Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höijer, Benjamin Karl Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nöjet till syftemål. Men de råkade med skäl i vanrykte
derför att i dessa nöjen ingick ett element af
råhet och grof ysterhet, som var i hög grad egnadt
att såra den estetiska och moraliska känslan. Blott
en enda af dessa föreningar, "Juntan", för hvilken
H. stod i spetsen, hade en djupare och allvarligare
betydelse. L. Hammarsköld säger om denna förening,
"att den allvarligare anda, de djupare åsigter om
vetenskap och konst, den ökade ifvern för verklig
lärdom, den vidsträcktare bekantskapen med Tysklands
rika literatur, som under de senare tjugo åren alltmer
utvecklat och stadfäst sig vid Upsala lärosäte,
äro det lemnade arfvet af denna förening." Att detta
oaktadt Juntan blef ansedd att vara en "plantskola
för jakobinism och de brottsligaste grundsatser",
berodde derpå att i densamma obestridligen ingick ett
politiskt element. Ty ehuru man säkerligen skulle
gå för långt, om man med Hwasser ville påstå, att
Juntans egentliga ändamål var att sammansmälta den
kantiska filosofien med den franska revolutionens
grundsatser, så är det dock en sanning, att detta
sällskaps medlemmar - som ibland sig räknade
K. von Rosenstein, G. af Wetterstedt, H. Järta,
E. Abr. Almqvist, G. A. Silverstolpe, M. Wallenberg -
kommo tillsamman för att utbyta tankar icke endast
i literära, utan äfven i politiska ämnen, och att
de voro lifvade af ett ungdomligt varmt intresse
för politisk frihet, hvilket de icke skydde att
öppet uttala. Mer behöfdes ej under fäderneslandets
dåvarande förhållanden för att de unge männen skulle
blifva beskyllda för jakobinism. H:s motståndare
begagnade sig deraf för att hos svenska regeringen,
som var uppskrämd af den franska revolutionen
och med ängslan vakade öfver hvarje yttring af
sjelfständigt politiskt tänkesätt, framställa
honom såsom en farlig person, hvars fortkomst på
den akademiska banan borde förhindras. Och då det
dessutom var bekant, att H:s filosofiska åsigter
voro beslägtade med Fichtes, så nyttjades detta
såsom ett medel för att hos Gustaf IV Adolf äfven
utmåla H. såsom en ateist. Det har blifvit sagdt,
att i spetsen för de H:s motståndare, hvilka sålunda
på intrigens väg sökte att göra sig af med honom,
skulle dåvarande friherre, sedermera excellensen,
K. A. Fleming hafva befunnit sig. G. Ljunggren har
nu i sitt arbete "Svenska vitterhetens häfder"
visat det ogrundade i denna beskyllning och
ådagalagt, att Fleming i sjelfva verket hörde
till H:s gynnare. - Huru varmt frihetsintresset
än må hafva varit hos H. och hans umgängesvänner,
fanns dock ingen verklig anledning att förebrå honom
jakobinism. I sjelfva verket var han i sina politiska
åsigter fjärran ifrån alla ytterligheter. Derom
vittna icke blott åtskilliga af honom författade
recensioner i Silverstolpes "Litteraturtidning",
utan äfven hans intressanta Öfversigt af skrifter
hörande till franska revolutionen. Dessa uppsatser
röja på ett otvetydigt sätt att, om H. icke var
någon vän af den absoluta monarkien (och således
icke af det dåvarande regeringssättet i Sverige),
han var det ännu mindre af demokratien, och att det
konstitutionelt monarkiska regeringssättet var det
politiska ideal, som föresväfvade honom. Och om han
under ett tidigare skede af sitt lif gjort sig skyldig
till några illusoriska föreställningar i afseende på
den franska revolutionen och de män, som i densamma
voro ledande, försvunno dessa föreställningar
fullständigt under hans vistelse i Paris, efter
hvad man finner både af de bref, som han skref till
friherrinnan Rosenstein, och af de Underrättelser
om Frankrike, på stället egenhändigt uppsatte,
som af M. J. Crusenstolpe blifvit offentliggjorda i
"Portefeuillen". - De orättvisa åsidosättanden och de motgångar, för
hvilka H. var utsatt, inskränkte sig emellertid
icke dertill att han gång på gång såg sig
utesluten från ämbeten, till hvilka han, enligt
allas erkännande, var den mest förtjente
sökande: man inskränkte äfven på allt sätt hans
verksamhet på den plats, som han redan innehade.
Sålunda vägrades det honom att hålla offentliga
föreläsningar öfver ett ämne, hvarmed han synes hafva
med en viss förkärlek sysselsatt sig, nämligen
den sköna konstens filosofi; och när han 1806
inlemnade en ansökning till hofkanslersämbetet om
tillstånd att få utgifva en literär tidskrift,
hvilken blott skulle sysselsätta sig med utländsk
vetenskap och konst samt ej vidröra politiska och
religiösa ämnen, erhöll han, ehuru han till sin
ansökan tillagt, att en sådan tidskrift vore af vigt
för hans ekonomiska bestånd, efter ett halft års
väntan - afslag.
Man kunde vänta, att H., när han ändtligen vunnit
den så länge eftersträfvade professuren, skulle känt
sig fullt tillfredsställd. Detta var dock så litet
händelsen, att han på sina sista dagar började att
längta från Upsala och uppgöra planer för ett mera
stilla lif på den svenska landsbygden, som alltid
varit honom kär. Orsaken till denna bristande
belåtenhet låg ej i vankelmod eller i aftagande
verksamhetsifver - hans literära produktivitet under hans sista
lefnadsår talar högt mot ett sådant aftagande -
eller i felslagna förhoppningar med afseende på den
akademiska ungdomens intresse för hans föreläsningar.
Orsaken låg dels deri att H., efter en
längre tids sjukdom, från hvilken han aldrig blef
fullt återställd, kände sin fysiska kraft
vara i sjunkande, dels ock i de misshälligheter,
som uppstodo mellan honom och åtskillige hans
ämbetsbröder till följd af den häftighet och det
anspråk på öfverlägset omdöme, hvarmed han i det
akademiska konsistoriet ofta sökte att göra sin
mening gällande. Dertill kom slutligen - efter
hvad det vill synas - ett visst missnöje
med de unge män, som genom tidskriften "Phosphoros"
framträdde såsom förkämpar för en ny riktning inom
den svenska literaturen. Ty ehuruväl H:s ställning
till dem ursprungligen endast "var undvikande, men
långt ifrån fientlig, och mer afbidande,
än afvisande", så kunde han, ju mera de blottade
hvad de egentligen förde i skölden, svårligen
undgå att frukta, att det slags schellingianism,
som de sökte att utbreda, skulle verka menligt icke
blott på filosofiens studium vid universitetet, utan
äfven på filosofiens anseende bland allmänheten. För
tillvaron af en sådan fruktan hos H. talar den uppsats
Om åskådning, som finnes införd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
