A. Svensson m. fl. – Om Vallhornet se Lur.
A. L.
Horn. 1. Socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad,
Binnebergs tingslag. Arealen 1,371 har. 684
innev. (1881). H. bildar med Frösve och Säter
ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Skara
stift, Södra Vadsbo kontrakt. – 2. Socken i
Östergötlands län, Kinda härad. Arealen 19,376
har. 2,924 innev. (1881). H. bildar med Hycklinge ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Linköpings stift,
Kinds kontrakt.
Horn. 1. Islands nordligaste udde (66° 30’ n. br.),
i Isafjordsyssel. – 2. (Horn eystra). Udde på sydöstra
delen af Island, i Öster-Skaptafells-syssel. Efter
densamma har Hornafjördur sitt namn. I senare tid har
äfven den något östligare belägna udden Hvalness fått
namnet Horn eystra; den förre kallas då H. vestra. –
3. Kap. H. Se Hoorn. C. B.
Horn, svensk adlig ätt. Den härstammar från Finland,
och såsom dess äldste kände stamfader uppgifves
Sigmund de H. (d. 1341 på Öland), som säges hafva
inkommit från Brabant. (Att han tillhört en af detta
lands förnämsta slägter är ej troligt.) Hans son skall
hafva flyttat till Finland, der ättens medlemmar
förvärfvade sig de högsta äreställen. En af dem,
den store sjöhjelten Klas Kristersson H. (se nedan
H. 3), blef 1561 friherre af Åminne (gods i Halikko
socken i Finland). Hans ättlingar i 5:te led Fredrik
H. (se H. 14) och Gustaf Adolf H. erhöllo 1772 greflig
värdighet (deras syster Katarina
Ebba blef 1746 romersk riksgrefvinna), och från
dem härstammar den ännu blomstrande grefliga ätten
H. af Åminne, men den friherrliga grenen utgick
på svärdssidan 1775. Öfriga grenar af den finska
ätten, hvilken 1625 introducerades på riddarhuset
med namnet H. af Kankas (ett gods i Masko socken
i Finland), äro: grefliga ätten H. af Björneborg
(kungsgård i Finland), som blef greflig 1651 och
utslocknade 1657 med stiftaren, Gustaf H. (se H. 8),
friherrliga ätten H. af Marienburg (slott i Livland),
som med den ofvannämnde Gustaf H:s brorson Gustaf
H. af Kankas och dennes syskonbarn Henrik H. 1651
blef friherrlig och utgick 1728, samt grefliga
ätten H. af Ekebyholm (gods i Rimbo socken i Upland),
hvilken härstammade från den berömde statsmannen Arvid
Bernhard H. (se H. 12), friherre 1700, grefve 1706,
och utgick 1798. Den adliga ätten H. af Kankas utgick
på svärdssidan 1728.
1. Horn, Henrik Klasson, af Kankas och
Hapaniemi, krigare, ättling i sjette led af ättens
uppgifne svenske stamfader, Sigmund de H.,
skall hafva varit född omkr. 1512, omtalas 1549
såsom lagman i södra Finland och deltog i Gustaf Vasas
ryska krig (1555–57). 1558 gjorde han å hertig Johans
vägnar försök att vinna Reval och var sedermera,
till 1563, en af denne hertigs närmaste rådgifvare.
När brytningen mellan Johan och konung Erik XIV
blef öppen, öfvergick H. emellertid till den senare
och utnämndes (Okt. 1563) till högste befälhafvare
öfver de svenska trupperna i Estland. Denna plats
bibehöll han, äfven sedan han 1565 förordnats till
ståthållare i detta land. Med skicklighet och mod
främjade han i östersjöprovinserna det svenska väldet;
men sedan han vid Runafer 1567 lidit ett nederlag,
fråntog Erik honom ledningen af krigsärendena.
Då Johan III bestigit tronen, afsattes H. 1568 från
sitt ståthållareämbete, och det förbjöds honom att
komma inför konungens ögon. Det synes dock
icke hafva dröjt så länge, förrän han återvann
dennes ynnest, ty han beklädde icke långt derefter
å nyo vigtiga poster. Utan gensägelse var han en
bland de män, hvilka under Johan III:s ryska krig
mest bidrogo till att Estland bevarades åt Sverige.
1575 utsågs han till ett af de svenska ombuden
vid underhandlingen med ryssarna vid Systerbäck,
1577 försvarade han såsom ståthållare i Reval
denna stad mot ryssarna i en minnesrik belägring,
1578 och 1579 företog han ströftåg inåt Ryssland.
På hösten s. å. försökte han eröfra Narva, men
misslyckades och föll å nyo i konungens onåd. Han
träder sedan mera tillbaka ur historien. Död 1595
såsom lagman i Norra Finland. F. W.
2. Horn, Karl Henriksson, af Kankas och Hapaniemi,
krigare, den föregåendes son, förvärfvade sig
liksom fadern och så många andra af ätten
ryktbarhet genom sina bragder i landen söder
om Finska viken. Han deltog i Revals försvar
vid ryssarnas belägring 1570–71 och i Wesenbergs
eröfring 1581. S. å. intog han flere slott i Wiek
(del af Estland) och förordnades till ståthållare
på det kort förut eröfrade Narva. I flere
underhandlingar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
