Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hår - 1. Anatomi - 2. Antropologi - Hår, växternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gagnlösa, många äfven skadliga. Den bästa pomadan har
man utan tvifvel i den afsöndring af ett fett ämne,
som tillföres håret ur s. k. talgkörtlar, vanligen
två, som mynna i hårslidan. Detta fett följer med
det utväxande håret och tryckes dessutom fram ur
harslidornas mynningar vid bruket af borste och
kam samt utbredes med dessa öfver håren; det är
det, som gör dem glänsande och i viss mån äfven
smidiga. Hårfettet smutsar emellertid derigenom att
det fäster vid sig kringflygande dam. Aflägsnas
icke detta, och redes icke håret genom flitig
skötsel, uppstår en slutlig sammanfiltning af håret
till en smutsig massa, som fått namn af martofva
l. polsk fläta (plica polonica). Denna, liksom de
en tid brukliga chignongerna, är ett tillhåll för
så många och vexlande djur och växter, att man
författat särskild fauna och flora öfver dem. -
Håren visa vanligen bestämd färg under ungdomen och
medelåldern, icke sällan olik den, som de företedde
vid födelsen. Färgen tillhör hårens barklager
samt är mycket olika hos olika individer och folk
(nyanser af gult, rödt, brunt och svart, af vexlande
intensitet och skiftande i olika belysning). Vanligen
äro håren lika färgade i hela sin längd, dock ofta
liksom urblekta mot spetsarna. Färglösa hår kallar
man grå eller hvita. De träffas vanligen hos gamla,
men stundom vid ganska tidig ålder. Förändringen
uppträder ofta först å tinningarna, som kanske just
fått sitt namn af den å dem förnimbara "tidningen"
om ålderns inverkan (jfr Lat. tempora, Fr. tempes,
Eng. temples). Vanligen äro ögonbrynen mörka, sedan
öfriga hufvudhår hvitnat, hvilket stundom plägar väcka
en obefogad misstanke om färgning. Egendomliga äro de
fall, då antingen hos enstaka personer eller, oftare,
hos flere inom samma familj grå hår ärftligt uppträda,
icke sällan i ungdomen, på bestämda delar af hufvudet,
under det de öfriga delarnas hår behålla sin färg. -
Håren hafva utan tvifvel för djuren en ganska stor
betydelse genom sin egenskap att föga leda värme och
således vara värmande. Denna egenskap ligger till
grund för hårens olika täthet i djurens sommar- och
vinterdrägt. I en viss, fast underordnad grad måste
hos menniskan den tätare hårbeklädnaden på hufvudet
och i form af skägg verka på samma sätt. - Om hårens
sjukdomar se Hårsjukdomar.
2. Antropol. Håren äro i tvärgenomskärning än
fullkomligt cirkelrunda, än kantiga, ovala, bönformiga
eller platta, ända till likhet med band. De raka
håren äro mest runda, kantiga eller svagt ovala,
de knolriga (lockiga) mera platta i tvärsnitt. Denna
omständighet, jämte hufvudhårens olika gruppering i
svålen, gifver åt hufvudets hårbeklädnad ganska olika
karakter. Derpå har man grundat en menniskoslägtets
indelning efter hårbeskaffenheten (Bory de S:t
Vincent, E. Haeckel, Friedr. Müller, Huxley). Alla
menniskostammar (raser och folk) kunna hänföras till
slät- eller krushåriga. De släthårigas hår äro i
genomskärning runda, de krushårigas platta. Hvar
och en af dessa hufvudafdelningar innefattar 2
underafdelningar. Bland de släthåriga omfattar en
afdelning dem, som hafva rakt stripigt, den andra dem,
som hafva lockigt hår.
Af de krushåriga skiljer man mellan dem, som hafva
håren grupperade i små sammanrullade tofsar eller
spridda som i en fårfäll. Schemat är, enl. Müller och
med intagande af de 12 af honom uppställda raserna,
följande:
<tabell>
I. Krushåriga A. Tofshåriga 1. Hottentotter.
ulotrices (lophocomi) 2. Papuaner.
B. Fällhåriga 1. Afrika-negrer.
(eriocomi) 2. Kaffrer.
II. Släthåriga A. Striphåriga 1. Australier-
(euthycomi) 2. Arktiska folk.
3. Amerikaner.
4. Malajer.
5. Mongoler.
B. Lockhåriga 1. Dravida-folk.
/euplocomi 2. Nubier.
3. Midtelländare (d. v. s. kaukasiska rasen)
</tabell>
G. v. D.
Hår, växternas (Grek. trichoma), bot., anses af nyare
botanister utgöra ett fjerde morfologiskt organ
hos växterna, jämsides med rot, stam och blad. Hår
uppträda redan hos bålväxterna, och hos fanerogama
växter kunna hår finnas på alla organ. Växternas
hår afsluta hastigt sin utveckling, och deri ligger
en analogi med bladet. Växthår äro ofta mycket
förgängliga. De kunna förekomma i stor mängd å en
del organ under deras utveckling, sannolikt till
skydd mot yttre inflytelser; de bortfalla, då de icke
längre behöfvas, sedan det hårklädda organet nått full
utveckling. Håren utvecklas oftast från epidermis och
stå icke i någon bestämd ordning. Andra kraftigare,
hårdare och till växthårens grupp hänförliga
bildningar, såsom vårtor, knölar, taggar, uppkomma
genom celldelning i väfnaden under epidermis. Sådana
bildningar hafva fått namnet emergenser. Dessa
kunna erhålla en något högre organisation, så att
kärl kunna uppträda i dem, såsom i glandelhåren
å bladen hos Drosera, i de egendomliga taggar, som
bekläda spikklubbans frukt (Datura) m. fl. Till dylika
"emergenser" räknas taggarna hos krusbärsbusken och
hos rosenbuskarna o. s. v. De af epidermis uppkomna,
egentliga håren kallas trikomer och bestå af en
enda eller flere celler, ordnade antingen i en rad
eller på annat sätt. - Hårets formförändringar äro
mycket talrika, emedan genom hårbildningar många olika
ändamål skola fyllas. Rot-hår äro uppsugande organ,
rika på cellsaft och bildade af en enda cell med tunna
väggar; brännhår hos nässlor m. fl. bestå af en vid
basen utvidgad kolf-lik cell med en utdragen spets,
som är hård och spröd genom sin kiselhalt. Denna
intränger således lätt i huden och afbrytes, hvarvid
cellinnehållet (bestående af myrsyra m. m.) flyter
in i såret och vållar mer eller mindre stark sveda
och klåda. Körtelhår l. glandelhår (se Glandel)
afsöndra de mest olika ämnen, tjenande växten till
olika ändamål, såsom välluktande eller stinkande
flyktiga oljor, hartser, balsamer o. s. v. Sådana
körtelhår kunna, såsom hos de "köttätande växterna",
äfven göra tjenst såsom uppsugande organ. De hår,
som äro fyllda med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
