Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Höpken, Anders Johan von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Holland, Frankrike, Italien och Tyskland. 1734 började
han tjenstgöra i kansliets utrikesexpedition,
i hvilken han redan 1728 blifvit inskrifven; men
då han såsom son af kanslipresidenten Arv. Horns
bittraste fiende bemöttes illa och slutligen lemnades
utan sysselsättning, beslöt han att för alltid
lemna Sverige och tog tjenst såsom kammarjunkare hos
hertigen af Pfalz-Zweibrücken. Ekonomiska svårigheter
och faderns tilltagande sjuklighet hindrade honom
emellertid att tillträda denna befattning, och
hattpartiets seger vid 1738 års riksdag gaf honom
hopp om en lysande framtid i Sverige. Ehuru blott 26
år gammal, invaldes han (1738) i sekreta utskottet,
som gaf honom en plats i sin vigtigaste afdelning,
Mindre sekreta deputationen. 1739 erhöll han
ordinarie anställning som kanslijunkare i kansliet,
der kanslipresidenten, K. Gyllenborg, lät honom
biträda vid den hemligaste brefvexlingen. För
hans räkning tillskapade sekreta utskottet 1741 en
andra expeditionssekreteraretjenst i kansliet,
och s. å. erhöll han i uppdrag att ledsaga
grefve Ch. E. Lewenhaupt i fält för att föra de
underhandlingar, som ryska regeringen väntades skola
inleda. Såsom medlem af Mindre sekreta deputationen
vid 1746-47 års riksdag kom han att utöfva ett
bestämmande inflytande på Sveriges yttre politik. Den
ryske ministern i Stockholm, von Korff, hade nämligen
genom ett memorial (d. 15 Nov. 1746), hvari han
bl. a. i för Sverige kränkande ordalag framhöll
den ryska kejsarinnans andel i tronföljarevalet
1743, sökt skrämma tronföljaren Adolf Fredrik till
att bryta sin förbindelse med hattpartiet, som var
Rysslands fiende. H. genomdref då, att ständerna till
svar på denna förolämpning skulle i en - af honom
författad - "nationel förklaring" tillkännagifva,
att de af fri vilja valt Adolf Fredrik, samt att
de med lif, blod och egendom skulle försvara honom
och hans bröstarfvingar. Det skarpsinne och den
framställningskonst, som H. vid detta tillfälle
lade i dagen, förskaffade honom 1746 den då oerhörda
utmärkelsen att, ehuru han var endast 34 år gammal och
beklädde endast en expeditionssekreterarebefattning,
kallas till riksråd. Efter Tessins afskedstagande
blef han 1752 kanslipresident, till hvilket ämbete
han, enligt A. von Fersens yttrande, "var det mest
upplysta ämne i riket". Han var en af hattpartiets
största förmågor, utrustad både med förståndets
skärpa och blickens framsynthet. "Men snillet
hade sina förmörkelser; den skarpsinnige mannen
såg ibland förunderligt skeft" (Malmström). Af
naturen och genom studier en skeptiker, saknade
han den handlingens kraft, som höfves en statsman,
och han stod alltför mycket under inverkan af
sitt i hög grad hypokondriska lynne. Hattpartiets
ekonomiska och politiska grundsatser var han varmt,
men icke slafviskt tillgifven. Han hade en utpräglad
böjelse för merkantilsystemet, och först under
sina sista lefnadsår ådagalade han något liberalare
nationalekonomiska åsigter. H. är upphofsmannen till
det svenska ordensväsendet; han trodde, att inhemska
ordnar skulle beröfva de utländska deras lockelse samt
"upplifva en
anständig ambition, som plägar föda af sig
härliga snillen och dråpliga gerningar". (H:s
memorial om ordnars inrättning 1747 frambärs af
frih. Hårleman.) Med frihetstidens statsskick var han
ingalunda nöjd: "Konungen eger", sade han, "för liten
makt, ständerna för mycken; rådet måste antingen
förråda ständernas frihet till konungens fördel
eller ock inskränka strictissime och à la rigueur
konungens myndighet att behaga ständerna". Ständernas
hänsynslösa förfarande emot den kungliga familjen
efter revolutionsförsöket 1756 ogillade han också
på det skarpaste och inlemnade t. o. m. till
följd deraf sin afskedsansökan (Aug. s. å.), men
förmåddes att taga den tillbaka. Utrikespolitiken
ledde han med sällsynt omsigt och tillät sig äfven,
då Sveriges intressen enligt hans mening så fordrade,
afvikelser från det antagna "systemet". Sålunda afslöt
han, i anledning af Sjuåriga krigets utbrott, med
Danmark en traktat om väpnad neutralitet (1756). Kort
derefter (d. 21 Mars 1757) afslöt H. med Frankrike
och Österrike, som önskade Sveriges deltagande i
det Sjuåriga kriget, en traktat hufvudsakligen på
de grunder att Sverige skulle afgifva en deklaration
emot Preussen, förutsatt att Frankrike och Österrike
garanterade Sverige Pommern, enligt 1720 års fred,
och att de skaffade Sverige tillbaka de före 1720
till Preussen afträdda delarna af Pommern, om Preussen
förklarade Sverige krig. H. ensam tillkommer berömmet
eller tadlet för detta fördrag, som han ansåg för
sitt skickligaste schackdrag. I sjelfva verket blef
detta fördrag, hvarmed H. afsett att förhindra en
äfventyrlig inblandning i kriget, första steget på
det sluttande plan, som ledde till det s. k. Pommerska
kriget, och sjelf lät han slutligen öfvertala sig att
öfvergå på krigspartiets sida (i Juni 1757). Den
olyckliga gången af kriget satte hattpartiets
maktställning i fara, men det räddade sig genom
att vid 1760-62 års riksdag lemna H. och tvänne
andra riksråd i sticket. Skrämd af A. von Fersen,
begärde och erhöll H. afsked från kanslipresidents-
och riksrådsämbetena (d. 9 Febr. 1761). Då han fick
veta, att han fallit för sina forna vänners intriger,
blef han högeligen förbittrad och synes t. o. m. hafva
inlåtit sig i förbindelse med mössorna. Åtminstone
blef han efter en kort tids förlopp genom dessas
bedrifvande återinkallad i rådet. Efter någon vacklan
begärde han emellertid för andra gången afsked
(Sept. s. å.) och tog derefter icke någon aktiv
del i frihetstidens politiska lif. För Gustaf III
hyste H. i början stor beundran, men lät sig likväl
blott genom konungens uttryckliga befallning förmås
att återinträda i rådet (1773). Han kom aldrig att
utöfva något inflytande på Gustaf III: "hans råd voro
alltför negativa och kritiska för en konung af Gustaf
III:s åt storverk riktade skaplynne". Till följd af
en meningsskiljaktighet angående tryckfriheten tog
han 1780 afsked. - H. var en af sin tids förnämste
skriftställare: han skref, enligt Tessin, bättre
än någon i riket. Hans tal och äreminnen utmärka
sig genom språkets deklamatoriska prakt och renhet
samt genom tankens djup och skärpa. Efter klassiskt
mönster hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
