- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
155-156

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvitkokning - Hvitkål - Hvitling - Hvitlök - Hvitlöksört, Lök-krasse - Hvitmossa - Hvitmålla - Hvitmåra - Hvitmåsen - Hvitnackade svärtan - Hvitnosen - Hvitpil - Hvitplister - Hvitpoppel, Silfverpoppel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hvitkokning, tekn., kallas vanligen den operation,
hvarigenom man åt legeringar af silfver med koppar
meddelar silfrets karakteristiska hvita färg. Genom
de under bearbetningen förekommande glödgningarna
har nämligen kopparen i legeringens yta oxiderats
och blifvit svart, och äfven om ytan genom filning
gjorts blank, stöter färgen åt rödt. Samma är
förhållandet med silfverpjeser, som en längre tid
varit begagnade. Ändamålet med hvitkokningen är att
ur det yttersta lagret af legeringen upplösa den
deri befintliga kopparen, hvarigenom ytan kommer
att utgöras af ett tunnt lager rent silfver. Den
vätska, som härtill nyttjas och som måste kunna
upplösa kopparen utan att angripa silfret, utgöres
vanligen af en kokvarm lösning af vin-sten och
koksalt i vatten. Äfvenledes brukar man begagna
mycket utspädd svafvelsyra eller en lösning af
surt svafvelsyradt kali. För att vätskan skall vara
fullt verksam, bör kopparen i metallens yta förut
oxideras genom glödgning. Se vidare Förtenning,
C. A. D.

Hvitkål, bot. Se Brassica.

Hvitling, zool. Se Torsk-slägtet.

Hvitlök, bot. Se Lök.

Hvitlöksört, Lök-krasse, Alliaria officinalis
Andrz., bot., hör till nat. fam. Cruciferae Adans.,
kl. Tetradynamia L., växer hälst i skugga och i
mullrik jord under träd samt förekommer tämligen
allmänt. Stjelken blir 0,3 till 1 m. hög, har
tämligen stora, äggrundt hjertlika, groft och
ojämnt trubbtandade blad samt uppbär en jämntoppad
samling af hvita blommor. Skidorna äro utstående
och mycket längre än de förtjockade skaften. Hela
örten har en stark löklukt, emedan bladen innehålla
hvitlöksolja. I fröna och roten finnes deremot
senapsolja. Örten och fröna, Herba et semina
alliariae,
voro förr officinella och använda såsom
medel mot lungkatarrer, skörbjugg, inelfsmaskar
m. m. Örten finnes i nästan hela Europa samt äfven
i Kaukasien och Persien. O. T. S.

Hvitmossa, petrogr. geol., föga eller alls icke
förmultnad, ljus, oftast vattendränkt mossa (Sphagnum
m. fl.), hvaraf öfre delen af många torfmossar, till
flere eller färre fots djup, består. I de flesta fall
är den oduglig såväl till bränsle som för odling
eller skogväxt. Dess användning såsom råmaterial
för tillverkning af papper har blifvit försökt. -
Ovisst är, huruvida hvitmossan kan efter torrläggning
förmultna och förvandlas till torf eller torfdy. E. E.

Hvitmålla, bot. Se Chenopodium.

Hvitmåra, Galium mollugo L. (se Galium), bot.,
skiljer sig från öfriga arter af Måre-slägtet genom
uppstigande stjelk, åtta blad i krans, hvilka i
kanten äro sträfva, hvita blommor och glatta frukter.
O. T. S.

Hvitmåsen, Larus eburneus, zool., hör till
underfamiljen måsfoglar och familjen måsartade foglar
bland de långvingade simfoglarna. Fjäderdrägten
är rent hvit, näbben gulröd, med röd spets och
ett gult band derinnanför, och benen svartgrå;
kroppslängden stiger till 49,5 cm. Denna vackra måse
har sitt vanliga tillhåll i höga norden, men har
tillfälligtvis

förekommit vid Sveriges både östra och vestra kust. Han
är ytterst orädd och kan lätt fångas. Liksom öfriga
arter af mås-slägtet lägger han två till tre ägg,
hvilka äro gråhvita, fläckiga af grått och brunt samt
stötande i olivbrunt. C. R. S.

Hvitnackade svärtan, Oedemia perspicillata, zool.,
hör till svärtslägtet inom underfamiljen dykänder af
andfoglarnas ordning och underklassen simfoglar. I
vårdrägt är hannen svart, med en afrundad, hvit fläck
i pannan och en trekantig, bakåt kilformigt utdragen,
hvit fläck i nacken. Näbben är gulröd, med röd rot
och en stor, svart fläck på hvardera sidan; benen äro
röda, och kroppslängden stiger ända till 52 cm. Honan
har hufvudet och halsen brungrå, med brunsvart
hjessa, hvitgrå kinder och nackfläck; kroppen är
för öfrigt svartaktigt gråbrun, med föga ljusare
fjäderkanter. Denna art tillhör Nord-Amerikas arktiska
trakter, men har ett par gånger om våren blifvit
fångad i Sverige. Den uppgifves då och då förekomma i
nordligaste Lappland. Äggen äro ljust brungulaktiga,
C. R. S.

Hvitnosen, Delphinus albirostris, zool., är en till
delfinslägtet, familjen delfiner, underordningen
tandhvalar och ordningen hvalar bland däggdjuren
hörande art. Han har prenasalfältet baktill konvext,
skallens nos vid basen bredare än halfva dess längd,
tänderna tämligen små, 22-27 i hvarje rad, och de
båda första halskotorna sammanvuxna. Kroppslängden
är 2,67 m. eller något mera och färgen ofvan svart,
under och på nosen hvit. Denna delfin är flere
gånger anträffad vid Sveriges vestra kust; han har
derjämte visat sig vid Nordsjöns kuster och Grönland.
C. R. S.

Hvitpil, Salix alba L., bot., hör till afdelningen
Amerina Fr. af slägtet Salix och är i allmänhet den
mest högväxta af de svenska pilarterna. Dess grenar
äro mer upprättstående samt qvistarna längre och
segare än hos skörpilen, S. fragilis L. Bladen äro
lansettlika, 7-10 cm. långa och omkr. 2 cm. breda,
spetsade, fint glandelsågade, med vanligen båda
sidorna, i synnerhet den undre, försedda med
hvitaktiga, tilltryckt silkeshårighet. Hängena,
hvilka utvecklas samtidigt med bladen, äro mindre
än hos skörpilen och öfverskjutas icke sällan
af stödbladen. Ståndareknapparna äro höggula,
fruktkapslarna trubbiga, nästan oskaftade, rent
gröna. Hvitpilen tillhör södra och mellersta Sverige
samt är kanske öfverallt antingen planterad eller
förvildad. Den upptogs i Linnés "Flora suecica"
såsom förekommande endast här och der i Skåne, å
hvars slätter den numera kanske är den allmännaste
pilarten. Ung hvitpilsbark ar ett folkmedel
mot frossa, mot hvilken sjukdom densamma mycket
anbefalldes af den berömde kirurgen och läkaren Olof
af Acrel. - Den nära stående arten Grönpilen, Salix
viridis
Fr., skiljes lätt från hvitpilen genom sina
rent gröna blad. Grönpilen är härdigare än hvitpilen
och blommar 14 dagar tidigare än denna. O. T. S.

Hvitplister, bot. Se Lamium.

Hvitpoppel, Silfverpoppel, Populus alba L., bot.,
tillhör icke den svenska floran, men planteras ganska
ofta för de vackra, till formen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 14:45:54 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfag/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free