Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humanism - Humanistisk - Humanitarism - Huamnitet - Humann, Jean Georges - Humann, Karl - Humber - Humbert - Humble, Gustaf Adolf - Humble, Julius Lorens - 1. Humboldt, Friedrich Wilhelm Kristian Karl Ferdinand von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordet mångenstädes bibehållit in på vår tid. Denna
i det 15:de årh. nyvaknade ifver för odlandet
af den klassiska literaturen, spårad redan hos
Abailard och Salisbury samt fortsatt af Petrarca,
Boccaccio m. fl., lade grunden för hela den moderna
bildningen, hvilken ända till Basedows och Campes
tid (slutet af 18:de’ årh.) obestridt hemtade sin
hufvudnäring från klassiciteten. Humanismen visade
emellertid snart, att den saknade sinne för de
vidgade vyer, som konstens och vetenskapernas
uppblomstring öppnade för menskligheten;
och derför förföll den äfven snart i en ensidig
dyrkan af bokstafven, som godt kunde mäta sig med
skolastikens inskränkthet och som ofta gjorde den
till ett lämpligt föremål för satiriska anfall. -
I senare hälften af 1700-talet framträdde, i strid
mot denna s. k. klassiska humanism, en sträfvan
efter verklig humanism i filosofisk mening. Den har
kallats humanitarism och är på det närmaste beslägtad
med den inom undervisningsväsendet framträdande
s. k. filantropismen (se Basedow och Gampe). Sedan
denna tid har man alltmer kommit till klarhet derom
att kunskapen om den klassiska forntiden ej kan i
sig innesluta bildningens mångfaldiga områden, att
tvärtom det moderna lifvet och den moderna bildningen
med sina långsamt vunna vetenskapliga resultat svällt
ut vida öfver den antika verldens synkrets. Det
är likväl först i den senaste tiden som man lärt
sig inse, att det allt annat åsidosättande studiet
af greker och romare, hvilket länge kännetecknade
humanismens afläggar, de s. k. lärdonisskolorna,
är ett farligt missbruk. - Med humanism har man
äfven betecknat den kosmopolitiska ande, som allt
sedan Herders och Lessings tid genomgår Europas nyare
literatur, hvilken söker i sig sammanfatta allt. som
är föremål för mensklighetens känslor och sträfvanden.
R. G.
Humanistisk (se Humanism), som har afseende på
eller omfattar språk (företrädesvis de klassiska),
historia och filosofi, t. ex. humanistiska studier,
filosofiska fakultetens humanistiska sektion o. s. v.
Humanitarism. Se Humanism.
Humanitet. Se Human.
Humann [ymann], Jean Georges, fransk statsman,
f. 1780, blef 1794 arbetare vid en tobaksfabrik
i Strassburg och grundade senare en egen sådan,
hvilken han dref med stor framgång. Honom har Elsass
förnämligast att tacka för kanalen mellan Rhen och
Rhône. 1821 invaldes han i deputeradekammaren, slöt
sig till oppositionen och blef efter Julirevolutionen
finansminister (1832). Såsom sådan lyckades han i
betydlig mån öka statsinkomsterna och genomdref en lag
om sparkassor, men nedlade 1834 sitt ämbete, då hans
förslag till statsskuldens konvertering ogillades
af de öfriga ministrarna. 1837 utnämndes han till
pär. 1840 öfvertog han för andra gången ledningen af
Frankrikes finanser, men förmådde ej att bringa dem
i jämnvigt. Död 1842.
Humann, Karl. tysk ingeniör och arkeolog, f. 1839,
måste 1861 för sin helsas skull söka ett sydligt
klimat och begaf sig då till den
grekiska arkipelagen. Ät det engelska sändebudet
i Konstantinopel byggde han kort derefter ett
palats, hvarmed han fäste den turkiska regeringens
uppmärksamhet på sig. Sedan 1864 har H. för Portens
räkning utfört åtskilliga vigtiga ingeniörsarbeten i
Palestina, Turkiet och Mindre Asien, och framförallt
har han gjort sig ett namn genom sina 1878 påbörjade
utgräfningar i Pergamon, hvilka bragt i dagen
storartade fynd. Se Pergamon.
Humber [hömber], vik på Englands östra kust, som vid
Spurn point tränger omkr. 60 km. in i landet mellan
grefskapen York och Lincoln samt vid sin öfre ände
mottager floderna Trent och Ouse. Genom kanaler står
H. i förbindelse med landets största floder. På dess
norra strand ligger den vigtiga handelsstaden Hull.
Humbert, konung af Italien. Se Umberto.
Humble, Gustaf Adolf, homilet, f. i Jönköping d. 20
Febr. 1674, erhöll den filosofiska graden i Dorpt
1694 och studerade sedan, med ett understöd af Karl
XI, vid flere utländska universitet, hvarunder han
gjorde bekantskap med åtskilliga af den tidens
utmärktare teologer, såsom Spener och dennes
motståndare Fecht, m. fl. Efter hemkomsten utnämndes
han 1700 till kyrkoherde i Eskilstuna, Klosters och
Fors’ församlingar samt blef 1709 hofpredikant hos
enkedrottning Hedvig Eleonora. Vid drottning Ulrika
Eleonoras kröning, 1719, blef han teol. doktor,
utnämndes s. å. till amiralitetssuperintendent
i Karlskrona och vardt 1730 biskop i Vexiö. Död
derstädes d. 29 Nov. 1741. H. ansågs för en af
sin tids yppersta predikanter och utgaf flere
predikningar (Betraktelser öfver alla sön- och
högtidsdags-evangelier, 1745) samt var en af
ortodoxiens allra ifrigaste kämpar mot pietismen.
Humble, Julius Lorens lingvist, skolman, född i
Karlskrona d. 16 Juli 1835, blef student i Lund 1852
och filos, doktor derstädes 1862. Under senare delen
af dansk-tyska kriget 1864 deltog han i detsamma såsom
frivillig. 1866 utnämndes han till lektor i främmande
lefvande språk vid Högre lärarinneseminariet,
för hvilket han blef rektor 1879. H. har, utom
en akademisk afhandling och några öfversättningar,
utgifvit följande skrifter: Vår tids ungdomsläsning,
hennes inflytande och riktiga ledning (1871), Om
k. Seminarium för bildande af lärarinnor, förslag
till ändring i läroverkets organisation (1874)
samt Rättstafningsreformen och Svenska akademien,
tre uppsatser (1876).
1. Humboldt, Friedrich Wilhelm Kristian Karl
Ferdinand, friherre von H., tysk statsman och filolog,
född i Potsdam d. 22 Juni 1767, studerade 1787-90 i
Frankfurt och Göttingen juridik och statskunskap,
fornkunskap och filologi samt tjenstgjorde
1790-91 i kammarrätten i Berlin, men drog sig
derefter, med titel af legationsråd, tillbaka ur
statstjensten. Under tio år njöt han af ett lif egnadt
åt stats-och språkvetenskapliga studier, åt umgänget
med Tysklands literära storheter, bl. a. Schiller,
med hvilken han knöt ett innerligt vänskapsförbund,
och åt resor i främmande land (1797-1801 vistades
han i Paris och Spanien). 1802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
