Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Humboldt, Friedrich Wilhelm Kristian Karl Ferdinand von - 2. Humboldt, Friedrich Wilhelm Heinrich Alexander von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef han preussisk ministerresident och 1806
ministre plénipotentiaire i Rom. 1809 öfvertog
han chefskapet för preussiska kultus- och
undervisningsministeriet och hann under den korta
tid han beklädde detta ämbete utföra ett storverk,
grundläggningen af Berlins universitet. 1810 afgick
han som utomordentligt sändebud till Wien. Genom
skickliga underhandlingar underlättade och befordrade
han 1813 Österrikes anslutning till koalitionen mot
Napoleon, deltog i fredsförhandlingarna i Châtillon
(1814) och i Paris (s. å.) samt nedlade såsom
den ene af Preussens fullmäktige (den andre var
statskansleren furst Hardenberg) vid kongressen i
Wien ett oerhördt arbete. Vid den andra Parisfreden
(1815) sökte han förgäfves att vinna Elsass-Lothringen
åt Tyskland. 1815-17 representerade han Preussen
i territorialkommissionen i Frankfurt. Våren 1817
utnämndes han till medlem af preussiska statsrådet,
men råkade i spändt förhållande till statskansleren
Hardenberg och aflägsnades på hösten s. å. derifrån
samt blef utomordentligt sändebud i London. 1818
deltog han i kongressen i Aachen och derefter
till midten af 1819 i territorialkommissionens
afslutningsarbeten. Redan i Jan. s. å. utnämnd till
inrikesminister, öfvertog han först i Aug. sitt
departement, med föresats att genomföra en med
hänsyn till Preussens historiska utveckling af honom
utarbetad ganska liberal författning. Men Hardenberg
stod honom å nyo emot, och då H. gjorde ett försök
att något minska statskanslerens predominerande
ställning inom ministèren, fick han sjelf d. 31
Dec. s. å. sitt afsked. H. sysselsatte sig derefter
uteslutande med vetenskapliga studier. Han
dog på sitt slott Tegel d. 8 Apr. 1835. Hans
staty ar rest framför universitetsbyggnaden i
Berlin. H. är en bland grundläggarna af den jämförande
språkforskningen. Bland hans arbeten på detta fält
må nämnas; Berichtigungen und zusätze zu Adelungs
Mithridates über die kantabrische öder baskische
sprache (1817), Prüfung der untersuchungen über
die urbewohner Hispaniens vermittels der baskischen
sprache (1821), i hvilket han, medelst undersökning
af geografiska namn, söker visa, att med baskerna
beslägtade folk från norra Afrika, forntidens
iberer, varit bosatta i hela Spanien, södra delen
af Frankrike och på Baleariska öarna, Ueber die
unter dem namen Bhagavadgita bekannte episode
des Mahabharata (1826) och Ueber die Kawi-sprache
auf der insel Java (ofullbordadt, 1836-40),
hans förnämsta verk. Den äfven särskildt (1877)
utgifna inledningen till sistnämnda arbete, Ueber
die verschiedenheit des menschlichen sprachbaues
und ihren einfluss auf die geistige entwickelung
des menschengeschlechts, bildar epok i den nyare
språkforskningens historia. H:s Gesammelte werke,
utgifna 1841-42 af hans broder Alexander, innehålla
uppsatser i lingvistik, estetik, politik och historia
m. m. samt skaldestycken.
2. Humboldt, Friedrich Wilhelm Heinrich Alexander,
friherre von H., tysk resande och naturforskare,
den föregåendes broder, föddes i Berlin d. 14
Sept. 1769. Han var egentligen
bestämd för den kamerala ämbetsmannabanan,
och sedan han i Frankfurt studerat teknologi, i
Göttingen naturvetenskap, särskildt botanik, och i
Hamburg handelsvetenskap, begaf han sig 1791 till
bergsakademien i Freiberg, der han åtnjöt Werners
undervisning. En frukt af en åtta månaders vistelse
i Erzgebirge var det 1793 utkomna arbetet Flora
subterranea fribergensis et aphorismi ex physiologia
chemica plantarum. 1792 blef han assessor i
bergsdepartementet och kort derefter öfverbergmästare
i de frankiska furstendömena i Fichtelgebirge. Sedan
han efter sin moder ärft en betydlig förmögenhet,
som satte honom i tillfälle att följa sin böjelse
att uteslutande egna sig åt naturvetenskaperna, tog
han 1797 afsked från sin befattning och beslöt att
egna sig åt naturvetenskapliga resor. Med af spanska
regeringen erhållen tillåtelse att obehindradt resa
i spanska Amerika (en tillåtelse, som ingen förut
fått) anträdde han, förträffligt utrustad, jämte Aimé
Bonpland resan från Coruna d. 5-Juni 1799, besökte
Tenerifa och landsteg i Cumaná (i Venezuela) d. 16
Juli s. å. I 18 månader genomforskade han Venezuela,
drog derefter från Puerto Caballo öfver Calabozos
grässtepper till Apure-floden samt for uppför
Orinoco och Cassiquiare till Amazonflodens tillflöde
Rio Negro, hvarigenom han bekräftade Orinocos samband
med Amazonfloden. I Cumaná, dit han återvändt utför
Orinoco, inskeppade han sig d. 24 Nov. 1800 till
Cuba samt for i Mars 1801 till Cartagena (i staten
Bolivar) och uppför Magdalena till Bogotás och Quitos
högslätter, der han besteg Chimborazo d. 23 Juli
1802. Derefter anställde han forskningar i Perú,
vistades nära 2 år i Mejico, gjorde ett kortare
besök på Cuba samt återvände öfver Filadelfia till
Europa, d. 3 Aug. 1804. Med kortare afbrott var
han ända till 1827 bosatt i Paris, sysselsatt med
att ordna sina samlingar och manuskript. H:s resa
till Amerikas tropiska land blef af största nytta
för naturvetenskapen i allmänhet och för kännedomen
om ofvannämnda land i synnerhet; och icke med orätt
har det sagts, att genom honom, som spred ljus öfver
dessa nejder, om hvilka man i Europa förut viste
så godt som ingenting, Amerika upptäckts för andra
gången. H. gjorde på astronomisk väg mer än 700
ortbestämningar och 459 höjdmätningar, upptäckte
3,600 nya fanerogam-arter och blef grundläggare af
en alldeles ny vetenskap, växtgeografien. Hans många
termometriska iakttagelser ledde till upptäckten
af isotermerna; han lade grunden till en jämförande
klimatologi och till kännedomen om vulkanerna äfvensom
om jordens inre byggnad. Studiet af peruanernas och
mejikanernas fornlemningar och byggnadsverk ledde
honom till forskningar rörande dessa folks språk,
kultur och vandringar. Statistiken och etnografien
icke blott riktades genom honom, utan sattes i samband
med naturhistorien och behandlades derigenom från en
fullkomligt ny synpunkt. H. blef genom denna resa den
ryktbaraste bland sina samtida näst Napoleon.
Akademier och lärda samfund (bl. andra svenska
Vetenskapsakademien) täflade om att få räkna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
