- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
317-318

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hödbrodd ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"konstnärligt biträde" åt k. teaterns direktion, och
äfven denna sysselsättning sköt andra värf i
bakgrunden. Följande vår fattade han planen till
en ny målning: Bellman i Sergels atelier, som dock
ej hann fullbordas, innan han måste för helsans
skull under sommaren besöka en tysk badort. Efter
återkomsten återtog han arbetet på sina båda stora
taflor, af hvilka den sistnämnda blef färdig
1865, samt gaf undervisning i Konstakademien,
der han under året blifvit kallad till ordinarie
professor. H. visade 1864 och 1865 lifligt intresse
äfven för den då grundade "Ny illustrerad tidning",
både genom att lemna en del teckningar på trä
och genom personlig beröring med dess atelier, om
hvars första utbildning i konstnärlig anda han hade
stor förtjenst. Sommaren 1865 företog han en resa i
Helsingland, från hvilken åtskilliga utkast härrörde,
som han dock ej medhann att utföra. En Delsbodans,
påbegynt 1865, blef aldrig fulländad. Emellertid hade
"Slottsbranden" upphört att vara ämnad för den nämnde
beställaren, och H. ansträngde sig nu ifrigt att
få den så pass färdig, att den kunde offentligen
visas vid den skandinaviska konstutställningen
i Stockholm 1866. Täflan utställdes och gjorde,
trots sitt ofulländade skick, stort intryck. Dock
kan ej förnekas, att den hvarken i anläggning eller
utförande motsvarade hvad H. sjelf hoppats och kanske
äfven allmänheten väntat, hvadan dess inköp för
statens räkning också afböjdes af Nationalmuseets
nämnd. Juryn vid konstutställningen tillerkände
honom emellertid en af de sex guldmedaljerna. (Den
stora målningen inköptes 1883 från hans arfvingar
genom subskriberade medel och öfverlemnades till
Nationalmuseum.) H:s helsa var nu så försvagad, att
han vid återfärden från Marstrand, der han tillbragt
sommaren, måste stanna i Göteborg. Han afled derstädes
den 16 Sept. 1866. - H:s betydelse för den svenska
konsten är mindre att söka i hans förmåga att gestalta
våra historiska minnen eller hänföra genom en djup
lefvande uppfattning af vårt folklif, än deri att
han blef den förste, som genom sitt exempel visade
hvilken storartad vigt ligger på den konstnärliga
tekniken inom hiskorie- och genremåleriet likaväl som
inom det redan före honom i denna riktning utbildade
landskapet. I detta hänseende är hans "Lappkapell"
typiskt såväl för honom sjelf som för den nya,
hufvudsakligen på franska mönster stödda riktning,
som han inviger; och K. G. Estlander kallar med rätta
detta verk ett prof på "mästerligt användande af
alla de framställningsmedel Delacroix förskaffade och
Couture vidare utvecklade åt den moderna konsten". Det
synes för en djupare betraktelse onekligt, att det
är i saknaden af ett innehåll i högre mening, som
H:s stora svaghet ligger. Ty der ej ämnet, såsom i
"Lappkapellet", går helt upp i färg- och massverkan,
der kännedomen och tolkningen af individuel karakter
och djupare lidelse kräfvas, der är H. ej den man,
som verkar på åskådaren. Endast i något lyckligt
ögonblick och då det gäller att gifva en bild af det
ljufva, drömmande, såväl i färgstämning som i figur,

framträder H. såsom fullt vuxen sitt värf. Hans
"Rättvikskulla", med sin gyllene ton, sin fina
doft af kärlekssvärmeri, är i det hänseendet hans
yppersta arbete och en af den nyaste svenska konstens
perlor. I allmänhet kan om H:s konstnärsskap sägas,
att det visar sin bästa sida i folklifsbilden,
och att dess utflygter på historiens område äro
misstag, som inneburit sin egen dom. "Kristina och
Monaldeschi" är en scen ur en melodram, "Bellman
hos Sergel" en tablå i kostym, båda utan djupare
skildring af personer eller tider, "Slottsbranden"
ändtligen en i anläggningen förfelad komposition,
som ej skänker oss det måleriskt och poetiskt
betydelsefulla momentet i händelsen, och hvars
anordning och karakteristik ej häller lemna någon
ersättning för grundfelet. Trots sina brister
som konstnär skall emellertid H. alltid qvarstå
såsom en af de intressantaste företeelserna i den
svenska konstens nyaste utveckling, och särskildt som
kolorist efterlemnar han ett minne, som ej snart skall
förblekna. En erinran om hans lif och konstnärliga
verksamhet skänktes allmänheten genom den utställning
af åtskilliga oljemålningar m. m. af hans hand,
hvilken egde rum i Stockholm 1881. Förteckningen öfver
densamma meddelar en fullständig lista på hans verk
och en af H. Wieselgren författad lefnads-teckning.
-rn.

Hödbrodd, konung Granmars son, omtalas i den äldre
eddan. Valkyrjan Sigruns fader, Högne, ville tvinga
henne att äkta Hödbrodd, men Sigrun älskade den tappre
Helge Hundingsbane. I den strid, som vid Freka sten
utkämpades mellan de bägge rivalerna, blef Hödbrodd
dödad af Helge, hvilken sedan tog Sigrun till maka.
Th. W.

Höder. Se Had.

Höedt [hödt] Frederik Ludvig, dansk skådespelare,
född i Köpenhamn d. 13 Febr. 1820, blef student 1836
och utgaf 1845-54 trenne samlingar Lyriske digte
(utg. gemens. 1856). 1851 uppträdde han på Köpenhamns
kungliga teater, som "Hamlet", med ovanlig framgång
och vann äfven sedermera i komedien mycket bifall,
men mötte också en skarp kritik för sin sträfvan
efter naturalism. 1855 lemnade han den kungliga scenen
till följd af stridigheter med dess direktör, Heiberg
(H. var en afgjord motståndare till Fru Heiberg), och
öfvergick till ett enskildt skådespelaresällskap. Han
återvände 1856 till kungliga teatern, men lemnade den
å nyo 1858. Deremot var han 1856-76 elevinstruktör
och 1859-63 scenisk instruktör samt har flere gånger
nämnts såsom lämplig att öfvertaga teaterns styrelse.
E. Ebg.

Höegh [hög] Ove Guldberg, norsk läkare, föddes i Grue
socken i Solör (Hedemarkens amt) d. 23 April 1814,
blef student 1833, tog medicinsk examen 1840 och
praktiserade som läkare i Finmarken till 1854, då
han blef öfverläkare vid Reitgjerdets vårdanstalt för
spetelska, i närheten af Trondhjem. Som representant
för Finmarkens amt väckte han vid 1854 års storting
förslag till lag om helsovårdskommissioner längs
Norges kust, hvilken lag sedermera blef gällande för
hela landet. I samma riktning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free