Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höijer, Benjamin Karl Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde kortast kunna betecknas så, att han successivt
anticiperar Fichtes, Schellings och Hegels grundtankar
och likasom i mindre skala genomlöper den utveckling,
som de nämnde tyske filosoferna i rikare form och på
ett mera omfattande sätt genomgingo. Ja H. hänvisar
till och med i sitt sista utvecklingsskede på en
ståndpunkt, som ligger högre än Hegels. H. utgår
ytterst från Kant, hvilken han betraktar såsom
den främste bland filosofer, men han fann snart
nödvändigheten af att söka öfvervinna den dualism,
den motsats mellan tvänne med hvarandra icke
sammanhängande principer, hvari den kantiska
åsigten upplöser sig. Ehuruväl nämligen Kant
grundlade idealismen derigenom att han omvände den
gamla föreställningen om förhållandet mellan subjekt
och objekt samt lät objekten bero af subjektet, så
stannade han dock på halfva vägen i det afseendet att
han ur subjektet blott förklarade kunskapens form, men
deremot härledde dess innehåll ur en utom medvetandet
liggande verklighet (ett obekant s. k. ting
i sig). Denna brist hos Kant sökte nu visserligen
Fichte afhjelpa derigenom att han - bortkastande Kants
"ting i sig" - yrkade, att medvetandet vore grund
icke endast till kunskapens form, utan äfven till dess
innehåll eller objekt; men dock återkom dualismen hos
Fichte, ehuru i en annan form än hos Kant. Fichte -
af hvilken hvarje medvetandets innehåll eller objekt
betraktas såsom en inskränkning af medvetandet -
antog nämligen, att den inskränkning, hvarigenom
det rena eller obestämda "jaget" (medvetandet)
skulle vinna ett innehåll, ytterst måste förklaras
ur en obegriplig, utifrån skeende impuls, genom
hvilken jaget hämmades i sin utåtgående rörelse
och drefs tillbaka mot utgångspunkten. Svagheten
i detta Fichtes föreställningssätt insågs af H.,
hvilken förklarade, att det låge i medvetandets
begrepp att hafva sin gräns inom sig sjelf eller
att vara den verksamma enhet, som utgjorde det
gemensamma i subjektet och objektet, jaget och
icke-jaget, anden och naturen, och lika ursprungligt
yttrade sig i bägge dessa motsatser. Genom denna
lära, som H. icke framställde först i sitt arbete
"Om den philosophiska constructionen", utan redan
i afhandlingen "Om anledningen, hufvudinnehållet
och de senare framstegen och förbättringarna af den
kritiska filosofien", anticiperade han den ståndpunkt,
som bestämdt intogs af Schelling i "System des
transscendentalen idealismus" och som ligger till
grund för dennes s. k. identitetssystem. Den nämnda
öfverensstämmelsen mellan H. och Schelling utesluter
emellertid icke, att betydande olikheter förefinnas
dem emellan. Sålunda har den förre en helt annan
åsigt om naturfilosofiens plats och ställning inom
filosofiens system än den senare. Emedan naturen utgör
ett moment i den process, hvarigenom det verksamma,
i sig sjelf bestämmande medvetandet, som utgör all
tings yttersta grund, öfvergår till ande eller till
ett aktuelt jag, vill H., att naturfilosofien skall
underordnas under andens filosofi och behandlas såsom
ett moment i och af denna. Deremot vill Schelling,
ehuru också han betraktar naturen
såsom anden in potentia, att naturfilosofien skall
anses såsom samordnad med andens filosofi. Vidare är
för H., likasom för Kant och Fichte, den praktiska
verksamheten den högsta yttringen af andens lif,
hvaremot Schelling vill hafva denna rang tillerkänd åt
den estetiska verksamheten. Till dessa skiljaktigheter
sluta sig äfven sådana, som bero derpå att H. icke
förmår att bringa vissa af sina grundtankar till fullt
samma klarhet som Schelling. Detta röjer sig icke
blott i fråga om potens- och polaritetsbegreppen,
af hvilka icke ens det förra framträder med fullt
samma bestämdhet som hos Schelling, utan äfven
i fråga om tripliciteten såsom den filosofiska
konstruktionsmetodens nödvändiga form. - Det
intresse, som leder menniskan till filosofi, är,
enligt H., ytterst ett praktiskt, nämligen intresset
att hafva den skenbara motsatsen mellan friheten
och naturnödvändigheten, och att derigenom föra
menniskan till enighet med sig sjelf. Klart är nu
att, om denna motsats skall kunna vetenskapligen
lösas, undersökningen måste riktas icke endast på det
menskliga subjektet, utan äfven på objektet (naturen)
och bägges förhållande till hvarandra. Att utreda
detta förhållande är åter icke möjligt utan att gå
tillbaka till subjektets och objektets yttersta
grund, det absoluta. Nu kan det, säger H., genom
en vederläggning af realismen (hvilken fattar det
absoluta såsom ett ting eller i analogi dermed) och
den ofulländade idealismen hos Kant och Fichte strängt
bevisas, att det absoluta måste fattas på det sätt,
som redan blifvit antydt vid fråga om H:s förhållande
till Kant och Fichte, nämligen såsom sjelfva det
rena eller obestämda medvetandet, hvilket utgör det
gemensamma eller identiska i det förnimmande subjektet
och det förnumna objektet. Ur denna princip, hvilken
af H. identifieras med den rena verksamheten eller
det rena handlandet, måste således både subjektet
(jaget) och objektet (naturen) förklaras. Denna
förklaring skall nu, enligt H., ske genom den
"filosofiska konstruktionen", som uppvisar huru det
absoluta eller verksamma medvetandet, hvilket är en
enhet af motsatta verksamhetsriktningar, inskränker
sig sjelf och derigenom framträder såsom ett system
af ändliga (bestämda) jag. Genom det ändliga jagets
(det bestämda medvetandets) härledning ur det
obestämda medvetandet, eller den rena verksamheten,
är äfven naturen, eller objektet, till sin allmänna
betydelse förklarad. Det ligger nämligen, enligt hvad
vederläggningen af realismen utvisar, i objektets
begrepp att vara innehåll och bestämning hos
subjektet: objektet hör till subjektets väsentliga
bestämdhet, så att jaget ej vore bestämdt (konkret,
verkligt) utan objektet. "Eger jag detta jag", säger
H., "som måste ursprungligen konstrueras, så eger
jag äfven objekten." På grund af detta förhållande
mellan subjekt och objekt är man äfven berättigad att
säga, att i den filosofiska konstruktionen sammanfalla
filosofiens kunskapsteoretiska och dess metafysiska
uppgift med hvarandra: uppvisandet af våra kunskapers
objektivitet (realitet) innebär en förklaring af
objektens möjlighet och tvärt om. Närmare bestämdt
till sin betydelse, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
