Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hugo af S:t Victor (Fr. Hugues de S:t Victor) - Hugo Capet - Hugo von Langenstein - Hugo von Montfort - Hugo von Trimberg - Hugsvinnsmål - Hugtenburgh (Huchtenburg), Jan van - Huijsum - Hulla - Hulliche - Huissier - Huitfeldt, slägt - Huitfeldt, Henrik Jörgen - Huk (Huck) - Hukare l. Hukert - Hukert - Hukplankor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han dock i ännu högre grad en lärjunge af Anselm och
Abailard. Men till följd af sin utprägladt mystiska
riktning tog han afgjordt parti för den hel. Bernhard
mot den senare. Treenighetsläran sökte han belysa
genom jämförelse med menniskans personlighet såsom
ande, vishet och kärlek. I fråga om bibeln skilde
han strängt mellan de kanoniska och de apokryfiska
böckerna. Deremot ställde han de kyrkliga "canones"
samt dekretalen och kyrkofädernas skrifter nästan i
jämnbredd med Nya testamentet. Vigtigast bland hans
skrifter äro Institutiones monasticae, De sacramentis
fidei och De eruditione didascalica. Hans samlade
skrifter trycktes i Paris 1528 och hafva sedermera
utkommit i flere upplagor.
Hugo Capet [kape]. Se Hugo, franska furstar 2.
Hugo von Langenstein, tysk skald och riddare af Tyska
orden, tillhörde en schwabisk slägt och fullbordade
1293 en större dikt om den helige Martin (utg. af
A. von Keller, 1856).
Hugo von Montfort [mångfår], tysk skald, f. 1357,
tillhörde den grefliga montfortska slägten i
Vorarlberg, deltog i härnadståg mot de hedniska
preussarna och vallfärdade derefter till Heliga
landet. Död 1423. Hans dikter äro dels allegoriska,
kallade "Reden" (tal) och behandlande tidens seder
och förhållanden, dels lyriska: sånger och bref,
stående på gränsen mellan mästersången och folkvisan.
Hugo von Trimberg, tysk skald, var 1260-1309
skolrektor i Theuerstadt (förstad till Bamberg)
och fullbordade 1300 lärodikten Der renner (i
mer än 24,000 verser), som är en af medeltidens
bästa didaktiska dikter och genom inströdda
smärre berättelser ofta gör ett lifligt intryck på
läsaren. 1833-36 utgafs den, efter en handskrift från
1347, af historiska föreningen i Bamberg. En annan
dikt af H., Der sammler, är förlorad.
Hugsvinnsmål, namnet på en isländsk öfversättning
af Catos disticha. Den är affattad på ljóðaháttr och
utgafs 1831 af H. Scheving. Th. W.
Hugtenburgh (Huchtenburg), Jan van, holländsk
bataljmålare, f. 1646 (?) i Haarlem, d. 1733 i
Amsterdam, var lärjunge af Th. Wyck och van der
Meulen. 1708 och 1709 följde han prins Eugene
på dennes fälttåg och målade sedermera hans
drabbningar. Efter dessa målningar utförde han äfven
gravyrer, hvilka han publicerade i kopparsticks verket
Batailles gagnées avec le prince Eugene de Savoye
(1725). Taflor af H. förekomina i de flesta större
samlingar. De äro ofta ganska rått utförda, men
återgifva på ett karakteristiskt sätt de stridandes
olika nationalitet och vittna om militäriska insigter
hos konstnären. Sveriges nationalmuseum eger af honom
fyra duktigt målade rytteristrider.
Huijsum [höjs-]. Se Huysum.
Huila. Se Anderna.
Huilliche (af Arauk. huilli, "söder", och che, "män",
således egentl. "syd-män"), det inhemska namnet på den
sydligaste af de tre stammar, i hvilka araukanerna
(se Araucos), eller, som de sjelfva kalla sig,
molu-che. "krigsmän",
dela sig. De bägge öfriga stammarna heta picun-che,
"nord-män", och pehuen-che, "furu-män". H. delas
sjelfva i pichi-huilliche, "de små H.", och
vuta-huilliche, "de stora H.". Jfr Smith, "The
Araucanians" (1855). N. A.
Huissier [yissie], Fr. (af Lat. ostiarius,
dörrväktare, af ostium, Gammalfr. huis, dörr),
dörrväktare, vaktmästare, rättsbetjent.
Huitfeldt [hvit-], dansk slägt. Se Hvitfeld.
Huitfeldt [hvit-], Henrik Jörgen, norsk historiker,
född i Kristiania d. 2 Febr. 1834, blef student
1852 och fick 1858 anställning som assistent i
det norska riksarkivet, hvarest han sedan 1868 är
"fuldmägtig". Utom ett stort antal mindre afhandlingar
(i nordisk genealogi, konsthistoria, sfragistik och
heraldik), införda i tidningar och tidskrifter, har
han särskildt utgifvit Christiania theaterhistorie
(1877) och Biskop Eysteins jordebog (den röde
bog). Fortegnelse över det geistlige gods i Oslo
biskopsdömme omkring år 1400 (1880). Tillsammans med
C. R. Unger ombesörjer han, sedan 1861, utgifvandet af
"Diplomatarium norvegicum", som f. n. (1883) hunnit
till början af 11:te delen. O. A. Ö.
Huk (Huck), en liten udde eller utskjutande del
af en strand, t. ex. Smyge huk, den sydligaste udden
af Sverige. R. N.
Hukare l. Hukert, sjöv., fordom i Holland
och Skandinavien brukligt fraktfartyg, som var
flatbottnadt, rundgattadt (med rund akter), med
stort språng (högt för- och akterut) och kändt för
att kryssa väl. Ett sådant fartyg var takladt dels
som galeas, med stormasten stående midskepps, och
fick då namn af hukare-galeas
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
