Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 3-4 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudskål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

okbågen (ob). Denna och en mot pannbenet uppstigande
del af okbenet (O’) begränsa tinninggropen,
hvilken på den lefvande menniskan fylles af
tinningmuskeln. Vid roten af okbågen ligger ledgropen
för underkäken. Straxt der bakom synes den yttre
benöppningen till hörselorganet (4), omgifven af
en skarp benring (ty) och bakom denna nedskjuter
det på den lefvande kännbara vårtutskottet (Tv). -
Ansigtsproiilen bildas öfverst af näsbenet (NÄ),
der nedom af öfverkäken, dels af dess utskott mot
pannan (Ö’), dels af dess kropp (Ö). Nästaggen (nt)
motsvarar nedre gränsen för den utskjutande, benlösa
yttre delen af näsan; längre ned fortsättes främre
profilen af tänderna och underkäken samt slutar i
hakan. Ansigtets nedre gräns bildas af den horisontala
underkäksdelens nedre kant (U), som vid vinkeln (uv)
böjer om i den bakre kanten på underkäkens vertikala
del (U’); denna delar sig uppåt i 2 spetsar, af hvilka
den bakre bär ledknappen mot tinningbenet. Hela denna
kontur är möjlig att känna hos den lefvande.

Kraniets form, sedd framifrån (se fig. 2),
är en nedåt smalnande oval, hvars öfre

Fig. 2

rundning bildas af hjernskålen, den nedre
af mandibeln. Ansigtet består af 2 symmetriska
sidohalfvor. Nedom flinten (fl) skiljas de af näsbenens
midtsöm, derunder af näsans skiljevägg, som ofvan
utgöres af silbenets lodräta skifva (S"), nedan af
plogbenet (PL). Der nedom följa såsom gränsmärken
sömmen mellan maxillens halfvor, springan mellan
käkarnas mediana framtänder och spåret af mandibelns
sidohalfvors sammanväxning. Ansigtets massa utgöres
af de 3 käkbenen och tänderna; bredden bestämmes
af okbenen (O), hvilka synas hos den lefvande
och starkare framträda hos magra, synnerligen mot
kindknölen (kk). Der synas äfven främre hålen för ett
par benkanaler (14 och 16), genom hvilka utträda
nerver och blodkärl, samt framförallt 2 stora öppningar:
den af ansigtsbenen omslutna, päronformiga främre
näsöppningen och de båda sneda, ovala ögongroparna
(orbitae), som på gränsen mellan ansigtet och
hjernskålen pyramidala sänka sig djupt in. I deras
väggar ingå delar af flere förut nämnda ben samt
tårbenen (TÅ, fig. 1); i pyramidens spets finnas hålet
för synnerven (11) samt den öfre (ösp) och den nedre
(nsp) ögonspringan.

Betraktar man (se fig. 3) det inre af den afsågade,
upp och ned vända kalotten (calvaria)

Fig. 3.

ser man hur stor utbredning hjessbenen (H) hafva;
huru de fåras af den greniga näringsarteren (mha)
för dem och hårda hjernhinnan; huru de förenas af
pilsömmen (II), belägen i en längsfåra (ss), taket
till den stora blodledaren, samt huru nack- (I) och
kron- (III) sömmarna sammanbindas af pilsömmen. I
föreningspunkterna mellan dessa sömmar (der ss stå)
äro ställena hos nyfödda för stora (framtill) och för
lilla (baktill) hjessfontanellen. I det hela är dock
äfven denna öfver hjernan liggande yta tämligen slät,
synnerligen om hon jämföres med bottnen i hjernskålens
inre, sedd ofvanifrån och sedan kalotten är aflägsnad
(se fig. 4). ty der visa sig en mängd ojämnheter
och hål. Om hålen bör dock anmärkas, att de icke
finnas under lifvet, utan då fyllas af bindväf
(flertalet fylles äfven af genomgående nerver eller
blodkärl). Bland de i bottnen ingående benen intager
nackbenet (NA) största ytan; i dess främre del synes
stora nackhålet (foramen magnum, 1), genom hvilket
ryggmärgen öfvergår i hjernan. Från detta sträcker
sig längs den svarta linien framåt en benmassa af
vexlande form och vidd, hjernskålens centrala bas
(underifrån synlig i andra detaljer på fig. 7 här
nedan). Denna massa bildas af nackbenets basaldel
(ba), af kilbenets kropp (K), hvars öfre yta efter
formen kallas "turksadeln", och främst af silbenet,
hvars horisontala skifva (S’), lik en sil

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>