Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt / 1525-1526 (1883) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

främsta är sågad på framsidan liksom en fil,
hvarför hithörande arter af engelsmännen kallas
file-fishes ("filfiskar"). Några och trettio arter
äro kända från de varma hafven. Ett par af dessa,
B. capriscus och B. maculatus, äro vanliga i
Atlanten och anträffas någon gång, fastän sällsynt,
vid Englands och Frankrikes kuster. Balistesarterna
lefva af koraller och hårda musslor, af hvilka de
förtära stora massor, och anses derigenom skada
perlfiskerierna. De hafva starka tänder, medelst
hvilka de afbryta korallgrenarna och äta sig in
genom musselskalen. Deras kött har föga värde och
skall stundom hafva visat sig vara giftigt, beroende
på den föda de förtärt. Af det närstående slägtet
Monacanthus, med blott en tagg i ryggfenan, finnas
många (öfver 50) arter i de varma hafven. R. L.

Hornfoglarna l. Hornskatorna, Bucerotidae,
zool., bilda en familj inom skärrfoglarnas ordning
och igenkännas derpå att de stora framtårna
vid basen icke äro förenade genom hud, utan
sammanvuxna. Armpennorna äro tämligen långa och räcka
utom stjertens bas, benen äro stora, med tämligen
långa eller medelmåttiga tarser. Näbben är lång,
mycket tjock, mer eller



mindre böjd och mestadels försedd med egendomliga
utväxter (s. k. horn), hufvudet jämförelsevis litet,
vingarna korta och starkt afrundade; stjerten
består af tio pennor, och kroppen är långsträckt samt
ofvantill klädd med tämligen små och på undre sidan
med hårlika fjädrar. Hos många arter äro strupen och
ögontrakten nakna. Icke blott den oerhördt stora
näbben, utan äfven de flesta benen bestå af mycket
stora, ytterst tunnväggiga celler, hvilka innehålla
luft. Södra Asien, Malajiska öarna, mellersta och
södra Afrika äro hornfoglarnas hemorter. Man känner
femtio arter, hvilka öfverensstämma mycket i utseende
och vanor. De förekomma från hafskusten till en
höjd af 3,000 m., vanligen i täta och högstammiga
skogar. Alla arterna lefva parvis, men förena sig
äfven i flockar. De uppehålla sig mestadels i träd,
mera sällan på marken, der de hafva svårt att röra
sig. Till sin natur äro de försigtiga, varsamma och
kloka. De flesta hornfoglar lefva af små ryggrads-
och leddjur, och alla utan undantag förtära frukter
och frön; några äro allätare. De hornfoglar, hvilkas
fortplantningssätt man känner, häcka i trädhål, i
hvilka hannen inmurar den rufvande honan och blott
lemnar en liten öppning, hvarigenom han förser henne
och ungarna med mat.

Medan honan ligger i boet, ruggar hon. I fångenskap
blifva dessa foglar mycket tama. Tok, Buceros
erythrorrhynchus, finnes från 17° n. br. söder
ut öfver största delen af Afrika. Han är
brungrå, under smutshvit, med hufvudet och
halsen gråhvita; vingtäckarna äro svarta,
med hvitgula fläckar, vingpennorna svarta och
hvitbrokiga samt stjärtpennorna mörka, med hvit
spets. Kroppslängden utgör 47 cm.; på näbben finnes
icke någon utväxt. Artens namn är bildadt efter
det ljud, som han flitigt utstöter. Han är mycket
nyfiken och uppmärksam samt synes med sitt skrik
varna andra djur för kringsmygande fiender. Homray,
Dichoceros bicornis, utmärker sig genom en stor,
hög och bred utväxt på näbben. Färgen är svart med
hvita tvärband på hals, vingar, buk och stjert;
näbben är röd och gul. Kroppslängden stiger till
1,2 m., och näbben är 26 cm., med en 20 cm. lång
utväxt, hvilken dock sträcker sig ett godt stycke
upp på pannan. Arten bebor Indiens skogar ända till
1,500 m. öfver hafvet. I Afrika lefver Abbagamban
l. Hornkorpen, Bucorax abbyssinicus, som är svart,
med hvitgula handpennor, naken och lifligt färgad
strupe och ögontrakt, samt når en längd af öfver 1
m. På pannan och näbbroten har han en kort utväxt;
benen äro starka, med tämligen höga tarser. Han
vistas oftare på marken än de öfriga hornfoglarna
samt lefver af insekter och kallblodiga ryggradsdjur.
C. R. S.

Horngrodan. Se Hornpaddorna.

Hornhinnan (Lat. cornea), anat., kallas den
genomskinliga främre sjettedelen af ögongloben. Den
har en nästan cirkelrund omkrets och står vid denna
i sammanhang med ögats senhinna. Till sin anatomiska
byggnad utgöres hornhinnan af fyra skilda lager,
nämligen, framifrån räknadt: 1) ett epitel, bestående
af i flere rader på hvarandra ställda celler; 2)
den egentliga hornhinnan, som är byggd af ett stort
antal i vinkelrät riktning hvarandra korsande hvarf af
bindväfsbundtar med inströdda celler (cornea-kroppar);
3) en tunn elastisk hinna (Descemets hinna), som
periferiskt upplöser sig i ett antal trådknippen,
hvilka fortsättas dels i iris, dels i ögats åder-
och senhinna; 4) ett enkelt epitel-lager. I normalt
tillstånd eger hornhinnan inga blodkärl annanstädes än
vid sin omkrets, hvarest bindehinnans och senhinnans
kärl sluta i slyngor. Deremot är hon rikt försedd
med nerver, hvilka med små uppsvällningar ändas vid
hennes fria yta. R. T-dt.

Hornindal (Fornn. Hornvinjardalr), socken
i Nordfjord, i Bergens stift (Norge). Areal
(tillsammans med Eids socken) 663,26 qvkm. 1,699
innev. (1875). Der ligger, 56 m. öfver hafvet, det
57 qvkm. stora och 432 m. djupa Hornindalsvandet,
som genom Hornindalselven har sitt aflopp till
hafvet. Längre uppe i dalen ligger det 1,590 m. höga,
egendomligt formade fjället Hornindalsbrokken.
O. A. Ö.

Horniserad kautsjuk. Se Ebonit.

Hornkorpen. Se Hornfoglarna.

Hornmusik, en af endast bleckinstrument utförd musik –
I den s. k. ryska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>