Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hyltenius, Nils - Hyltinge - Hyme - Hymen l. Hymenaios - Hymen (anatomi) - Hymenæa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hylténius, Nils. Se Silfversköld.
Hyltinge, socken i Södermanlands län, Villåttinge
härad. Arealen 8,004 har. 1,074 innev. (1881). Annex
till Helgesta, Strengnäs stift, Villåttinge kontrakt.
Hyme (Fornnord. Hymir), Nord. mytol., var en jätte,
som herskade öfver det mörka ishafvet. Om gudarna
Tors och Tys besök hos honom handlar Hymeskviða,
en sång i den äldre eddan. Anledningen till besöket
säges vara den att gudarna vid ett gille hos Äge
funno, att han saknade en kittel, tillräckligt stor
för ölbrygd till alla åsarna. Äge uppmanade då Tor
att skaffa en sådan kittel; men gudarna viste ingen
utväg dertill, förrän Ty omtalade, att hans fader
(d. v. s. styffader, ty enligt andra uppgifter var
Ty son af Oden), jätten Hyme, som bodde vid verldens
ände öster om elivågorna, hade en dylik kittel,
en mil djup, men att det var svårt att komma i
besittning af den. Tor och Ty vågade dock försöket;
de begåfvo sig till H:s boning och kommo dit, medan
han var på fiske. Inne i hallen var H:s moder, en
stygg jätteqvinna med 900 hufvud, föga blid mot dem,
men hans brynhvita och guldsmyckade maka, Tys moder,
tog vänligt mot sonen och hans följeslage. Då hennes
man stundom var omild mot gäster, rådde hon dem
att vid hans hemkomst gömma sig bakom salspelaren,
på hvilken åtta kittlar hängde. Sent kom H. hem;
när han gick in, klungo ispiggarna, som fastnat i
hans frusna kindskog (skägg). Hustrun mottog honom
med blida ord och sade, att deras länge väntade son
hade kommit dit i sällskap med Tor samt att de sutto
bakom pelaren. Hyme kastade då en skarp blick åt det
hållet, så att pelaren brast i tu och alla kittlarna
ramlade ned; endast en af dessa förblef hel vid
fallet. Oglad var H. öfver besöket af jättefienden
Tor; men då denne en gång kommit under hans tak,
kunde gästfrihetens lagar ej åsidosättas, och till
aftonmåltiden tillreddes tre tjurar, af hvilka
Tor ensam åt upp tvänne. Denna ovanliga matlust
framkallade det yttrandet af H., att nästa dag finge
de nog skaffa sig fiskmat. Tor erbjöd sig då att ro ut
på hafvet, om H. ville skaffa honom lockbete. H. sade,
att detta kunde han få ute hos hjorden, och Tor gick
dit samt slet af hufvudet på en stor svart oxe. Tor
och H. rodde nu så långt ut, att den senare började
blifva rädd. De började då att fiska. H. drog upp två
hvalar på en gång; Tor satte oxhufvudet på kroken,
och Midgårdsormen nappade på betet. Tor drog upp
den till båtkanten och slog till ormens hufvud med
sin hammare, så att det brakade i klipporna och hela
jorden bäfvade; men då släpptes taget, och ormen sjönk
tillbaka ned i djupet. Jätten var af missmod alldeles
tyst på hemfärden, men föreslog, då de landade, att
Tor antingen skulle bära båten eller fångsten till
jättens gård. Tor bar då båten med både åror och
öskar. Detta kraftprof tycktes dock ej vara nog för
H., som nu uppmanade Tor att försöka slå sönder en
kalk. Tor kastade kalken så hårdt mot pelaren, att den
gick tvärs derigenom, men kalken förblef hel. Tys
moder rådde Tor att slå den mot H:s egen panna, och då
gick kalken i tu. Slutligen uppmanades gudarna till
ännu en bragd, nämligen att försöka bära kitteln
ur huset. Ty försökte två gånger att lyfta den, men
förgäfves; Tor lyckades att sätta den på sitt hufvud,
ehuru den var så stor, att dess ringar nådde ned till
hans hälar. Länge gingo gudarna, innan de sågo sig
tillbaka, men dervid märkte Tor, att H. i spetsen
för en mängd jättar förföljde dem. Han satte då ned
kitteln och drap H. samt alla de andra jättarna med
hammaren Mjölne. - Samma berättelse omtalas med några
få afvikelser uti den yngre eddan. Här namnes intet
om Tys medföljande till H., och Tors resa dit säges
vara föranledd af hans åstundan att skaffa sig någon
upprättelse för det nederlag han lidit vid besöket hos
Utgårda-Loke. Den vigtigaste skiljaktigheten mellan
eddornas berättelser om H. är den, att enligt yngre
eddan afskar H. af rädsla Tors fiskesnöre, så att
Midgårdsormen derigenom kunde sjunka ned i hafvet,
och att Tor i förargelse deröfver gaf jätten en
örfil, så att han störtade baklänges öfver bord och
vände benen i vädret, hvarefter Tor vadade i land. -
Hela myten är endast ett exempel på Tors oaflåtliga
kamp mot den skadliga jättekraften, och särskildt kan
man härvid tänka på åskvädrets strid med det kalla
och större delen af året mörka ishafvet. - Namnet
Hyme är beslägtadt med hum, mörker, polarmörker.
Th. W.
Hymen l. Hymenaios (Lat. Hymen,
Hymenaeus). 1. Hos grekerna och sedermera äfven
hos romarna namn på den bröllopssång, som brukade
uppstämmas af brudföljet, då bruden ledsagades från
sitt föräldrahem till brudgummens hus. Ett sådant,
efter grekiskt mönster diktadt bröllopsqväde af
den romerske skalden Catullus finnes ännu i behåll
(Catulli Carm. 61). - 2. Grek. mytol., förmälningens
och bröllopsfestens gud, hvilken åkallades i
ofvannämnda sång. Sagorna göra honom till en son
af Apollon och någon bland sånggudinnorna eller
af Dionysos och Afrodite o. s. v. En attisk saga
låter honom rädda några unga flickor, hvilka under
firandet af Demeterfesten öfverföllos och bortfördes
af sjöröfvare. Den bildande konsten brukar framställa
honom snarlik Eros, med bröllopsfackla och krans eller
slöja i handen, städse i ungdomens fulla fägring, men
med ett vemodigt uttryck i anletsdragen, syftande
på att vid den ålder, då äktenskap brukar ingås,
den glada och oskuldsfulla ungdomstiden redan nått
sitt slut. A. M. A.
Hymen (Lat., af Grek. hymen, hinna), anat.,
mödomshinnan.
Hymenaea L., bot. farmak., ett slägte, af resliga,
vackra träd, hörande till nat. fam. Caesalpinieae
R. Br., kl. Diadelphia L., med fjärilslik blomkrona,
som har mycket stort och tillbakaböjdt segel samt
små, lansettlika vingar, kortare än den spetsade,
uppböjda kölen. Baljorna äro mycket stora, äggrundt
aflånga, med hårda skal. - Slägtet har många arter,
hvilka tillhöra Amerikas varmaste trakter. Oftast
nämnes H. Courbaril L., ur hvars sårade stam flyter
en klar balsam, som hårdnar i luften eller finnes
såsom stora klumpar i marken vid trädets fot, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
