Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huggormarna - Huggvapen - Hughes, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viperaslägtet, Vipera, hos hvilket hela hufvudet ofvan
är betäckt med plåtar, öcken-huggormslägtet,
Echidna, som har kort nos utan grop mellan
näsborrarna, hornormslägtet, Cerastes, som igenkännes
på ett par hornlika utskott ofvanför ögonen, och
slägtet Echis, hvars stjertplåtar äro odelade. Till
det första slägtet hör vanliga huggormen, Pelias
berus, hvilken är utomordentligt vexlande till
färgen, hvitaktig, gråaktig eller gråbrun, men alltid
försedd med ett mörkare, sicksackformigt band långs
ryggen. Den yngre honan är rödbrun, med mörkare
ryggband. Stundom är denna orm svart till fårgen, med
några hvita fläckar utefter öfverkäkskanten; denna
färgförändring synes tillkomma båda könen. Hannen,
som har kortare och smalare kropp, men jämförelsevis
längre och tjockare stjert än honan, blir ända till
65 och den senare 75 cm. lång. Vanliga huggormen är
utbredd öfver största delen af Europa samt saknas
endast i dess nordligaste och sydligaste delar;
i Sverige är han allmän långt upp i Lappland. Han
trifves på hvilka lokaler som hälst, blott der finnes
tillräckligt med gömställen, föda och solsken. Om
dagen hvilar han sig, men om natten är han i rörelse
och visar ganska stor liflighet. Han klättrar icke,
men reder sig rätt bra i vatten, hvarför han ofta
förekommer på mossar och i kärr. I allmänhet drager
han sig undan för menniskan; men blir han retad, bites
han ofta, hvarvid han plägar utstöta ett hväsande
läte. Om vintern ligger han i dvala. Han fortplantar
sig först då han är nära fullvuxen och föder 5-20
lefvande ungar, hvilka äro ungefär 17 cm. långa,
straxt efter födelsen byta om hud och redan efter
få dagar hafva verksamt gift. Huggormens bett är i
allmänhet icke dödande, men kan framkalla långvarigt
ondt, lamhet o. s. v. Bästa sättet att förekomma
ormbetts skadliga verkningar torde vara att gifva
en riklig mängd bränvin, konjak o. d. åt den bitne,
hos hvilken rus framkallas först af långt mera sprit
än under vanliga förhållanden. För öfrigt brukar man
suga ut giftet ur såret, skära upp detsamma för att
framkalla ymnigare blödning, bränna det med lapis,
glödhett jern o. d. eller tvätta det med ammoniak,
hvilket medel äfven kan brukas invärtes. Att skyndsamt
hårdt ombinda den bitna kroppsdelen ofvanför såret
(för att hindra giftets spridning i blodmassan) torde
äfven vara nyttigt. Huggormen är mycket seglifvad,
och hufvudet kan bitas, äfven sedan det blifvit skildt
från kroppen. Han är dock icke uteslutande skadlig,
utan gör rätt mycken nytta genom att utrota råttor,
möss och andra små skadedjur. - Till det andra slägtet
hör viperan, Vipera aspis, hvilken till färgen
vexlar från ljusbrunaktigt till brunsvart. Ryggen
är försedd med fyra långsgående rader, svarta eller
svartbruna fläckar, hvilka i de båda mellersta
raderna äro fyrkantiga; längden stiger till 50-60
cm. Denna orm, hvilken till sitt lefnadssätt mycket
liknar huggormen, tillhör södra Europa samt lefver af
råttor, möss, sorkar och mullvadar. Sandhuggormen,
V. ammodytes, har ett fjällbetäckt, vårtlikt,
kägelformigt bihang på
nosen, är gulbrunaktig, stundom mer eller mindre stötande
i rödt och har långs ryggen ett band af
aflångt fyrkantiga, mörka fläckar, hvilkas spetsar
äro vända mot hvarandra. Han blir någon gång öfver
80 cm. lång samt finnes i södra Europa, norra Afrika
och sannolikt äfven i Mindre Asien, företrädesvis i
bergstrakter. Hans bett är farligare än viperans,
men han synes vara fredligare till sin natur än
huggormen; hans föda är af samma slag som dennes. -
Bland öckenhuggormarna är puff-ormen, Echidna
arietans, den mest bekanta. Han är utbredd från 17°
n. br. söder ut öfver hela Afrika. Han hinner någon
gång till en längd af 1,5 m. eller ännu mera och blir
ovanligt tjock. Färgen är mörkare eller ljusare brun,
med på ryggens midt sammanlöpande, hästskoformiga,
mörka streck, som innesluta ljusare fläckar; under
är han ljusgul, med spridda fläckar. Puff-ormen är
den farligaste af Afrikas giftiga ormar, oaktadt han
är ganska trög, ty han angriper, utan att vara retad
och störtar sig då blixtsnabbt mot sitt offer. Sitt
namn har han fått deraf att han, oroad eller retad,
ofta plägar utstöta ett häftigt hväsande, hvarvid han
blåser upp kroppen. Hans föda utgöres af råttor, möss,
foglar m. m. Stor skada gör han genom att bita boskap,
hästar och hundar. Hans gift nyttjas af buschmännen
till pilspetsars förgiftande. - Till det fjerde
slägtet hör hornormen, Cerastes aegyptiacus (se
Cerastes). - Till det sista slägtet räknas efan,
Echis arenicola, som blir högst 60 cm. lång och
är ofvan ljust gulbrun med oregelbundna, mörkbruna
eller svarta band, streck och punkter; under är
han enfärgadt ljusgul. Han förekommer i hela norra
och mellersta Afrika samt sydvestra Asien till och
med Indien. C. B. S.
Huggvapen, krigsv., kallas de blanka vapen, hvilkas
klinga på främre sidan, eggen, är skarp, men på
den bakre, ryggen, trubbig. Numera begagnas till
krigsbruk inga vapen, som äro afsedda uteslutande
att hugga med, utan de äro samtidigt stötvapen. Det
första och ofullkomligaste huggvapnet var klubban,
sedermera brukades korta, raka svärd samt ännu
senare långa svärd, morgonstjerna, stridshammare
och stridsyxa. Sedan krutet började användas
till krigsbruk, nyttjades värja och pallasch,
med rak klinga, samt sabel, med vanligtvis krokig
sådan. Kortare klingor hafva infanteriets faskinknif
och sabelbajonett samt hirschfängaren. För ett
huggvapen äro krokig form och stor tyngd synnerligen
lämpliga. Längden bör vara större för kavalleriets
än för infanteriets vapen. I äldre tider sköttes
huggvapnet vanligen med bägge händerna, men alla
nutidens huggvapen skötas med en hand och äro
på samma gång sidogevär, d. v. s. bäras uti en
balja af metall eller läder vid krigarens sida.
H. W. W.
Hughes [jus], Thomas, engelsk författare, f. 1823,
uppfostrades i Rugby skola, studerade derefter juridik
samt blef 1848 barrister. 1865-74 var han ledamot af
underhuset. Han har författat Tom Brown’s schooldays
(1856; "Tom Browns skollif, 1878), en intressant
skildring af Rugby skola under den utmärkte pedagogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
