Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hufvudskål - Hufvudsta, gods vid Ulfsundasjön i Solna socken - Hufvudstaf. Se Alliteration - Hufvudstjerna. Se Hufvudplanet - Hufvudstol, jur., kapital, utlånad penningesumma - Hufvudstycke, teol. - Hufvudstyrka, krigsv. - Hufvudstämning. Se Hufvudkärande - Hufvudsvål, anat., den hårklädda huden på hufvudets öfre hvälfda del - Hufvudtitel, statsr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flertalet torde öfverlefva pinan. Likaså vexla
verkningarna på hjernan. Man påstår, att
chinukernas höfdingar, hvilka alla hafva i
så hög grad omformade hufvud, att de af den hvita
nordamerikanska befolkningen fått namnet "flatheads"
(platthufvud), likväl visa den hos rödskinnen vanliga
intelligensen. Anledningen till denna
i våra ögon så onaturliga sed är att den
hufvudskålsbildning, som de olika folkstammarna
af naturen hafva, af dem anses skön och att de
genom konst söka vinna än större skönhet, i det
de genom sådana pressningsåtgärder öfverdrifva ett
naturanlag. Det är samma ömkliga behagsjuka,
som framkallat och gjort till mode i
Kina förkrympningen af fötterna, hos oss och hos
andra folk bålens vanskapande genom snörlif.
G. v. D.
Hufvudsta, gods vid Ulfsundasjön i Solna socken,
Danderyds skeppslag, Stockholms län,
2 mtl, omfattande 259 har. Taxeringsvärde
397,000 kr. (1880). Den gamla, en våning höga
manbyggnaden af trä, i hvilken de mot Gustaf III
sammansvurne hade sina sammankomster, finnes
ännu i behåll. Den nuv. tvåvåningsmanbyggnaden
af sten uppfördes 1835 (efter ryska sändebudet
L. Potockis ritning). Kommerserådet A. Plomgren,
som 1750 blef egare af H., stiftade 1761 af detsamma
ett fideikommiss för sin ätt. Genom Plomgrens
dotter Anna Margaretas giftermål med grefve
Fr. Horn ("Gustafsvän") kom H. i hornska ättens ego.
1817 upphäfdes fideikommissrätten, och H. såldes till
åldermannen J. Wibom, hvilkens arfvingar f. n. (1883)
innehafva detsamma. B. s.
Hufvudstaf. Se Alliteration.
Hufvudstjerna. Se Hufvudplanet.
Hufvudstol (T. hauptstuhl, jur., kapital, utlånad
penningesumma (i motsats till räntan).
Hufvudstycke, teol., större afdelning af en
katekes eller af en i kateketisk form uppställd
lärobok. Hufvudstyckenas antal och ordning vexla
i olika arbeten. Medeltidens katekeser upptogo
i allmänhet endast tre hufvudstycken: tron
(credo), fader vår (pater noster) och sakramenten
(septem sacramenta). Derjämte inskärptes dock under
medeltidens senare århundraden äfven dekalogen l. de
tio buden. I Luthers bägge katekeser (utg. 1529)
upptogos ursprungligen följande fem hufvudstycken:
tio Guds bud, trons artiklar, Herrens bön,
döpelsens sakrament och altarets sakrament l. Herrens
nattvard. Dertill fogades senare af andra ett sjette,
om löse- och bindenyckeln, hvilket - tillkommet utan
Luthers åtgörande, om än med hans tysta samtycke
- emellertid ej inrymts i den svenska texten. I
Brenz’ katekes (i sin äldsta form utgifven 1527)
återfinnas samma sex hufvudstycken, fastän i annan
ordning: döpelsen, tron, Fader vår, dekalogen,
nattvarden, löse- och bindenyckeln. Den reformerta
Heidelbergkatekesen (utg. 1563), som utmärker sig
för en strängt följdriktig uppställning, indelas i
tre hufvudstycken, af hvilka det första handlar om
menniskans elände och det andra om återlösningen
från detta elände genom tron på Kristus; det tredje,
med öfverskriften: "huru jag skall vara
tacksam mot Gud för denna återlösning", innefattar
budorden och bönen. Jfr Katekes. P. F.
Hufvudstyrka (Fr. och T. Gros, se d. o.), krigsv.,
i allmänhet den del af hvarje truppafdelning, som
återstår, sedan de för särskilda ändamål afsedda
afdelningarna blifvit frånskilda. Hufvudstyrkan
utgör den samlade slutna trupp, som skall utkämpa
striden, under det de afdelningar, som icke tillhöra
denne, vanligen hafva till uppgift att vaka öfver
hennes säkerhet vid tillfällen, då hon sjelf icke
är i stånd dertill. Af hufvudstyrkor särskiljer
man, allt efter truppafdelningens ändamål, den
egentliga hufvudstyrkan (kolonnens hufvudstyrka),
avantgardets (arriergardets) hufvudstyrka, förtruppens
(förtrafvens) hufvudstyrka, förposternas hufvudstyrka
o. s. v. C. O. N.
Hufvudstämning. Se Hufvudkärande.
Hufvudsvål, anat., den hårklädda huden på hufvudets
öfre hvälfda del, såväl åt sidorna som bakåt. Denna
hudsträcka utmärker sig icke blott genom sin normalt
täta beklädnad af långt hår, utan äfven genom
synnerlig tjocklek och hårdhet. Dessa egenskaper
hos hufvudsvålen bero på dess byggnad. Ut till och
in i läderhuden gå från en med kraniet ganska fast
förenad fibrös hinna (galea aponevrotica) starka
bindväfsbundtar, som bilda grofva, spända strängar
och band, i hvilkas mångformade mellanrum ligga
klumpar af fettceller, så tätt och fast packade
intill hvarandra, att hela massan synes bilda en i
snittet gul- och hvitstrimmig, stadig skifva, närmast
lik svinsvål. Denna skifva kan något förskjutas med
galean, men icke upplyftas i veck utan sönderslitning
af underlaget. Till följd af sitt läge omedelbart
på ben och sin ofvan omtalade beskaffenhet får
hufvudsvålen, vid starka stötar mot eller slag af
trubbiga föremål, lätt sprickor, sjom vid flygtigt
påseende likna sår af skarpa verktyg, och träffar det
sårande föremålet snedt, afflås större eller mindre
stycken af svalen från benet. Det är hufvudsvålen,
som aflägsnas vid "skalpering", genom en kraftig
ryckning i hjesshårets "skalplock", sedan huden
förut blifvit afskuren i en ring kring hufvudet. Icke
mycket behagligare var den såsom botemedel mot skorf
förr använda "becklufvan". Denna utgjordes af en
invändigt beckad kalott, som sattes på hufvudet och,
då han väl fastnat vid dess öfre yta (der håret var
kortklippt), våldsamt bortslets, medtagande icke
blott skorf, utan äfven hår och ytterhud. Med hårets
affallande vid skallighet följer en märkbar förtunning
af hufvudsvålen, hvilken förtunning vid fullständig
kalhet blir så betydlig, att benens ojämnheter under
hufvudsvålen och fogarna mellan dem varda synliga.
O. v. D.
Hufvudtitel, statsr. Vid uppgörande af
statsregleringen (se d. o. och Beskattning) har
Sveriges riksdag (R. F. § 62) att, sedan statsverkets
behof blifvit af riksdagen pröfvade, fastställa huru
"särskilda summor" af inflytande statsmedel skola
under förestående statsregleringsperiod "till
särskilda ändamål användas och dessa summor under
bestämda hufvudtitlar uti riksstaten anslå". De af
riksdagen sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
