Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hällström, Karl Peter - 2. Hällström, Gustaf Gabriel - Hällum - Häme och Hämeenmaa - Hämeenlinna - Hämmande nerver - Hämplingslägtet, Cannabina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Sverige, bestämda genom astronomiska och
chronometriska observationer (1818). Dessutom
ritade han en stor mängd kartor till enskilda
arbeten, såsom Fr. Skjöldebrands "Voyage
pittoresque", Fr. V. Palmblads "Palaestina"
o. s. v. Ett vidsträcktare fält för sin
verksamhet erhöll H., som 1801 öfvergått till
Landtmäterikontoret, 1809, då han utnämndes till
förman för sjökartearkivet och samtidigt utsågs
till ledamot i strömrensningskomitén. I sistnämnda
egenskap undersökte och afvägde han 1819-31 nästan
alla större vattendrag, strömmar och fall från
Norrbotten ända till Skåne och Bleking, uppgjorde
planer och kostnadsförslag till sjösänkningar,
strömrensningar, hamnbyggnader o. s. v. samt utförde
triangelmätningar och hydrografiska undersökningar vid
rikets kuster m. m. När strömrensningskomitén indrogs,
förordnades H., som 1826 erhållit öfverstelöjtnants
rang, till chef för norra kanaldistriktet (1827)
samt befordrades 1830 till kontorschef för
expeditionerna. 1804 invaldes H. till ledamot af
Vetenskapsakademien. Död i Stockholm d. 13 Mars 1836.
R. T-dt.
2. Hällström, Gustaf Gabriel, finsk universitetslärare
och fysiker, den föregåendes broder, född i Ilmola
socken i Finland d. 25 Nov. 1775, blef 1792 student
i Åbo, 1795 filos, mag., 1796 docent i fysik samt
1801 professor i detta ämne vid Åbo universitet. Död
i Helsingfors d. 2 Juni 1844. - H. hör till Finlands
utmärktaste naturforskare. En sällsynt fallenhet för
den praktiska och experimentella fysiken, understödd
af skarp blick, säkert öra och konstfärdig hand,
var hos honom förenad med outtröttlig ihärdighet
och obestridlig matematisk begåfning. Med förkärlek
egnade han sina forskningar åt den qvantitativa,
mätande fysiken; de bestämningar han utfört ega ett
bestående värde. Bland hans arbeten intages främsta
rummet af Undersökning om vattens volymförändring
af värme och bestämmelse af den värmegrad, hvarvid
vattens täthet är störst (Vet. akad:s handl.,
1823). Särdeles anmärkningsvärda äro hans studier
öfver kombinationstonerna, De tonis combinationis
(1819), samt hans forskningar öfver barometertryck
och temperatur. Resultaten af sina forskningar
nedlade H. för öfrigt i 58 akademiska afhandlingar,
i Vet. akad:s handl., Gilberts och Poggendorffs
"Annalen", "Acta societatis scientiarum fennicae"
m. fl. lärda tidskrifter. H. var tillika en
utmärkt föreläsare. Ingen kände så grundligt
som han universitetets vidlyftiga ekonomi, och
ingen arbetade med så stort intresse som han för
dess förkofran. Genom hans ansträngningar fick
universitetet ett astronomiskt observatorium, och
vanns för detsamma Argelander. 1804 tillföll honom
S. Marie prebendepastorat, och från d. å. ända
till 1819 var han adjungerad ledamot i Åbo stifts
konsistorium, hvarest han utvecklade samma nit som
i allt annat. Om stiftets tabellverk inlade han
stora förtjenster och utgaf ett digert Utdrag ur
domkapitlets i Åbo cirkulärbref, innehållande hvad
under loppet af senast förflutna 140 är blifvit till
församlingarnes och presterskapets i Åbo stift
ständiga iakttagande förordnadt (1824). H. var
ledamot af
Vetenskapsakademierna i Stockholm (1808) och
Petersburg (1826) samt af Vetenskapssocieteten i
Upsala. 1838 valde Finska Vetenskapssocieteten honom
till sin förste ordförande. Hans barn adlades 1830
under namnet af H.
R. T-dt.
Hällum, socken i Skaraborgs län, delad med den större
delen, 685 har, 240 innev., å Barne härad och med
en mindre, 457 har, 121 innev., å Skånings härad,
tillsammans 1,142 har, 361 innev. (1881). Annex till
Skarstad, Skara stift, Barne kontrakt.
Häme och Hämeenmaa, de finska namnen på Tavastland.
Hämeenli’nna, det finska namnet på Tavastehus.
Hämmande nerver, fysiol, alla sådana nerver, genom
hvilkas retning en muskels sammandragning aftager i
styrka eller helt och hållet upphäfves. De längst
kända af alla hämmande nerver äro lungmagnervens
grenar till hjertat. Alltefter retningens styrka
blifva hjertslagen mindre talrika och svagare;
är retningen tillräckligt stark, öfvergår
hjertat i hvila. En annan hämmande nerv är nervus
splonchnicus, genom hvars retning tarmarnas rörelser
afstanna. Slutligen finnas hämmande nerver, som
förgrena sig till blodkärlen: då de retas, slappas
kärlens ringmuskler, och kärlen utvidgas till
följd deraf. Någon förklaring af det sätt, hvarpå
de hämmande nerverna verka, är ännu icke funnen;
så mycket är säkert, att de vid regulationen af de i
djurkroppen försiggående processerna spela en högst
betydelsefull rol. R. T-dt.
Hämplingslägtet, Linota, zool., äfven kalladt
Cannabina, hör till underfamiljen finkar och familjen
finkartade foglar inom ordningen tättingar. Näbben
är rak eller nästan alldeles kägelformig, endast
vid spetsen litet nedböjd. Öfverkäken saknar
inskärning bakom den icke öfverhängande spetsen och
har nästan räta kanter; munvikarna äro utan borsthår
och stjerten djupt klufven. Dithörande arter lefva
i skogs- och buskmark, om hösten äfven på fälten,
häcka i träd, buskar och på marken samt hafva
tämligen god sång. Hos Hämplingen, L. cannabina,
har hannen hufvudet och halsryggen askgråa, pannan
och hjessän blodröda, ryggen och skuldrorna
kastanjbruna, strupen hvit, med gråbruna fläckar, magen
hvit, kroppssidorna rostgulaktiga, vingarna svarta,
med hvita och rostgråa pennkanter, stjertpennorna
svarta, kantade med hvitt, och kroppslängden
nära 14 cm. I höstdrägt är hannen på hufvudet och
halsryggen brungrå, på hjessan svartfläckig och
på ryggen mörkbrun, med rostgulaktiga fjäderkanter;
bröstets röda färg döljes af smutsgula fjäderbräm,
och de mellersta stjertpennorna äro kantade med
rostgulaktigt. Hämplingen häckar allmänt i södra
och mellersta Sverige, bygger i buskar, samlar
sig om hösten i skaror, som ströfva omkring på
fälten, och flyttar till största delen bort mot
vintern. För sin vackra sång hålles han ofta i bur. -
Vinterhämplingen, L. Jlavirostris, ,är (hannen)
ofvan svartaktiga med rostgulaktiga fjäderkanter,
under rostgul, med svartbruna fläckar på bröstet och
sidorna samt hvit mage. Han har ljusröd öfvergump, två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
