Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hutchinson, John Hely - Huth, Heinrich Vilhelm von - Hutia-conga - Hutsuler - Hutt - Hutten, Ulrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förde H. befälet emot de upproriske irländarna
och blef efter slaget vid Castlebar kommendant i
Connaught. 1796 befordrad till generalmajor, tog
han en lysande del i 1799 års holländska expedition
och gick sedan såsom Abercrombys närmaste man till
Egypten, der han i synnerhet utmärkte sig i slaget
vid Alexandria (1801). Då Abercromby blef dödligt
sårad, öfvertog H. öfverbefälet, eröfrade Damiette och
Ramanije, inneslöt Kairo och tvang general Belliard
att kapitulera (d. 22 Maj s. å.). Derefter vände
han sig emot Alexandria och tvang general Menou,
som der förde befälet, att med 10,000 man gifva sig
(d. 31 Aug.). Till belöning för dessa förtjenster
om engelska vapnens ära fick H. peersvärdigheten och
en årlig pension af 2,000 pd. st. 1803 utnämndes han
till generallöjtnant och gick 1806 som utomordentligt
sändebud till Ryssland samt bevistade i kejsar
Alexanders följe slaget vid Friedland, men återvände
inom kort till England. Såsom medlem af öfverhuset
försvarade han med värme de katolske irländarnas
rättigheter. 1813 blef han general. H. dog 1832.
Huth, Heinrich Vilhelm von, dansk general, född i
Sachsen 1717, tjenade 1742-62 i den hessiska hären
och utmärkte sig i sjuåriga kriget (1756-63) samt steg
derunder till generalmajor. 1764 inkallades han till
Danmark, blef generallöjtnant och grundlade 1776 en
artilleriskola. S. å. upptogs han till dansk adelsman,
och efter att hafva medverkat till den guldbergska
ministèrens fall (1784) blef han statsminister. Han
styrde militärväsendet till sin död, 1806. H. inlade
stora förtjenster om härens utveckling, i synnerhet
genom att afskaffa de värfvade (af utländska soldater
till stor del bestående) trupperna och genom att
gifva nya föreskrifter för utskrifningen. E. Ebg.
Hutia-Conga, Capromys pilorides, zool., hör till
familjen Spalacopodidae inom gnagarnas ordning af
däggdjuren. Slägtet igenkännes derpå att öfverkäkens
kindtänder hafva två djupa emaljveck på yttre och
ett dylikt på inre sidan samt äro alla ungefär lika
stora. Öronen äro af medelmåttig längd. Framfötterna
hafva fyra och bakfötterna fem fullständiga tår;
kroppen är undersätsig, svansen medelmåttig och
gleshårig. Djuret blir 45 cm. långt och svansen 15
cm. Färgen är gulgrå och brun, på korsryggen mera
rödbrun, undertill smutsigt brungrå. Hutia-congan
älskar större skogar, vistas i träd och täta buskar
samt är i rörelse om natten för att söka sin föda,
som består af frukter, blad och bark. I träden
rör hon sig med skicklighet, om just icke snabbt,
på marken deremot mera klumpigt; der sitter hon
ofta på bakbenen liksom en hare. Arten förekommer
på Cuba i glest befolkade trakter och förföljes för
sitt kött ifrigt af negrerna. Vid tiden för Amerikas
upptäckande genom spaniorerna fanns hutia-congan äfven
på Haiti, der hon dock sedermera blifvit utrotad. På
nämnda båda öar lär hon hafva utgjort infödingarnas
vigtigaste näring. C. R. S.
Hutsuler (P. Huculi, nom. plur.) äro bergsbor i
Karpaterna af polsk nationalitet. Etnografiskt hafva
de skildrats af Witwicki (1873). Fr. L-r.
Hutt, sjöv. Se Hurt.
Hutten, Ulrich von, tysk humanist, född d. 21
April 1488 på slottet Steckelberg vid Fulda, blef
af sin fader bestämd för munklifvet och 1499 förd
till klostret Fulda, der han vid mogen ålder skulle
intagas såsom munk. Men klosterlifvet blef den unge,
liflige H. för tungt, och 1505 flydde han från Fulda,
hvarefter han, förskjuten af sin fader, under den
största fattigdom irrade omkring i Tyskland. Han
besökte universiteten i Köln, Erfurt, Frankfurt
a. n. Oder, Leipzig, Rostock, Wittenberg och Wied samt
idkade der humanistiska studier. Äfven sysslade han
något med skaldskap samt författade bl. a. två böcker
klagosånger öfver sina personliga fiender och en dikt
om verskonsten, hvilken vann mycket erkännande. För
att förskaffa sig ett lefvebröd begaf han sig 1512
till Italien och började der studera juridik, men
tvangs inom kort af nöden att afbryta studierna och
taga krigstjenst. Återkommen till Tyskland 1513,
erhöll han genom en af sina humanistiska vänner
en förmånlig anställning hos ärkebiskop Albrekt af
Magdeburg och Mainz. 1515 blef han försonad med sin
familj, då han i fem tal och i den mästerliga dialogen
Phalarismus vädjade till den allmänna opinionen i
Tyskland mot hertig Ulrik af Würtemberg, hvilken
mördat en hans frände. I Dec. s. å. begaf H. sig
åter till Italien för att afsluta sina juridiska
studier. Han förmådde dock icke öfvervinna sin ovilja
för juridiken, utan egnade större delen af sin tid åt
de grekiska auktorerna, i synnerhet Lukianos, hvilken
också kom att utöfva ett märkbart inflytande på hans
författareskap. Oaktadt H. sålunda ej förvärfvade
någon akademisk grad, hade han dock redan ett namn
som talangfull förkämpe för humanismens sak. I
bitande epigram hade han gisslat påfven Julius
II:s fel och dominikanmunkarnas förföljelser emot
Reuchlin, och i den bekanta satiren "Epistolae
obscurorum virorum" hade han icke ringa del. Vid sin
återkomst till Tyskland 1517 kröntes han också af
kejsar Maximilian med skaldelagern. Från denna tid
fattade H. klart sin lifsuppgift: strid för Tysklands
enhet och emot Roms öfvervälde. Redan s. å. utgaf han
Laurentius Vallas skrift "De donatione Constantini
quid veri habeat", hvilken angrep sjelfva grunden
för påfvens verldsliga makt, och vid riksdagen i
Augsburg 1518 - hvilken han besökte i ärkebiskopens
af Mainz följe - ställde han i skriften Ad principes
germanos ut bettum turcis inferant exhortatoria till
tyska nationen en eldig uppmaning att enigt kämpa emot
sina farligaste fiender, turkarna. Trött på hoflifvet,
lemnade H. 1519 ärkebiskopens tjenst och begaf sig
till Franz von Sickingen, tillsammans med hvilken han
gjorde ett kort fälttåg mot sin gamle fiende Ulrik af
Würtemberg. Följande år utgaf han den etterdrypande
satiren "Vadiscus eller den romerska treenigheten"
(på latin), i hvilken han bl. a. säger, att tre saker
äro oräkneliga i Rom: liderliga qvinnor, prester
och skrifvare; med tre saker drifver romaren handel:
med Kristus, med andliga förläningar och med qvinnor;
tre saker för pilgrimen med sig från Rom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
