Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humor - Humoralpatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en högre verklighet än den jordiska, som är realistisk
till fenomenet, men idealistisk till väsendet. Detta
beror derpå att humorn med nödvändighet sammanhänger
med den kristna åskådningen och framträder inom
den moderna individualiserande stilen. Den utgör en
egenskap hos den moderna menskligheten, hos hvilken
idealet upphört att tillhöra ett utvaldt folk eller
en privilegierad del af slägtet, då icke längre
den kroppsliga skönheten ensam, utan företrädesvis
den inre andliga skönheten betecknar idealet, då
detta ej längre är aristokratiskt och förnämt, utan
blifvit i god mening demokratiskt, omfattande hela
menskligheten, hvarvid ingen form, huru ringa den är,
ingen yttring, om än aldrig så hög, är utesluten eller
företrädesvis gynnad, utan allt, som är till, också
derigenom är till möjligheten berättigadt att dragas
inom skönhetens sfer och blifva delaktigt af konstens
och poesiens förklaring. På en sådan ståndpunkt är
verldsåsigten med nödvändighet idealistisk och känslan
af det egna jagets ringhet förherskande. Derför blir
komiken från denna ståndpunkt i sitt leende icke
öfverlägset sjelfbelåten eller satiriskt gisslande,
utan mild och sympatetisk: äfven han fylles af den
makt, som är kristendomens grund och kärna, kärleken,
af kärlek till allt, högt och lågt, stort och ringa,
skönt och fult, framhållande det i förklaringens
ljus blott för dess egenskap att vara form af lif
och utveckling. Från denna synpunkt sedd. är humorn
intet annat än den verkligt kristne konstnärens och
skaldens grundåskådning. Humorn är sålunda till
verldsåsigten idealistisk, till sin uppfattning
af fenomenet realistisk; han är vidare universel,
alltomfattande, dels så, att han åsyftar ej ett
enskildt folks eller en utvald dels, utan hela
slägtets konstnärliga förklaring, dels äfven så, att
han icke ställer den enskilda personen öfverlägsen
gent emot den komiska förvändheten, utan innefattar
humoristen sjelf under den jordiska inskränkningens
öde, hvarför det äfven säges om humorn, att han
i sin högsta och egentligaste form är
medveten. Han är slutligen sympatetisk, kärleksfull,
icke egoistisk och begabbande, äfven när han såsom
uttryck för en pessimistisk blick på lifvet ser
allting i mörkt och blir bitter eller bruten. - Den
historiska betraktelsen visar slutligen, att begreppet
humor utvecklats och fattats allt djupare. Från att
vara uttryck för ett förhållande mellan vätskorna i
kroppen har ordet småningom fått högre betydelse och
tillämpats på inre, andliga tillstånd. Likaledes
visar det sig, att de bägge element, allvar och
löje, som böra sammansmälta till den sanna humorns
väsende, till en början kunna finnas jämte hvarandra
inom samma konstform eller produkt, såsom i Spaniens
poesi och konst, särskildt i Cervantes’ "Don Quijote",
hvarefter de småningom sammangjutas. Men humorns
väsende har undergått ännu en förändring, som varit
ödesdiger för den moderna poesien. Han började med
objektiva bilder, visade sig i bestämda karakterer
och situationer, skapade eller ur lifvet uppfattade af
den humoristiske skalden (t. ex. Shakspeares Falstaff
och hans narrar, flere af
Bellmans figurer). Men omärkligt börjar det subjektiva
elementet att framträda, nämligen så, att skalden
målar sin egen subjektivt humoristiska stämning i
en objektiv karakter - t. ex. Shakspeare i Hamlet, i
Richard II och i Jaques (i "As you like it"). Denna
subjektivism, som vi först iakttaga i Englands
literatur, der hela denna utveckling gick för sig,
befordrades genom ensidiga skildringar af karakterer
i subjektiv lynnesstämning, såsom i Ben Jonsons
komedier, hos 1700-talets romanförfattare, i Hogarths
drastiskt satiriska teckningar och i Swifts på gränsen
mellan satir och humor sväfvande bildverld. Men
med Sterne (d. 1768) blef humorn afgjordt subjektiv,
dels så, att äfven i romanen det episka, berättande,
elementet underordnades, men känslostämning och
derpå beroende reflexion vardt hufvudsak, dels så,
att humoristen utan något slags episkt underlag
blott gaf uttryck åt brytningarna i sin egen känsla,
äfven med anledning af de obetydligaste föremål. I
sammanhang med denna känslans stegring uppkom
och nyttjades uttrycket sentimental (af Lessing
återgifvet med "empfindsam", på svenska känslosam),
och dermed fick denna subjektiva känslohumor ett
namn, betecknande för den ytterlighet, hvartill den
kan drifvas öfver. Denna subjektiva humor, som har
sin berättigade plats inom lyriken, slog i synnerhet
rot i Tyskland, fick der sitt förnämsta uttryck i
Jean Pauls skrifter, gynnades af den nyromantiska
skolans subjektiva lynne och gick sist till den
ytterlighet, som Vischer tecknat i den bisarra humorn,
och som utvecklade sig till nyromantikens bekanta
"weltschmerz". Mot denna ensidighet protesterade
i Tyskland Hegel på det kraftigaste, ehuru med
fullständig missuppfattning af humorns väsende,
hvilket af honom förblandades med den nyromantiska
ironien, i Danmark Heiberg och i Sverige Tegnér. Men
den bästa och kraftigaste motvigten mot känslosamhet
och blaserad bitterhet har utan tvifvel gif vits genom
den nyaste literaturens representanter för den sanna
humorn, till hvilka vi må räkna främst engelsmännen
(Dickens, Thackeray) och amerikanerna (Bret Harte
m. fl.), dernäst tyskarna (Fritz Reuter, Victor
von Scheffel) och danskarna (H. K. Andersen). En
opposition ligger äfven i den moderna realismen. Men
i sina pessimistiskt materialistiska ytterligheter
utgör den en direkt motsats mot den äkta humorn; ty
den förra ar till sitt väsende torr, hård och hatfull,
under det tvärtom humorn är flytande, saftig och
kärleksrik. Genom dessa sina egenskaper torde den
också just vara kallad att öfvervinna realismen,
d. v. s. föra den in på en sund och riktig stråt.
C. R. N.
Humoralpatologi (se Humor), benämningen på ett
medicinskt lärosystem, som gick ut från det antagandet
att alla sjukdomar hade sin grund i en oriktig
beskaffenhet eller blandning ("krasis") af kroppens
vätskor. Af dessa förändringar i vätskorna, särskildt,
enligt hvad man antog, i blodet, härleddes de för
sjukdomarna betecknande kännemärkena, och man sökte
i de s. k. dyskrasierna (se Dyskrasi) förklaringen
på sjukdomssymtomen och grunderna för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
