Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 123-124 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huygens l. Huyghens, Christian - Huygens’ försök - Huygens’ konstruktion - Huygens’ princip

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stor framgång åt glasslipning och förfärdigande
af teleskop. Han sökte förbättra konstruktionen
af dessa genom att vidga synfältet, minska den
sferiska aberrationen och öka förstoringsförmågan: så
tillverkade han ett teleskop med objektiv af ända till
60 m. brännvidd. Äfven införde han en förbättring
af mikrometern. Bland hans förtjenster om den
öfriga fysiken må nämnas förbättrande af luftpumpen
och barometern samt användning af den senare vid
höjdmätningar. - Såsom astronom har H. vunnit sin
förnämsta ryktbarhet genom sina undersökningar
öfver Saturnus samt upptäckten af denna planets
ring och en dess måne (Titan, 1655). Med teleskop
af egen tillverkning gjorde han flitigt astronomiska
observationer, bl. a. rörande kometer och nebulosan
vid stjernan [theta] i Orion. Han konstruerade ett särdeles
sinnrikt planetarium, hvilket på ett ganska noggrant
sätt återgaf himlakropparnas rörelse. Såsom författare
inom den mera spekulativa astronomien uppträdde han
med den populärt hållna skriften Cosmotheoros, sive
de terris caelestibus earumque ornatu conjecturae
(1698, flere uppl.; "Cosmotheoros eller werlds
beskådare", 1774), i hvilken han sökte genom en serie
af analogislut visa, att de öfriga himlakropparna
måste i afseende på naturbeskaffenhet likna jorden och
liksom denna vara ett hemvist för menskliga varelser.

Bland H:s upptäckter inom den rena matematiken
förtjenar att i främsta rummet framhållas teorien
för evolutor och evolventer, hvilken finnes
framställd i den ofvannämnda skriften "Horologium
oscillatorium". Efter angifvandet af de allmänna
egenskaperna hos evolutor bestämmer H. der evolutorna
till ett stort antal kroklinier och undersöker
särskildt evolutan till cykloiden, hvilken han finner
vara likaledes en cykloid. Vidare gaf H. den första
systematiska framställning af sannolikhetsräkningen,
behandlade teorien för kedjebråk, undersökte
cykloiden, hvilken han fann vara den isokrona kurvan,
samt cissoiden, katenarian och den logaritmiska
kurvan, beräknade ytan af åtskilliga solida figurer
och reducerade rektifikationen af vissa kroklinier
till qvadratur af andra enklare sådana. Vid sina
undersökningar begagnade H. alltid med förkärlek den
syntetiska metoden, sådan den blifvit utbildad af
Archimedes och Apollonius, ehuru han äfven hade tagit
kännedom om Cartesius’ analytiska geometri och under
sina sista lefnadsår med intresse studerade den då
nyss uppfunna differentialräkningen. Utom de ofvan
nämnda arbetena utgaf H. ett stort antal skrifter,
såsom Systema saturnium (1659) och Traite de la
lumière (1690, utg. på latin 1691). Efter hans
handskrifter utgåfvos Opuscula posthuma (1703)
af de Volter och Fullen; hans samlade skrifter
utgåfvos sedermera af ’sGravesande under titel
Opera varia (1724) och Opera reliqua (1728). -
H:s brefvexling med lärde män har, under titeln
Exercitationes mathematicae et philosophiace, blifvit
offentliggjord af Uylenbroek (1833). - En utförlig
biografi öfver H. har blifvit gifven af P. Harding:
"Christian Huygens in zijn leven en werken geschetst"
(1868). G. E.

Huygens’ försök [höjchens],fys. Lägger man en
kalkspatromboeder öfver en skarpt begränsad punkt
och ytterligare en kalkspat på den första, så
ser man i allmänhet fyra bilder af punkten; men
om den öfre kalkspatens hufvudsnitt är parallelt
med den genom den undre kristallen gående strålens
oscillationsriktning, blir bilden endast dubbel.
L. A. F.

Huygens’ konstruktion [höjchens], fys. Se Huygens’
princip.

Huygens’ princip [höjchens], fys., en af
Chr. Huygens (se d. o.) framställd sats ur läran om
vågrörelse. Enligt denna kan hvarje punkt i ett af
vågrörelse påverkadt system anses såsom medelpunkt för
en ny våg, och genom samverkan af sålunda alstrade
elementära vågor uppkommer samma vågyta, som om man
tänker sig rörelsen utgående från ett ursprungligt
centrum. För att åskådliggöra detta hänvisa vi till
Huygens konstruktion (se fig.). Antag, att CD är den



yttre och CD’ den inre gränsen af en våg, som
utgår från punkten α; mediet antages hafva samma
elasticitet i alla riktningar och vågorna följaktligen
vara sferiska. Vi kunna nu betrakta alla punkterna
mellan gränserna CD och C’D’ såsom nya centra för
vågor, fortplantande sig i alla riktningar. Från
punkten [ny] har t. ex. på en viss tid rörelsen
fortplantat sig till punkten [lambda], och på samma sätt
utgår från hvarje punkt på ytan CD en cirkelformig
våg med lika stor radie som [ny lambda]. Den yttre gräns,
till hvilken dessa vågrörelser fortplantat sig, är en
yta, som omsluter alla de särskilda sferiska vågorna;
men denna omslutande yta är tydligen sjelf en sfer,
EF, med α till medelpunkt. Vågsystemets inre gräns
tänkes på samma sätt genom elementärvågor, utgångna
från alla punkter på C’D’, förflyttas till E’F’,
som utgör dessa elementär vågors omslutning. Genom
ytterligare tillämpning af i fråga varande princip och
konstruktion kan äfven bevisas, att rörelsen hos de
särskilda punkterna i de sålunda resulterande vågorna
är densamma, som den skulle vara under förutsättning
af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>