Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hörningsholm - Hörntand. Se Tänder - Hörntimmer, skeppsb. Se Häktbalk - Hörröd, socken i Kristianstads län - Hörselorgan l. hörorgan. 1. Anat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stureslägten till 1616. Bland H:s egare under denna
tid märkas Kristina Gyllenstierna, som dog på
H. d. 6 Jan. 1559, hennes son, riksmarsken grefve
Svante Sture, hvilken satte slottet ungefär
i det skick, som Dahlbergs Sveciaeverk visar,
samt hans enka, Märta Eriksdotter Lejonhufvud
("Kung Märta"). Från 1658 egdes H. af medlemmar
af ätten Baner och såldes 1746 till grefve
N. Bonde (d. 1760), som af H. 1750 stiftade ett
fideikommiss. När 1855 Hörningsholmsgrenen
af grefliga ätten Bonde utgick (med grefve
G. U. Bonde), uppstod en tvist om H., hvilken 1861
afgjordes till förmån för nuvarande innehafvaren,
öfverste-kammarjunkaren grefve G. Trolle-Bonde.
B. s.
Hörntand. Se Tänder.
Hörntimmer, skeppsb. Se Häktbalk.
Hörröd, socken i Kristianstads län, Gärds
härad. Arealen 2,608 har. 762 innev. (1881). H. bildar
med Maglehem ett regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds
stift, Gärds kontrakt.
Hörselorgan l. hörorgan. 1. Anat. Uppfattningen af ljud
försiggår hos djuren medelst vissa, för ändamålet
lämpade, vid eller nära kroppsytan belägna organ,
som genom särskilda nerver stå i förbindelse med
det centrala nervsystemet. I sin enklaste form
bestå dessa organ af en eller flere med nervens
trådar sammanhängande hårceller l. hörceller,
hvilka äro försedda med hvar sitt hårliknande och
fritt i det omgifvande mediet eller i en särskild
vätska utskjutande styft spröt (hörhår), som endast
genom ljudvågor sättes i rörelse eller dallring. Hos
de lägsta djuren, protozoerna. äro hörselorgan icke
iakttagna. Hos vissa kavitetsdjur (medusorna) har
man funnit organ, som antagligen stå i hörselns
tjenst; hos mollusker och leddjur har man äfven
ådagalagt tillvaron af hörselorgan, hvilka merendels
utgöras af en med hårceller försedd insänkning
af yttre kroppsytan eller ock af en derifrån
afsnörd, vätskefylld, vanligen rundad blåsa. Hos
det lägsta kända ryggradsdjuret, lancettfisken, är
intet hörselorgan uppdagadt. Men hos rundmunnarna
(pilålen, nejonögat) består det af tvänne, en
å hvardera sidan om hjernan, i kraniet inbäddade
ringformiga kanaler, hvilka invändigt äro klädda med
epitelceller, som på tre skilda ställen (vestibulum
och två ampuller) bland sig innehålla hårceller;
dessa senare stå i förbindelse med hörnervens (nervus
acusticus) nervtrådar. Hos alla de öfriga, högre
fiskordningarna har hörselorganet nått en betydligt
högre utveckling, och hos dem urskiljer man redan de
flesta af de delar, som finnas i detta organ hos de
högsta djuren. Hörselorganet hos de högre fiskarna
är parigt, å hvar sin sida om hjernan, inbäddadt i en
håla i hufvudskålsväggen och fyldt med en klar, tunn
vätska (endolympha) samt består af en mer eller mindre
tunn hinnvägg, hvarför det kallas det "membranösa
hörorganet" l. hörlabyrinten. Man urskiljer dera en
öfre och en undre del, hvilka vanligen sammanhänga
medelst en kort och trång kanal. Öfre delen består
af ett mer eller mindre horisontalt och sagittalt
liggande rör, utriculus, hvars främre, utvidgade del
kallas recessus utriculi, och som står i öppen
förbindelse med tre partier, hvilka på grund af sin blåslika
form fått namnet ampuller. Dessa ampuller fortsättas
i hvar sin halfcirkelformiga kanal eller båggång
(den främre, eller sagittala, den yttre, eller
horisontala, och den bakre, eller frontala). Den
undre delen af hörlabyrinten åter består af en
större, säckformig blåsa, sacculus och en liten
bakre, fickformig utstjelpning af densamma,
lagena cochleae, som är det första anlaget till
hörsnäckan. Hörnerven delar sig i flere särskilda
grenar, och hvar och en af dem går till ett bestämdt
ställe af det membranösa hörorganet. Dessa ställen,
hvilka invändigt äro försedda med hårceller, som
stå i förbindelse med sin nervgrens nervtrådar och
utgöra dessas periferiska ändorgan, kallas hörfläckar
(maculae, cristae l. papillae acusticae); i
den öfre delen finnas 4-5 sådana ställen, nämligen
ett i recessus utriculi, ett i hvardera ampullen
och merendels ett i bakre delen af utriculus, samt
i den undre delen två, nämligen ett i sacculus och
ett i lägena. Hos de högre ryggradsdjuren, amfibier,
reptilier, foglar och däggdjur (menniskan inbegripen),
bibehåller sig den öfre delen af hörselorganet på
ungefär samma utvecklingsståndpunkt som hos fiskarna;
den undre delen förändras deremot betydligt. Medan
sacculusi allmänhet förminskas, utvecklar sig dess
bakre utstjelpning eller bihang, lagena, alltmer
till en rörformig, blindt ändande gång, snäckgången
(ductus l. scala cochlearis), och erhåller en ny
stor hörfläck, papilla acustica partis bastiaris. Hos
reptilier och foglar är denna gång något litet vriden,
och hos däggdjuren antager den formen af en ungefär
2 1/2 gång kring en axel vriden snäcka, hörsnäckan. Hos
däggdjuren och menniskan når snäckgångens hörfläck
den högsta graden af utveckling (under det att
lagenas deremot försvinner) och erhåller en mycket
sammansatt byggnad. Denna den vigtigaste hörfläcken
i örat, eller cortiska organet (så vanligen kalladt
efter markis Corti, som först började utreda dess
finare byggnad), är nästan lika lång som snäckgången,
men smal, spiralformigt vriden som denna gång och
belägen på dess härstädes ytterst tunna hinnvägg
(membrana basilaris). Det cortiska organet innehåller
två utefter dess hela längd parallelt med hvarandra
liggande grupper af hårceller, de inre och de yttre
hårcellerna, hvilka äro skilda från hvarandra och
uppburna medelst ett slags egendomligt formade,
styfva, elastiska stafvar, de cortiska pelarn a. På
cortiska organet, liksom på de flesta hörfläckarna,
ligger ett slags täckmembran, hvilken antagligen utgör
dämpningsapparat för ljudet och som å vissa hörfläckar
(i recessus utriculi, sacculus och lagena) innehåller
större och mindre samlingar af små kalkkristaller
(otoliter). - Det här skildrade organet är det
egentliga hörselorganet l. innerörat. Det är
alltid parigt och ligger hos alla ryggradsdjur å
ömse sidor om hjernan, inbäddadt i en derför lämpad
håla i hufvudskålens benvägg. Hos fiskarna finnes
ingen direkt förbindelse med det yttre mediet,
utan ljudvågorna ledas till hörselorganet genom
hufvudskålens delar. Hos amfibierna utvecklas
småningom ett luftfylldt rum, trumhålan, som dels
direkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
