Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hug, Johann Leonhard - Hugbald - Huge - Hugen - Hugenotter, Fr. Huguenots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bryta sig igenom i den katolska teologien under
upplysningstidehvarfvet. De förnämsta af hans många
skrifter äro Die erfindung der buchstabenschrift,
ihr zustand und frühester gebrauch im alterthum. Mit
hinsicht auf die untersuchiugen über Homer (1801),
en märkvärdig skrift, som först på senare tider börjat
vinna erkännande, och Einleitung in die schriften
des neuen testaments (1808; 4:de uppl. 1847). H:s
yppersta verk. Den första och vigtigaste delen af
detta verk utgöres af noggranna undersökningar öfver
historien om Nya testamentets grundtext och gamla
öfversättningar. Jämte Hirscher, Werk m. fl. utgaf
H. "Freiburger zeitschrift fur theologie"
(1834-42).
Hugbald. Se Hucbald.
Huge, Nord. mytol., hette en yngling, som omtalas
i den bekanta berättelsen om Tors färd till
Utgårda-Loke. H. täflade der i en kapplöpning med
Tors snabbfotade följeslagare, Tjälfve, och besegrade
honom. Enligt den förklaring, som Utgårda-Loke sjelf
lemnade Tor vid hemresan, var H. intet annat än ett
förkroppsligande af jättens tanke eller hug, och
det var derför helt naturligt, att Tjälfve skulle
af honom öfvervinnas. H. var ett i forntiden ofta
användt mansnamn, som i nyare tider begagnas i den
latiniserade formen Hugo. Th. W.
Hugen (Isl. Huginn), Nord. mytol., namnet på den ena
af Odens korpar (den andra heter Munen), hvilka sitta
på hans axlar och föra till hans öron allt hvad de
se och höra. Oden utsänder korparna vid dagningen
att flyga omkring alla land, och de komma åter vid
frukosttiden; derigenom blir han underrättad om alla
tilldragelser. I anledning deraf kallades Oden också
korpguden. Med denna myt förklarades således Odens
allvetenhet. H. är för öfrigt, såsom namnet antyder,
en personifikation af tanken. Se vidare Munen.
Th. W.
Hugenotter, Fr. Huguenots [ygönå], benämning på
reformationens anhängare i Frankrike. Ordet anses af
somliga, i betraktande af de franska protestanternas
förbindelser med de schweiziska, för en förvrängning
af T. eidgenossen (af Condé skrifvet "aignos"),
edsförbundne. Andre anse det vara en afledning af
Fr. Hugues (Hugo), hvarvid stundom oriktigt tillägges
den förklaringen att hugenotterna i början skulle
hafva hållit sin gudstjenst på en hed i närheten af
Tours, der enligt sagan konung Hugo Gapets vålnad
nattetid höll sin vilda jagt. -I Frankrike hade
jordmånen för protestantismen blifvit beredd genom
valdenserna samt genom det katolska presterskapets
opposition mot påfven, och tidigt vunno Luthers
läror insteg i detta land. Redan 1521 funnos flere
små protestantiska församlingar i landet. Calvin
blef likväl den franska protestantismens egentlige
fader. Trots Frans I:s och Henrik II:s stränga
kättare-edikt (1528, 1540, 1551) och de för kätteriets
bekämpande tillsatta utomordentliga kommissioner,
de s. k. chambres ardentes (se d. o.), utbredde
sig protestantismen mer och mer, och vid midten af
1500-talet räknade den anhängare inom alla franska
samhällsklasser och provinser, i synnerhet i
Guienne, Languedoc, Maine, Anjou, Touraine och
Normandie. Blott på fa ställen hade vid den tiden
en kyrklig organisation kommit till stånd, och på
den första reformerta synoden, 1559 i Paris under
Francois Morels ordförandeskap, voro ombud från endast
12 kyrkor tillstädes. På denna synod konstituerade
sig hugenotterna till ett kyrkligt samfund och
antogo såsom trosnorm den af 40 artiklar bestående,
efter Calvins kyrkoordning uppgjorda "confessio
gallicana". Till den religiösa motsatsen mellan
katoliker och protestanter i Frankrike kom en rent
politisk mellan de båda partiernas ledare. I spetsen
för katolikerna stod den i början af 1500-talet från
Lothringen inflyttade slägten Guise (se d. o.),
till hvilken den utmärkte krigaren Francois de
Lorraine, hertig af Guise, och kardinal Charles
de Lorraine hörde. Dessa bägge män hade lyckats
vinna stort inflytande öfver Henrik II (1547-59);
och dennes efterträdare, Frans II (1559-60), hvilken
var förmäld med deras systerdotter, Maria Stuart,
beherskades helt och hållet af dem. Främst bland
guisernas motståndare stodo de till Frankrikes
krona arfsberattigade bröderna af huset Bourbon,
nämligen konung Anton af Navarra, kardinal Charles
och prins Louis af Condé. Till dessa slöto sig flere
af Frankrikes största förmågor, bl. a. konnetabeln
af Montmorency (ehuru han var katolik) och amiral
Coligny, hvilka i den utländska Guise-slägtens förbund
med påfven och Spanien sågo en allvarsam fara för
fäderneslandets oberoende. De ifrigaste bland de
"missnöjde" stiftade 1560 en sammansvärjning emot
guiserna, den s. k. sammansvärjningen i Amboise,
hvars verklige ledare allmänt ansågs vara prinsen
af Condé. Anslaget upptäcktes dock. och Condé
dömdes till döden; men innan denna dom hann gå i
verkställighet, inträffade genom Frans II:s död
(1560) ett fullständigt omslag i den politiska
ställningen. Hans efterträdare, den minderårige Karl
IX, stod under förmynderskap af sin moder Katarina
af Medici, hvilken gjorde till sin uppgift att hålla
jämnvigten mellan partierna för att sålunda kunna
beherska dem bägge. Till denna jämnvigtspolitik
styrktes hon äfven af kansleren, den ädle L’Hôpital,
hvilken, ehuru katolik, var en varm anhängare
af fördragsamhetens grundsats. Condé frigafs,
straffet för kätteri nedsattes, genom Juli-ediktet
1561, från dödsstraff till landsförvisning, och i
Jan. 1562 genomdref L’Hôpital utfärdandet af ett
toleransedikt, hvarigenom åt hugenotterna medgafs
rätt att hålla gudstjenst utom städernas murar och på
landsbygden. Januari-ediktet väckte mycken förtrytelse
bland katolikerna, och det kränktes äfven af dem
gång på gång, bland annat i Vassy (i Champagne),
der Francois de Guise och hans följe öfverföllo en
skara till gudstjenst samlade hugenotter och nedhöggo
omkr. 60 af dem (d. 1 Mars 1562). Detta blodbad
kallade hugenotterna till vapen och inledde de med
fanatism och grymhet förda hugenottkrigen, hvilka,
endast med korta afbrott, i nära 40 år (1562-98)
söndersleto Frankrike. Francois de Guise skyndade
sig att taga i besittning Paris,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
