Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hudmuskler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommas helt enkelt genom omsorgsfull tvättning eller
borstning af huden med kalitvål. R. T-dt.
Hudmuskler, sådana muskler, som helt och hållet eller
delvis äro fästa vid huden och åstadkomma rörelser
i denna. Af det förra slaget finnas hos menniskan
otaliga små, af glatta muskelceller bestående muskler,
hvilka tillhöra dermis (se Hud) och vanligen förekomma
i hårens granskap; de åstadkomma vid sina ofrivilliga
sammandragningar (t. ex. till följd af köld)
den egendomliga knottrighet, som fått benämningen
"gåshud". Det senare, viljan underkastade slaget af
muskler omfattar dels rynkmuskler (sphincteres),
som ligga kring och sammansnörpa hudöppningar,
dels och företrädesvis de s. k. mimiska musklerna
(se Ansigte). Äfven dessa viljan underkastade muskler
kunna uteslutande tillhöra huden, men de flesta hafva,
åtminstone delvis, sitt ursprung från ben. G. v. D.
Hudporer, en folkbenämning på de små prickar, som
man der och hvar med blotta ögat kan se på huden,
och hvilka förmodas vara hål på och igenom huden
samt bilda fria kommunikationer mellan luften och
under huden befintliga delar. Huden tänkes dervid
såsom ett fint såll, och man anser högst angeläget
att hålla dessa porer öppna. Hudporer i denna mening
finnas emellertid icke. Det man ser är mynningarna
af de i huden belägna, inåt fullständigt slutna
svett- och talgkörtlarna. Äro prickarna mörka, såsom
fallet t. ex. ofta är på näsan, tillhöra de vanligen
talgkörtlarna, i hvilkas afsöndring dam fastnat (se
Hudmaskar). Oaktadt således den gängse föreställningen
om hudporer är falsk, är det dock vigtigt att
genom renlighet hålla dessa körtelmynningar öppna.
G. v. D.
Hudrespiration (af Lat. respiratio, andning,
utdunstning), fysiol. Hvarhälst blodet under sitt
omlopp i kroppen kommer i närheten af den yttre luften
eller lufthaltigt vatten, sker ett utbyte emellan
blodet och det omgifvande mediets gaser sålunda, att
kolsyra afgifves och syre upptages af blodet. Hos
menniskan och de öfriga däggdjuren eger detta
gasutbyte rum hufvudsakligen genom lungorna; hos lägre
djur spelar deremot andningen genom hud och tarm en
mycket stor rol. Så t. ex. kunna grodor, från hvilka
lungorna borttagits, fortfara att lefva, om blott den
yttre temperaturen icke stiger utöfver +12° C. De
högre ryggradsdjuren kunna deremot icke lefva under
sådana förhållanden; hos dem utgör också den genom
huden afskilda kolsyremängden endast en obetydlighet
(0,35–1,7 % hos hund, kanin, höns) i jämförelse
med den genom lungorna bortgångna kolsyran. Dess
mängd är beroende af flere olika omständigheter;
den stegras bl. a. genom muskelarbete, genom högre
yttre temperatur och genom alla slags inverkningar,
som draga blodet till huden. Hos menniskan stiger
den under 24 timmar genom huden afskilda kolsyran
till omkr. 4 gr.; den samtidigt upptagna syrevolymen
är antagligen lägre. R. T-dt.
Hudretningsmedel, Rubefacientia, med., kallas de medel,
hvilka, använda å huden, framkalla rodnad i denna
genom att, medelst
inverkan å de vasomotoriska nerverna (se d. o.),
förslappa hårrörskärlen i läderhuden och sålunda
föranleda ett ökadt blodtillopp till det ställe,
der det hudretande eller hudrodnad framkallande
medlet nyttjats. De vanligaste hudretningsmedel äro
terpentin, senapssprit och senapsdeg. En uppvärmd
torr yllelapp genomdränkes med terpentin eller
senapssprit och lägges öfver det ställe af huden, der
man önskar framkalla en retning, samt får qvarligga,
tills svedan icke längre kan uthärdas eller huden
blifvit högröd. En sådan starkare hudretning kan
verka afledande från underliggande inre organ,
hvarför dessa medel ofta med fördel användas mot
"håll och styng", d. v. s. antingen muskelreumatism
i bröstkorgens väggar eller möjligen börjande
inflammation i endera lungsäcken eller lungan;
vidare mot akuta mag- och tarmkatarrer (kräkningar
och diarré) o. s. v. Vill man, såsom nödigt är hos
barn, hvilkas hud är ömtåligare, mildra verkan af
ofvannämnda hudretningsmedel, så blandas terpentinet
med matolja (lika delar), eller dränkes yllelappen
först i matolja, hvarefter terpentinet eller
senapsspriten stänkes på densamma. Alla flyktiga
oljor äro mer eller mindre hudretande. Åtskilliga
harts- och gummihartssorter, t. ex. prustkåda,
samt, i mer och mindre grad, af dem beredda
plåster eller salvor äro skarpt hudretande.
O. T. S.
Hudsjukdomar finnas af många slag. Redan engelsmannen
Villan sökte i 18:de årh. ordna dem i ett system,
grundadt på hudutslagets grundform, i makulösa,
papulösa, vesikulösa, pustulösa utslag m. m. Ett
mera naturligt, på patologisk-anatomisk grund hvilande
och ännu i allmänhet herskande system infördes på
1840-talet af den ryktbare dermatologen F. Hebra
(d. 1880) i Wien. Men många hafva dock på senare åren
funnit äfven detta otillfredsställande och skapat
andra system. Hudens olika delar (se Hud) kunna hvar
för sig eller i de mest olika kombinationer i större
eller mindre utsträckning blifva på mångfaldigt sätt
angripna. Öfverhuden kan afskafvas (excoriation,
hudlöshet) eller förtjockas, än öfver en stor yta,
bildande liksom fiskfjäll (ichtyosis), än i små
knölar (liktornar), eller skiljas från underhuden
genom blodvatten och upplyftas i små blåsor (sudamina,
herpes m. m). De ytliga kärlen i underhuden kunna
utvidgas af kongestion och inflammation, som gifva
anledning till röda fläckar (roseola, rash) eller
stora röda ytor (erythem), såsom vid förfrysning och
förbränning, ros (erysipelas) m. m. Kärlen kunna
brista eller utan bristning genomsläppa blod och
blodfärgämne i fläckar (petechier). Talgkörtlar kunna
tilltäppas, så att hudmaskar och finnar uppstå. Huden
kan inflammeras på en inskränkt fläck, bildande
varbölder, spikbölder, karbunklar. Genom hämmadt
afflöde i lymfbanorna och bindväfsnybildning kunna
stora hudpartier, särdeles på nedre extremiterna,
förvandlas till tjocka, knöliga massor liknande
elefanthud (elephantiasis arabum). Genom utträdande
af blodserum uppstår en svullen, blek, degig hud,
hudvattusot (hudödem). Huden kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
