Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 135-136 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalf (byggnadskonst) - Hvalf (skeppsbyggnad) - Hvalfband - Hvalf-ben, -båge, -fot, -hjessa, -höjd, -kil, -kruka, -nerv, -ok, -ring, -sten, -stomme, -stråle, -öra - Hvalfiskagn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vare sig konstruktiv eller dekorativ
nervfördelning. - Kupolen l. kupolhvalfvet visar
tunnlivalfvets princip tillämpad på en cirkelrund
grundplan och kan i sin typiska form tänkas såsom
ett ihåligt halfklot. Dess tvärgenomskärning utgör
således i alla riktningar en halfcirkel. Kupolen
förekom i stor fulländning hos romarna (Agrippas
Panteon i Rom, med 43,5 m. spännvidd), upptogs
med förkärlek af den östromerska (bysantinska)
konsten (Sofia-kyrkan i Konstantinopel är en af de
väldigaste och mest komplicerade kupolbyggnader, som
finnas) samt vann derifrån insteg i den islamitiska
och grekisk-katolska (således äfven den ryska)
arkitekturen. I Vesterlandets medeltidskonst var
dess användning mera begränsad. Deremot intog
den en anmärkningsvärd plats inom renaissancens
konst (Brunellescos florentinska domkupol;
S. Peterskyrkan i Rom, af Michelangelo) och användes
ofta under de följande århundradena (jfr t. ex. de
många kupolkyrkorna i Stockholm). För uppförandet
af en kupol behöfves egentligen ingen hvalfstomme,
då stenarna i hvarje horisontalt hvarf eller skift
efter skiftets fullbordande binda hvarandra och
bilda en sammanhängande ring. Ofta lemnas derför
kupolens öfversta del, hjessan, öppen, omgifven af
en krans af särskildt huggna stenar (så i Panteon i
Rom). En kupol kan uppföras ej blott öfver ett rundt
(månghörnigt) rum, utan äfven öfver ett fyrsidigt. I
det senare fallet förbindas de fyra hörnstöden genom
gördelbågar; i vinklarna mellan dessa inspännas
tresidiga hvalfdelar, s. k. pendentiv l. svicklar,
hvilkas öfre sidor sammanträffa och jämte bågarnas


Kupol med svicklar.

hjessor uppbära en, vanligen särskildt framhållen
ring, på hvilken den egentliga kupolen, kalotten,
hvilar. Ofta uppföres mellan denna och den nämnda
ringen en lodrät murcylinder, en s. k. tambur,
i hvilken fönsteröppningar anbringas (så i
S. Peterskyrkan). Ljusöppningarna utgöras eljest af
kupor (Sofia-kyrkan i Konstantinopel), eller ock
infaller ljuset genom den stora centralöppningen
i kupolens hjessa (Panteon). Halfkupoler (se
d. o.) förekomma ofta i den romerska och bysantinska
stilen. I den romanska byggnadskonsten täcka de
vanligen kyrkornas kor-rundel; i smärre format
förekomma de såsom nischbetäckningar. En flack l.
platt kupols vertikalgenomskärning är mindre än en
halfcirkel. Den böhmiska kupan är en lindrigt buktig
kupol öfver ett fyrsidigt rum, ungefärligen liknande
en i hörnen fasthållen duk. - Kittelhvalfvet har
i vertikal genomskärning formen af en half ellips,
stående tratthvalfvet af en kon eller kägla. - En
månghörnig kupol, der hvarje punkt å basen således
bildar vederlag, kallas hjelmhvalf, att skilja
från stjernhvalfvet, som förhåller sig till detta på
samma sätt som ett korshvalf till ett klosterhvalf. -
Såsom ett slags kupol kan man äfven anse det efter
sin dekoration uppkallade solfjädershvalfvet, äfven
kalladt det normandiska

hvalfvet, der solfjäderslika, från hörnstöden
utstrålande svicklar omsluta och uppbära ett
midtfält, stundom fyldt med en ornerad cirkel
eller prydt med en djupt nedhängande, rikt ornerad
slutsten. Denna, liksom öfriga mera fantastiska
hvalfformer, tillhör den senare gotiken.

Med afseende å formen af hvalfvets tvärgenomskärning
gälla ungefär samma benämningar som för
motsvarande bågar (se Båge 4.). Man talar sålunda
om rundbågshvalf, spetsbågshvalf, hästskohvalf,
korghvalf, stickhvalf o. s. v. I synnerhet inom
den islamitiska konsten och den sena gotiken råder i
detta afseende en rik omvexling, hufvudsakligen dock
för dekorativa ändamål.

Med afseende å anfangens inbördes läge nyttjas, till
skilnad från de regelbundna hvalfven med horisontala,
parallela och lika höga anfang, benämningarna stigande
hvalf, hvars anfangslinier väl äro parallela,
men ej horisontala (t. ex. vid öfverhvälfningen af
en rak trappa); enhöftigt l. enbent hvalf, der
ena anfanget ligger betydligt högre än det andra;
liggande tratthvalf, der anfangslinierna ligga
på samma höjd, men ej äro parallela; ringformiga
valfvet, der vederlagen äro anordnade koncentriskt,
eller det ena vederlaget roterar omkring det andra,
som då utgöres af ett fristående stöd; snäckhvalfvet,
der vederlagslinierna stiga i en spiral, t. ex. öfver
(under) en vindeltrappa.

Äfven hvalfvens dekoration bildar utgångspunkt
för åtskilliga benämningar. Ur denna synpunkt
talar man t. ex. om kasetterade hvalf, med en i
fyrsidiga, fördjupade fält indelad yta (allmänna
hos romarna); musselhvalf, halfkupoler med från
hjesspunkten radierande indelning; näthvalf,
med en nätlik fördelning af konstruktiva eller
dekorativa nerver (bilda dessa nerver liksom en
stjerna, kallas hvalfven stundom stjernhvalf;
jfr dock ofvan); strålhvalf, med från hörnstöden
strålformigt utgående nerver; solfjädershvalf
(se ofvan) och de i den moriska konsten ofta
förekommande stalaktithvalfven, hvilkas ytor prydas
med små droppstens- eller konsollikt nedhängande,
i lätt material (gips, stuck o. d.) utförda
bildningar, hvilka kunna uppfattas som på snedden
afskurna små nischer, cylindrar eller prismor.
Upk.

Hvalf, skeppsb. Se under art. Akter.

Hvalfband. Se Band 1.

Hvalf-ben, -båge, -fot, -hjessa, -höjd. -kil, -kruka,
-nerv, -ok, -ring, -sten. -stomme, -stråle, -öra. Se
Hvalf.

Hvalfiskagn, Clio borealis Pall., zool., ett blötdjur
hörande till kl. Fenfotingarna (Pteropoda), stående
på gränsen mellan Cephalopoda och Gastropoda. Detta
djur är 2-3 cm. långt, ljusblått och genomskinligt
samt har 2 enkla tentakler på hufvudet; munnen är
försedd med nästan trekantiga sidoflikar, hvardera
uppbärande tre retraktila koniska sugvårtor. Dessa
små djur finnas i otalig mängd i Norra Ishafvet och
utgöra jämte Limacina arctica en hufvudsaklig del
af hvalarnas föda. O. T. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>