Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höijer, Benjamin Karl Henrik - Höijer, Johan Leonard - Höja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
objektet eller naturen sägas utgöra de moment
i det verksamma medvetandets (det absolutas)
sjelfinskränkningsprocess, i hvilka detta yttrar sig
såsom en blind kraft, en instinktartad verksamhet,
utan att ännu hafva höjt sig till karakteren af en
verklig intelligens. Dessa lägre moment, genom hvilka
hvart och ett jag individualiseras, försvinna icke
derför att jagets högre sida, hvilken konstituerar
dess egentliga väsende samt yttrar sig i den fria
reflexionen och den fria viljan, blifvit till för sig
sjelf (aktuel). Tvärt om utgör naturen fortfarande
objektet för det aktuella jagets eller den verkliga
intelligensens verksamhet. Den sedliga verksamheten
består nämligen deri att menniskan genom bekämpandet
af naturnödvändigheten, hvilken praktiskt yttrar sig
i våra drifter och begär, fortgår till allt större
frihet och herravälde öfver naturen. Ett vilkor
för den sedliga verksamhetens möjlighet är att de
menskliga individerna genom statens upprättande
och bibehållande sinsemellan vidmakthålla ett
rättstillstånd, d. v. s. inskränka sin egen fria
verksamhet så, att den kan stå tillsamman med
andras. Fortskridandet emot det sedliga ändamålet
eller hela utvecklingen af mensklighetens historia
ledes ytterst af det allmänna förnuftet (det verksamma
medvetandet, det absoluta). I tron på denna ledning,
som sammanfaller med tron på en försyn, består
hufvudsumman af menniskans från all superstition
renade religion.
H., som var en rastlöst framåtsträfvande
tänkare, fann sig å sina sista dagar ej fullt
tillfredsställd med den nu antydda verldsåsigten,
hvilken representeras af hans arbete "Om den
philosophiska constructionen". I hans uppsats
"Om åskådning" och i afhandlingen "De systemate"
ser man honom kritiskt vända sig mot både Schellings
identitetsfilosofi och sin egen dermed på det närmaste
beslägtade tidigare filosofiska ståndpunkt och
icke blott närma sig till den lära, som sedermera
framställdes af Hegel, utan aningsrikt på visst
sätt öfverskrida t. o. m. denna. Han anmärker
nämligen emot Schelling, att det absoluta hos denne
endast vore ett relationsbegrepp, emedan det vore
en tom enhet eller icke hade karakteren af enhet i
mångfald, af system, och han tillägger, att Schelling
förgäfves sökte dölja denna brist genom åberopande
af den "intellektuella åskådningen". Att dessa
H:s anmärkningar äfven äro riktade mot hans egen
föregående filosofi är tydligt icke endast deraf
att hans förut gifna bestämning af det absolutas
begrepp i grunden är densamma som Schellings, utan
äfven deraf att han, ehuru han genom sin lära om "den
filosofiska konstruktionen" hade sökt att uppvisa
mångfaldens förhållande till enheten i det varande,
nu i afhandlingen "De systemate" sträfvar att gifva
en ny och fullkomligare utredning af detta ämne - som
alltid stod i förgrunden för hans undersökningar. I
sjelfva verket är detta H:s försök ganska märkvärdigt
och förtjent af en större uppmärksamhet, än som
hitintills kommit det till del. Han visar sig der
såsom anticiperande å ena sidan Hegels spekulativa
logik (metafysik) och å andra sidan den lära, som
gjordes
gällande genom Geijer och Boström, nämligen att i det
absoluta (hela) mångfalden är lika ursprunglig som
enheten, och att det absoluta måste tänkas såsom evigt
fulländadt och höjdt öfver det behof af utveckling,
succession och förmedling, hvarvid det ändliga
medvetandet är bundet. - En särskild uppmärksamhet
förtjenar äfven H:s estetiska åsigter, så mycket mera
som han till och med tidigare än Solger - hvilken
vanligtvis anses vara den förste på detta område -
uppställt ett estetiskt system eller en fullständigare
teori öfver det sköna och konsten. Denna teori
utmärker sig icke blott genom en prisvärd enkelhet
i den systematiska anordningen, utan äfven genom
en utredning af de estetiska grundbegreppen, som,
huru mycket den än kan lemna öfrigt att önska, likväl
till en betydlig del eger sanning och giltighet för
alla tider. Mest ny och originel visar sig H:s lära
om det komiska och om den estetiska kompositionen.
A. N.
Höljer, Johan Leonard, musiker, skriftställare, född
i Stockholm d. 1 Febr. 1815, studerade från 1834 vid
Musikaliska akademien och blef 1842 organist vid
Franska reformerta kyrkan i Stockholm samt straxt
derpå vid Katarina kyrka i samma stad. Musikreferent
i tidningarna "Dagligt allehanda" 1848-49, "Bore"
1850-51 och "Svenska tidningen" 1853-59, lemnade han
såväl till dessa som andra organ, såsom "Aftonbladet"
och "Ny tidning för musik", poem och uppsatser af
dels kritiskt, dels belletristiskt innehåll. Af
Skönliteratur har han för öfrigt författat novellen
Konstnärens stjerna (1844) samt de poetiska arbetena
Accorder från hemmet (1849) och vid Vid Fyris’ strand
(1872), äfvensom öfversatt en mängd romanser från
franska, italienska, engelska och tyska. Såsom musiker
har han komponerat flere pianosaker och sånger,
bland hvilka må nämnas Guitarrspelerskan i Salerno,
I sommarqvällen, Grafven och rosen, Cantat vid prins
Gustafs dödsfest, Skandinavisk sång, harmoniserat
en mängd melodier i Dybecks "Runa" och "Svenska
gånglåtar", Stephens’ och Hyltén-Cavallius’ "Sveriges
historiska och politiska visor", O. Ahnfelts "Andliga
sånger", utgifvit Harmonilära för dilettanter (1846)
samt bearbetat Vaccajs "Italienska sångens grunder"
(1853) m. m. Hans hufvudarbeten äro Musiklexikon
(1864), det första mera omfattande arbete af
detta slag i Sverige, utmärkande sig framförallt
genom stor samlingsflit och sakrikedom, mindre
genom tillförlitlig och vårdad utarbetning, samt
Svenska folkvisor (1880), nämligen den musikaliska
redaktionen af denna jämte K. Bergström utförda
nya upplaga af Geijers och Afzelius’ verk med
detta namn. Visserligen har H:s åtgörande icke
i samma grad som Bergströms gått ut på kritisk
noggranhet och historisk källforskning, men eger
deremot förtjensten af en originel harmonisering
samt tillägget af ej mindre än 62 nya melodier.
A. L.
Höja, socken i Kristianstads län, Södra
Åsbo härad. Arealen 3,257 har. 1,562
innev. (1881). H. bildar med Starby ett regalt
pastorat af 1:sta kl., Lunds stift, Södra Åsbo
kontrakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
