Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högqvarter - Högqvist, Sofia Emilia - Högre artilleriläroverket - Högre lärarinneseminarium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fältpostdirektören, chefen för krigstelegrafen och, på
sätt och vis, äfven chefen för etappväsendet,
alla med sina biträden och underordnade
tjenstemnän. Ordningen inom högqvarteret
handhafves af kommendanten derstädes,
under hvilken lyda ordonnanssqvadronen,
stabsvakten, vagnmästaren, som för befälet öfver
högqvarterets träng, och fältgevaldigern, som
är polismästare i högqvarteret. Dess underhåll
bestrides af intendenten för högqvarteret.
C. O. N.
Högqvist, Sofia Emilia, skådespelerska, född i
Stockholm d. 29 April 1812, var elev vid balletten
1821-26 och derefter anställd vid A. P. Berggrens
kringresande teatertrupp till 1828, då hon antogs
till elev vid k. teaterns dramatiska scen, der hon
1831 blef anställd såsom aktris. Trots sitt vackra
utseende - "ett skönare hufvud hade man sällan sett
på scenen" - gjorde hon dock, med sin gnällande
organ och sin långa gängliga figur, i början ringa
lycka. Men några år förändrade allt; och 1834,
sedan hon återkommit från sin första resa till
Paris, var det, "som om ett alldeles nytt väsende
uppenbarat sig på tiljan". Det var ett uppmärksamt
studium af Comédie française och främst m:lle
Mars, som, i förening med stark energi och goda,
ehuru förut missvårdade naturgåfvor, vållat denna
förändring. Hennes talorgan hade vunnit mjukhet och
behag, och den smärta figuren hade fått en fyllighet,
som i förening med den lediga hållningen gjorde henne
till en fulländad verldsdam. Det var också inom den
högre komedien hon firade sina största triumfer,
såsom Georgina i "Qväkaren och dansösen", Clarence i
"Shakspeare kär", Fru de Nohan i "Den gifte mannen
i staden och på landet" o. s. v. Särskildt lycklig
var H. i utförandet af lifliga ynglingaroller,
för hvilka hennes figur särdeles väl lämpade sig,
t. ex. Vicomte de Létoriéres, Richelieu i "Richelieus
första vapenbragd" och hufvudrollen i "Den nye
regementschefen"; och det berättas äfven hafva hört
till hennes privata älsklingsupptåg att om aftnarna
gå ut på gatorna, klädd i mansdrägt, hälst uniform,
och samtala med samt bry stockholmsjungfrurna. - I
den egentliga tragedien anses hon af kännare ej hafva
varit fullt tillräcklig, ehuruväl hon äfven på detta
område, t. ex. såsom Orleanska jungfrun, kunde fira
triumfer. Såsom Julia och i ännu högre grad såsom
Ophelia lyckades hon jämväl tillfredsställa äfven
granntyckta kännare. - H. hade emellertid gjort sig
ett namn icke blott såsom en framstående konstnärinna,
utan kanske i lika hög grad såsom en svensk Aspasia,
och hennes små torsdagscirklar räknades bland de
mest utsökta tillställningar inom hufvudstaden. I
umgänget var hon glad, qvick och fri, såsom enskild
person god och välgörande, t. o. m. utöfver sina
ganska betydande tillgångar. Hennes enskilda lif
och förhållanden kunna vid en karakteristik öfver
henne ej förbigås, då just de "egentligen utbildat
den stora konstnärinnan och förskaffat henne medel
att med allvar studera sin konst på den ort, der den
borde studeras". Men, säger en hennes minnestecknare,
"äfven på förvillelsens väg kan hon visa verlden,
att det var
förhållanden, icke lystnad eller kall beräkning,
som vållat hennes ofärd; och det gjorde denna
Sveriges märkvärdigaste hetär på ett sätt, att
ingen torde funnits, man eller qvinna, som under
det sista decenniet af hennes korta lif skulle velat
vara den första eller ens den sista att kasta sten
på henne". Hennes sista tid var rik på plågor och
lidanden, för hvilka hon genom resor och brunnskurer
sökte bot. Den 7 Dec. 1845 uppträdde hon för sista
gången på den k. scenen, som Fru de Nohan och som
Aventurine i "Polkan". Följande sommar besökte hon
Ems och reste derifrån till Italien, men sjuknade
åter i Turin och dog der d. 18 Dec. 1846. Hennes
frånfälle väckte stor bestörtning hemma. Inom
konstnärskretsarna firades en sorgefest till
hennes minne, och på grafven i Turin, som lär
vårdas af en för henne främmande italiensk familj,
restes af landsmän en minnesvård. Jfr "Emilie
Högqvist. Minnesvård" (1847) och N. Arfwidsson:
"Teaterbilder från fordom" (i "Nu", 1877).
A. F.
Högre artilleriläroverket, benämning på det af K. von
Cardell 1815 grundlagda och 1817 till Marieberg,
vid Stockholm, flyttade läroverket för utbildning af
artilleriofficerare. I Nov. 1866 fick det namnet
Krigshögskolan och kallas numera (sedan 1878)
Artilleri- och ingeniörhögskolan. Det är fortfarande
(1883) förlagdt till Marieberg.
Högre lärarinneseminarium i Stockholm har till ändamål
att meddela teoretisk och praktisk bildning för
lärarinnekallet (att bilda lärarinnor hufvudsakligen
för de högre flickskolorna och för hemmen). Uppslaget
till inrättandet af detta läroverk, i sitt slag det
enda i Skandinavien, gjordes af Riksens ständer,
som - med anslutning till en af L. J. Hierta väckt
motion - i skrifvelse af d. 25 Febr. 1858 anhöllo,
att "K. M:t täcktes låta uppgöra och till Rikets
näst sammanträdande ständer öfverlemna förslag till
undervisningens ordnande för den qvinliga ungdomen,
med hufvudsakligt afseende fästadt på bildandet af
lärarinnor". Till riksdagen 1859-60 aflät K. M:t en
skrifvelse, innehållande en utredning af ärendet, och
ehuru K. M:t icke då fann statens tillgångar medgifva
anslåendet af nödiga medel för ifrågavarande ändamål,
beviljade Ständerna till inrättande af ett Seminarium
för bildande af lärarinnor ett årligt anslag af
15,000 rdr rm. och ett tillfälligt sådant af 5,000
rdr. Genom k. brefvet d. 29 Dec. 1860 förordnades
en direktion, och genom k. br. d. 10 Maj 1861 gåfvos
nödiga föreskrifter för den nya institutionen, hvilken
öppnades d. 1 Okt. s. å. med 55 elever. Riksdagen
1862-63 icke allenast biföll K. M:ts proposition om
det årliga anslagets förhöjning till 20,000 rdr rm.,
utan anvisade derjämte ett årligt anslag af 5,000
rdr till en Normalskola för flickor, som borde
ställas i samband med seminariet, och i hvilken
dettas elever skulle erhålla praktisk ledning och
öfning i att meddela undervisning. Denna anstalt
började sin verksamhet d. 1 Okt. 1864. Redan förut
(sedan början af 1863) fanns dock for sagda ändamål
en af direktionen anordnad "profskola",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
