Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husiter - Huskarlahvat - Huskarlar - Hus-katten l. Tamkatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karakteren af ett folkkrig. Hela tsjechiska folket
rycktes med i den rörelse, som uppväckts af Hus’
anhängare. - Husiterna voro ense i att erkänna
bibeln såsom den enda auktoriteten i trossaker och
påyrka kyrkans reformerande. Det utmärkande yttre
kännetecknet på deras gudsdyrkan var att nattvarden
utdelades till såväl prester som lekmän med både bröd
och vin eller under båda gestalterna (Lat. sub utraque
forma), med anledning hvaraf husiterna äfven fingo
namnet utraqvister. Hus hade icke bestämdt yrkat
detta; först efter hans död uppställdes det genom
hans lärjunge Jakob af Mies på husiternas program. Men
denna nyhet i deras lära stod i det närmaste samband
med sjelfva dess anda. I deras uppfattning var
nattvarden det högsta uttrycket för själens mystiska
förening med Gud, och denna förening borde enligt
deras anti-hierarkiska ståndpunkt vara lika nära för
alla troende; presterna borde ej - med hänsyn till
henne - intaga någon privilegierad ställning. Men
bland husiterna uppstodo genast från början tvänne
skilda riktningar, en moderat och en radikal. Den
förra åtnöjde sig med kalkens (Lat. calix) bruk
i nattvarden för både prester och lekmän (hvaraf
de fingo namnet calixtiner), afhjelpandet af de
kyrkliga missbruken, fritt predikande af ordet och
afskaffandet af presterskapets verldsliga makt. Den
radikala riktningen ville en fullständig brytning
med den romerska kyrkans lära och kult, förkastade
läran om skärselden, helgonens anropande, bruket af
bilder och reliker, penitens m. m. Hon yrkade, att
rättigheten att predika skulle tillkomma lekmän, ja
äfven qvinnor, samt lärde, att en prest, som begått
dödssynd, ej kunde förvalta sakramenten, och att en
öfverhetsperson under samma förutsättning ej egde
att vidare utöfva sitt kall. I början samverkade båda
partierna i kampen för religiös frihet och nationelt
oberoende. Det radikala partiet ryckte snart till sig
ledningen af hela rörelsen. Af ett berg i närheten af
Prag, åt hvilket de gåfvo det bibliska namnet Tabor,
kallades de taboriter. På Tabor hade de nämligen
sitt högqvarter under sin energiske och duglige
anförare Johannes Ziska. I spetsen för husiterna
slog denne Sigismunds korstågshärar på Witkov-berget
- från den tiden kalladt Ziskaberget - (1420),
vid Pancracz (1421), vid Némecky l. Deutsch-Brod
(1422). Efter hans död (1424) segrade husiterna
vid Aussig (1426), vid Mies (1427) och vid Tachov
(1431). Sistnämnda år började mellan konciliet i Basel
och husiterna underhandlingar, hvilka slutligen ledde
till öfverenskommelser (compactata), Nov. 1433,
mellan kejsaren och kyrkomötet å ena sidan, det
moderata partiet bland husiterna (calixtinerna) å
den andra, hvarigenom bruket af kalken för lekmän
medgafs husiterna. Taboriterna gingo ej in på
denna kompromiss, utan fortsatte striden. Denna
blef nu mera begränsad. De högre klasserna, som
fruktade taboriternas demokratiska, ja socialistiska
tendenser, drogo sig alltmera tillbaka, och deras
inflytande bidrog att göra den husitiska härens
led glesare. Taboriterna blefvo slagne vid Cesky Brod
l. Böhmisch-Brod (1434).
De måste utrymma alla fästningar de intagit. Detta
krig, som å båda sidor förts med stor grymhet och
haft i sitt följe stora olyckor och förstörelser,
var nu i hufvudsaken slutadt. 1485 kom en
förlikning till stånd mellan de stridande
partierna. Men den mot den romerska kyrkan
riktade rörelsen var ej tillintetgjord, utan blott
tillbakaträngd. Taboriterna fortlefde under namnet
pikarditer (hvilka sedermera bildade kärnan till de
böhmiska och mähriska bröderna). Desse grundlade i
slutet af 15:de årh. en berömd högskola, som besöktes
af lärjungar från alla delar af Böhmen. Der gjorde sig
nationalspråket alltmera gällande; många tsjechiska
skrifter utgåfvos och vunno stor spridning. Genom
dem utbreddes pikarditernas grundsatser öfver hela
landet. De hade genomträngt en stor del af folket vid
tidpunkten för reformationen i 16:de årh., hvarför
denna ock snart fann anslutning i Böhmen. Sålunda
förbereddes det tsjechiska folkets nya, stora strid
mot den romerska kyrkan och det tyska inflytandet.
Huskarlahvat (Isl. huskarlahvöt, egentl. huskarlars
eggelse) plägar fornqvädet Bjarkamål kallas, alltsedan
Tormod Kolbrunarskald om morgonen före slaget vid
Stiklastad (1030) sjöng det för Olof den heliges
huskarlar l. krigare. Desse gåfvo nämligen sjelfve
qvädet detta namn.
Huskarlar (N. huskarle) kallades i äldre tider
de tjenare vid den norske konungens hof, hvilka
förrättade vid gården förefallande sysslor och stodo
under "rådsmandens" uppsigt. I början voro de till
antalet 30, sedermera - från Olaf Kyrres tid -
60. Jfr Hird. O. A. Ö.
Hus-katten l. Tamkatten, Felis domésticus, zool.,
hör till familjen kattdjur och ordningen rofdjur inom
däggdjursklassen. Öronen sakna hårpensel, svansen
afsmalnar mot spetsen, har der kortare hårbetäckning
och är ungefär af kroppens halfva längd. Näsbenen
sträcka sig icke längre tillbaka mellan pannbenen än
öfverkäksbenen; pannbenet är genom en fortsättning
af hjessbenet och genom kilbenets stora vinge skildt
från tinningbenet. Gomhålen vid bakre kanten af
mellankäksbenet äro smala och aflånga; ryggmärgshålet
är upptill afrundadt samt mera bredt än högt. Öfre
roftandens yttre kant räcker framtill utom bakre delen af
den bakre öfre mellantandens yttre kant; underkäkens
roftand är tvåspetsad. Färgen är mycket vexlande,
svart, hvit eller spräcklig; kroppens längd stiger
till 60 och svansens till 30 cm. - Hus-katten anses
härstamma både från nubiska katten, Felis maniculatus,
hvilken blifvit tamd af de gamle egypterna, och
från europeiska vildkatten, Felis catus. Sannolikt
har katten blifvit tamd i Österlandet och derifrån
införts till Europa. Många varieteter eller raser af
tamkatten finnas, t. ex. angorakatten, som har lång,
mjuk och glänsande hårfäll, hängöriga katten, hvilken
har längre och hängande öron, karthäuser-katten, som
har tämligen lång och fin, nästan ullig hårfäll och
antingen är blågrå, sällan stötande i brunt, eller ock
brokig af hvitt och blågrått, samt spanska katten,
som är brokig af rostbrunt eller rödbrunt samt svart
och hvitt. Hus-katten förekommer numera öfver hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
