- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1511-1512

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upphöjdes i grefligt stånd, till ledamot af
defensionskommissionen och justitierevisionen samt
1707 till guvernör för konungens systerson, hertig
Karl Fredrik af Holstein. Under de första åren af
sin civila ämbetsmannabana stod H. fortfarande högt
i ynnest hos konungen. En förtrolig korrespondens,
hvartill, enligt H:s egen utsago, guvernörskapet
för hertigen gaf honom en god förevändning,
egde rum mellan konungen och H. Ett ytterligare
bevis på konungens bevågenhet var H:s utnämning
till kanslipresident (d. 21 Mars 1710). Men ej
långt efter den tiden inträdde en förändring i
förhållandet. När efter olyckan vid Pultava dels
Karls långa vistelse i det fjärran Turkiet, dels
landets utblottade tillstånd gjorde det omöjligt
för rådet i Stockholm att så raskt eller till det
omfång, som konungen fordrade, uppfylla hans aldrig
sjunkande anspråk på folk och penningar, uppspirade
hos honom missnöje med rådet och i synnerhet mot
dess främste ledamot, H. Han anklagade denne för
bekvämlighet och brist på god vilja och var, tack
vare örontasslares ingifvelser, icke fri från den
tanken att han t. o. m. motarbetades af H. Denne, som
insåg, att riket stod vid bråddjupets rand, skildrade
mer än en gång i hjertskakande ordalag för konungen
ställningens allvar. Att detta skulle illa upptagas
är, med kännedom af Karl XII:s sinnelag, ganska
naturligt. Ryktet har gjort H. ännu värre tillvitelser
än konungen gjorde. Så går en sägen att H., då han
1710 yrkade på ett ständermötes sammankallande och
1713 var med om att utlysa riksdag, haft för afsigt
att åstadkomma inskränkningar i konungamakten, och en
ännu otroligare saga förtäljer, att han ämnat bana
sig sjelf vägen till tronen. Men långt ifrån att
det finnes något bevis för H:s uppstudsighet eller
förräderi, visade han sig mer än andra såsom en lojal
undersåte i sitt uppträdande så väl eljest som vid
ständernas utskottsmöte 1710–11 och vid riksdagen
1713–14. När vid det senare riksmötet det började
föras tal om att prinsessan Ulrika Eleonora och rådet
borde med förbigående af konungen sluta fred med
rikets många fiender samt när adeln och bondeståndet
formligen föreslogo, att prinsessan med full
konungslig makt skulle öfvertaga styrelsen, så visade
H. sig till ytterlighet mån om att den frånvarande
konungens myndighet skulle lemnas oantastad. Ulrika
Eleonora glömde ej, att H. stått henne i vägen,
och konungen tyckes ej hafva fattat ur hvilken fara
H. den gången räddade både honom och riket genom
att med ens i brodden qväfva ständernas opposition
och verksamhetslust. När konungen 1715 hemkom till
riket, bemötte han nämligen H. med uppenbar köld,
entledigade honom (1716) från guvernörskapet samt
utestängde såväl honom som de öfriga kungliga råden
från befattningen med rikets förvaltning, hvilken
nästan helt och hållet lemnades i holsteinaren Görtz’
händer. Under de förfärliga år, som derefter följde,
mognade det allmänna hatet mot enväldet och mot Görtz,
dess hänsynslösaste verktyg. Det är bekant hurusom
under denna tid af några missnöjda

utarbetades plan till en ny regeringsform, afsedd
att öfverändakasta enväldet.

Om H., medan Karl XII lefde, tog något steg
till att underhjelpa införandet af en ny sakernas
ordning är ej kändt, men efter konungens död (1718)
uppträdde han mycket bestämdt i denna riktning. Det
var till följd af hans fasthet som Ulrika Eleonora
med grämelse måste afsäga sig alla arfsanspråk på
tronen och underkasta sig ett ständernas val med
deraf följande inskränkningar i konungamakten. Han
arbetade emellertid för att hon blef vald till
drottning och öfvergaf alldeles sin forne lärjunge,
Karl Fredrik af Holstein (hvilken äfven uppträdde
såsom kandidat till tronen), kanske mest derför
att han insåg dennes ringa utsigter att blifva
vald. H. tog en så betydande andel i genomförandet af
1719 års regeringsform, som grundlade frihetstidens
aristokratisk-republikanska statsskick, att det
har kunnat sägas (1738) om honom, att han "burit
tyngsta stenen till grundvalen af vår (frihetstidens)
frihet". Han fick ock, en af de förste, plikta för sin
ifver att upprätthålla den nya grundlagens helgd. Då
drottningen i strid mot regeringsformen bakom H:s rygg
företog sig ett och annat, nedlade H. sin protest
mot en sådan maktfullkomlighet och anhöll om sitt
entledigande från kanslipresidentsämbetet (d. 9
April 1719). Han fick sitt afsked både från detta
och, hvarom han icke begärt, från riksrådsämbetet
samt förblef trots en af ständerna understödd
böneskrift utestängd från rådet. Men när riksdag i
Jan. 1720 åter sammanträdde, valdes H. under adelns
handklappningar och jubelrop till landtmarskalk. Såsom
sådan genomdref han, antagligen ej utan en viss
personlig tillfredsställelse, att, såsom drottningen
önskat, hennes gemål, arfprinsen Fredrik af Hessen,
d. 24 Mars 1720 utsågs till konung, men endast
på vilkor att hon sjelf nedlade kronan, en sak,
som hon deremot icke tänkt sig vara nödvändig. Hon
hade nämligen yrkat på ett slags samregentskap. Af
den nye konungen inkallades H. å nyo i rådet och
återtog efter mycket trug kanslipresidentsämbetet
(d. 26 April 1720). Liksom 1714 räddade H. utan
tvifvel äfven 1720 fäderneslandet från en stor inre
fara. När med anledning af ståndsprivilegierna en
lidelsefull och under dåvarande förhållanden mer
än vanligt vådlig strid var på väg att utbryta vid
riksdagen, släckte H. branden genom att åstadkomma
riksdagens plötsliga afslutande. Sedan Sverige i
Nystad 1721 fått dyrt köpa sig fred af Ryssland,
visade H. den politiska klokheten att, ehuru han
af själ och hjerta var en rysshatare, iakttaga ett
undfallande sätt mot sin öfvermäktiga granne. Han
afvände skickligt alla tsarens försök att blanda sig
i Sveriges inre angelägenheter, men vågade icke afslå
hans anbud om allians, så mycket mindre som tsaren
genom det s. k. holsteinska partiet (se d. o.) hade
djupa försänkningar i rådet. Åtskilliga punkter i det
ursprungliga alliansförslaget innehöllo så närgångna
fordringar, att de väckte anstöt hos alla den tidens
"sanna patrioter" men dåliga politiker. H. förstod
likväl att å ena sidan vid 1723–24 års riksdag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0760.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free