Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hughes, Thomas - Hugi, Franz Joseph - Huginn - Huglek - Hugli l. Hooghly - Hugo (konung af Italien) - 1. Hugo (Hugues) den store l. den hvite (hertig af Francien) - 2. Hugo Capet (konung af Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arnolds ledning, Tom Brown at Oxford (1861), en
fortsättning af det förra arbetet, Scouring of the
white horse (1858), reseminnen från vestra England,
Our old church: what shall we do with it (1878) m. fl.
Hugi, Franz Joseph, schweizisk naturforskare,
f. 1796, d. 1855, blef 1835 lärare i naturalhistoria
i Solothurn, men afskedades 1837, emedan han öfvergått
till protestantismen. Han grundade ett naturhistoriskt
museum, som han 1830 skänkte till staden Solothurn,
samt gjorde under årliga utflykter till Alperna och
Jura studier rörande firn-isen och glaciererna. Sin
teori om glaciererna, hvilken numera är öfvergifven,
utvecklade han i skrifterna Ueber das wesen der
gletscher und winterreise in das eismeer (1842)
och Die gletscher und die erratischen blöcke (1843).
Huginn, Nord. mytol. Se Hugen.
Huglek, son af konung Alf, namnes i Ynglingasagan
såsom närmaste efterträdare till de samregerande
Upsalakonungarna Alf och Yngve. H. var
okrigisk, rik och snål, men underhöll likväl
i sin hird en mängd lekare, spelmän och
trollkarlar. Han blef öfverfallen och dödad
af de berömda sjökonungarna Hake och Hagbard.
Th. W.
Hugli l. Hooghly. 1. Den vestligaste och i kommersielt
hänseende den vigtigaste af de mynningsarmar, genom
hvilka Ganges faller ut i Bengaliska viken. -
2. Distrikt i kejsaredömet Indien, Bengalen,
sydöstra delen af regeringsområdet Bardwan, i öster
begränsadt af floden H. Areal 3,809 qvkm. 1,488,556
innev. (1872), af hvilka 1,186,435 voro hinduer
och 299,025 muhammedaner. - 3. Hufvudstad i nämnda
distrikt, vid högra stranden af ofvannämnda flod,
37 km. ofvanom Kalkutta. 34,761 innev. (1872)
tillsammans med den på venstra flodstranden belägna
staden Chinsura.
Hugo, konung af Italien, grefve af Arles, son till
grefve Teobald af Arles och konung Lothars af
Lothringen dotter, Berta, styrde såsom ståthållare
under Ludvig III den blindes regering från 905
Nedre Burgund och bemäktigade sig efter Ludvigs
död 924 detta land. Vid samma tid kallades han af
fienderna till konung Rudolf II af Italien och Öfre
Burgund till Italiens konung och blef 926 krönt i
Pavia. 933 (934) slöt han fred med Rudolf II, som
då erkände honom såsom konung af Italien, hvaremot
H. afträdde Nedre Burgund. H. regerade kraftfullt,
men hårdt och grymt samt omgaf sig med ovärdiga
gunstlingar. Han var första gången (922) förmäld
med den sedeslösa romarinnan Marozia, påfven Johan
XI:s moder, och andra gången (938) med Rudolf II:s
enka, Berta. Rudolfs och Bertas son, Konrad, sökte
han förgäfves störta från Öfre och Nedre Burgunds
förenade troner. Derefter uppgjorde han en plan att
tillfångataga och blända markgrefve Berengar af Ivrea,
men denne lyckades i rätt tid undkomma till Tyskland,
hvarifrån han 945 återvände med en krigshär. Då
Berengar erhöll understöd af H:s missnöjde undersåtar,
måste H. fly till Burgund. Han afträdde s. å. Italien
till sin son Lothar. Död 947.
Hugo (Hugues), franska furstar:
1. H. den store l. den hvite, hertig af
Francien 923-56, tillhörde en ansedd och mäktig
slägt, af hvilken två medlemmar, hans farbroder
Eudo och hans fader, konung Robert, redan hade
burit franska konungakronan. H. deltog i striden vid
Soissons 923, der hans fader stupade, men Karl den
enfaldige besegrades. Det var förnämligast genom
H:s inflytande, som hans svåger, hertig Rudolf
(Raoul) af Burgund, straxt derefter utropades
till konung. H. bistod denne såväl mot Karl den
enfaldige som sedermera mot grefve Heribert af
Vermandois m. fl. Efter Rudolfs död, 936, lät
han, i förbindelse med hertig Vilhelm I Långsvärd af
Normandie, hemta Karl den enfaldiges unge son Ludvig
(IV) d’outre mer från England och utropa honom
till Frankrikes konung. Till belöning erhöll han
af Ludvig hertigdömet Burgund, som han dock måste
dela med Rudolfs broder, Hugo den svarte, så länge
denne lefde (till 951). Men då den unge konungen
snart tröttnade vid H:s sjelftagna förmynderskap,
förband sig den senare med Vilhelm af Normandie och
Heribert af Vermandois samt bekrigade under flere år
den konung, som han sjelf bidragit att upphöja
på tronen. Understödd af sina öfriga vasaller,
förde dock Ludvig kriget med mycken tapperhet och
ofta med framgång; dock fann han slutligen rådligast
att förlika sig med den mäktige hertigen (951).
Efter Ludvigs död (954) nödgades hans
efterträdare, Lothar, tilldela H. hertigdömet
Aquitanien, hvilket denne dock ej förmådde
fråntaga dess tappre hertig Vilhelm "caput stupae"
(blårhufvud). H. dog 956, efterlemnande tre söner,
af hvilka den äldste, Hugo Capet (se nedan), ärfde
hertigdömet Francien och sedermera blef konung
af Frankrike; den andre, Odo, fick hertigdömet
Burgund, som vid hans död (965) tillföll den yngste
sonen, Henrik. S. F. H.
2. H. Capet [kape], konung af Frankrike, den
föregåendes son, stamfader för den kapetingiska
konungaätten, erhöll sitt tillnamn sannolikt deraf
att han i egenskap af lekmanna-abbot bar munkkåpa
(capatus, af Lat. capa, munkkåpa). 956 efterträdde
H. sin fader såsom hertig af Francien, och
då Ludvig V Fainéant, den siste konungen
af karolingiska ätten, 987 dog, lät H. sig af sina
anhängare utropas till konung. Ännu lefde visserligen
några medlemmar af nämnda ätt (Ludvig V:s farbroder
Karl och dennes söner), men Karl hade ådragit sig
fransmännens missnöje genom att emottaga hertigdömet
Nedre Lothringen såsom län af tyska kronan.
Icke dessmindre sökte han med vapenmakt häfda
sina anspråk på franska tronen, blef i Reims
krönt af ärkebiskop Arnulf och vann anhängare i
synnerhet i södra Frankrike, men besegrades och
tillfångatogs snart af H. och dog efter
få månader i fängelse, 991. I Nedre Lothringen
efterträddes han af sin äldste son, Otto (d. 1005);
tvänne yngre söner dogo obemärkta i Tyskland.
För att tillförsäkra sin son Robert (I)
tronföljden lät H. redan 988 hylla denne såsom
sin efterträdare. Ärkebiskop Arnulf af Reims,
som förrådt Reims åt Karl och krönt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
