Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hägring (Luftspegling) - Hähnel, Ernst Julius - Häktbalk - Häktning - Häl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längd- och höjdbestämningar. Sistnämnda förhållanden
äro vanligast i polarhafven. Äfven i sidoriktning
kunna luftspeglingar ega rum, i det luftmassor,
som ligga bredvid hvarandra, kunna blifva olika
uppvärmda; om nämligen solen träffar den ena,
men den andra ligger i skugga, kan hos dessa olika
ljusbrytningsförmåga alstras. - Om de luftspeglingar,
som stundom visa sig vid Neapel, vid Reggio och på
Siciliens kuster, se Fata Morgana. Hägringsfenomenet
kallas i Tyskland kimmung, i England looming, i
Holland uppdracht, i Frankrike mirage, uti Indien
chiltram eller sikota och i Arabien sehrab.
L. A. F.
Hähnel, Ernst Julius, tysk bildhuggare, f. i
Dresden 1811, studerade först arkitektur i sin
födelsestad och i München, men öfvergick i Florens
till bildhuggeriet. I Rom greps han af Michelangelos
verk och skapade under detta inflytande en relief,
Penelope och Telemachos med friarna. På hemvägen
dröjde han, 1835-38, i München, der han slöt
sig till Schwanthaler och Cornelius, och kort
derefter utförde han sitt kanske yppersta arbete:
ett Bacchuståg för teatern i Dresden (1840), hvilket
förstördes, då teatern brann 1869, men finnes i
behåll i afgjutningar. Sedan dess har H. utfört
en mängd arbeten af utmärkt art, dels historiskt
monumentala stoder, såsom Beethoven, i Bonn (1845),
kejsar Karl IV, i Prag (1848), konung Fredrik August
II, i Dresden (1866), och skalden Theodor Körner,
i Dresden (1869), dels dekorativa och ideala figurer
och grupper, såsom Rafael (på museum i Dresden och,
utförd i marmor, i Leipzigs museum), vidare Bacchus
med Ganymedes och Amor samt, i senaste tid, Eva med
Abel och Kain. H. är professor vid konstakademien
i Dresden. C. R. N.
Häktbalk, skeppsb., en på förkant af akterstäfven
horisontalt liggande och till stäfven bultad balk, i
(se fig. i art. Förtimring), som med sina ändar hvilar
på ransonstimrets, n, aktre ring och som midskepps
är bröstad öfver stäfven så djupt, att häktbalkens
akterkant kommer intill stäfvens spunning. Ofvanpå
hvardera af häktbalkens ändar står ett timmer, k,
kalladt hörntimmer, som bildar bordvartsformen af
såväl hvalfvet som akterspegeln. Mellan hörntimren
äro på häktbalken ställda några timmer, l, r,
hvilkas öfre, inom spegeln belägna delar kallas
spegeltimmer, och nedre, inom hvalfvet belägna delar
hvalftimmer. På ofvannämnda timmer fästes spegel-
och hvalfklädseln. J. G. B.
Häktning, jur., den åtgärd, hvarigenom en för brott
misstänkt person beröfvas friheten. Stadganden
härom finnas i förordningen om Nya Strafflagens
införande. För att häktning må ega rum, fordrar lagen,
dels att en på sannolika skäl grundad misstanke om
brott föreligger, dels också att det befaras, att den
misstänkte, om han lemnas på fri fot, genom flykt
undandrager sig ransakning och bestraffning eller
vidtager åtgärder för att hindra målets utredning
(kollusion). I det senare hänseendet är brottets
beskaffenhet af betydelse. Är brottet så groft,
att det icke kan komma att bestraffas med lindrigare
straff än två års straffarbete, så måste
häktning ega rum, emedan fara för flykt då alltid kan
antagas vara för handen. Är brottet så ringa, att
straffpåföljden inskränker sig till böter, kan den
misstänkte icke häktas, såvida han icke är okänd och
ur stånd att lemna tillförlitlig upplysning om sin
person. För brott, som icke medföra högre straff än
fängelse, kan äfven känd person häktas, om han saknar
stadigt hemvist och det kan befaras, att nan afviker,
men deremot icke bofast man; en sådan kan häktas
endast för brott, som kan komma att bestraffas med
straffarbete, såvida de allmänna förutsättningarna
för häktning föreligga. Äfven utan att misstanke
om brott förefinnes, kunna i vissa fall personer
mista friheten: öfverlastade (enl. förordn. mot
fylleri d. 16 Nov. 1841), lösdrifvare (enl. stadgan
ang. försvarslöse d. 29 Maj 1846), konkursgäldenär,
som vägrar beediga sin bouppteckning, m. fl. -
Berättigad att häkta är endast offentlig myndighet:
konungens befallningshafvande, borgmästare och råd,
magistratens ordförande, polismästare, kronofogde,
länsman och stadsfiskal samt domstol, när tilltalad
person finnes icke böra vistas å fri fot. Dock kan
äfven enskild person häkta den, som gripes å bar
gerning eller flyende fot, d. v. s. innan han efter
brottets begående hunnit i säkerhet, men den häktade
skall då ofördröjligen inställas för polismyndighet,
som pröfvar åtgärdens behörighet. Då häktningen alltid
innebär ett svårt lidande, för hvilket ersättning
knappt kan gifvas, och för hvilket staten i allmänhet
icke gifver sådan, äfven när det är oförskyldt,
måste man söka bereda medborgaren den största möjliga
säkerhet mot obehörigt användande deraf. En sådan
garanti finnes väl i det ansvar, som helt naturligt
drabbar den, som olagligen beröfvar någon friheten;
men den utländska lagstiftningen har icke ansett denna
trygghet tillräcklig, utan i allmänhet föreskrifvit,
att den häktade skall inom viss kort tid, vanligen
24 timmar, föras inför en domare, som pröfvar
häktningsåtgärdens befogenhet. I svensk rätt saknas
ett sådant stadgande; häktningens laglighet pröfvas
af domare först i samband med ransakningen om sjelfva
brottet, och denna skall ega rum i stad inom 8 dagar
och på landet inom 3 veckor, sedan häktningen blifvit
hos domaren anmäld. Förklarar domstolen häktningen
böra ega bestånd, kan den häktade omedelbart besvära
sig öfver detta beslut hos öfverrätten. Rättighet att
mot borgen försättas i frihet tillkommer enligt svensk
lag icke under något förhållande häktad person. .-
I afseende på ransakningsfanges behandling i häktet
är att märka, att häktningen är en säkerhetsåtgärd,
icke ett straff, och att den häktade derför icke
bör underkastas större tvång än ändamålet kräfver.
I. Afz.
Häl. 1. (Lat. talus, calx), anat., hos menniskan
den bakom läggen utskjutande delen af foten,
som utgöres af den bakre änden på ett fotlagsben
(os calcaneum l. os calcis) och af den förbi
dettas baksida strykande, på dess nedre kant sig
fästande achilles-senan (se d. o.). Det hela är
omgifvet af hud, som under hälen företer betydlig
tjocklek. - 2. Sjöv., aktersta änden af kölen.
1. G. v. D. 2. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
