Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 375-376 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hörselorgan l. hörorgan. 1. Anat. - Hörselorgan. 2. Fysiol.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sammanhänger med svalget genom en kanal l. det
eustachiska röret, tuba Eustachii, dels utåt är
begränsad af en tunn, spänd hinna, trumhinnan,
hvilken med ett smalt, genom trumhålan löpande,
i ovala fönstret fäst ben (columella) är förenad
med innerörat. Dessa delar utvecklas alltmer hos
de högre djuren och bilda hos däggdjuren trumhålan
l. mellanörat, med dess kedja af tre särskilda
hörben, hammaren, städet och stigbygeln, och derjämte
utvecklas alltmer, från de högre reptilierna räknadt,
yttre hörselgången med ett ytteröra. Detta sistnämnda,
som hos en del däggdjur synes vara af vigt för
hörselns finhet, är hos menniskan åter jämförelsevis
litet och af tämligen ringa fysiologisk betydelse. -
I dagligt tal sammanfattar man under benämningen öra
såväl det egentliga hörselorganet l. innerörat som
mellanörat och ytterörat. Fig. framställer



de olika delarna i menniskans venstra hörselorgan,
sedda framifrån: 1 ytterörat; 2 yttre hörselgången;
2’ trumhinnan; 3 trumhålan, ofvanför hvilken de
tre hörbenen ligga; 4 eustachiska röret; 5 inre
hörselgången med ansigtsnerv (den öfre) och hörnerv
(den nedre); 6 hörlabyrinten (öfre delen utmärker de
halfcirkelformiga båggångarna, den undre hörsnäckan).

2. Fysiol. Hörselorganet försättes i verksamhet genom
ljudet. För att ett ljud skall förnimmas, måste de
svängningar, af hvilka det bildas, träffa hörnervens
ändförgreningar i labyrinten (jfr fig. och dess
förklaring). Detta sker derigenom att labyrintvätskan
sjelf försättes i svängningar. Till labyrintvätskan
kunna svängningarna ledas på trenne vägar: 1) genom
labyrintens benväggar, såsom fallet är då den ljudande
kroppen står i omedelbar beröring med hufvudskallen,
t. ex. då en stämgaffel ställes mot tänderna; 2)
genom luften i trumhålan och runda fönstret; denna
ledning är af ringa betydelse; 3) genom stigbygeln
och ovala fönstret; detta är det vanligaste sättet. De
svängningar, i hvilka luften försatts genom rörelsen
i den judande kroppens minsta delar, råka först
ytterörat, hvilket hos de flesta djur spelar rollen
af en hörtratt, som kan vändas åt olika håll alltefter
den riktning, hvarifrån ljudet kommer;

ytterörat reflekterar då ljudet i yttre hörselgången,
i hvars botten detta råkar trumhinnan, som försättes
i svängningar, hvilka genom hörbenen öfverföras till
ovala fönstret. Derigenom kommer labyrintvätskan att
utföra svängningar, som till antal, form och styrka
stå i det närmaste samband med luftens svängningar. De
ljudförnimmelser vi sålunda erhålla indelas vanligen
i toner och sus eller buller. De förra uppkomma geno
m
periodiska och regelbundna svängningar; de senare
bero på oregelbundna och icke periodiska svängningar
eller af enstaka stötar och äro således i allmänhet
intet annat än resultanter af flere oregelbundet med
hvarandra blandade toner. Ljudet kännetecknas genom
sin styrka, tonhöjd och klangfärg. Det svagaste ljud
vi kunna förnimma uppgifves vara det, som uppstår,
då ett stycke kork af 1 mg. vigt faller från 1
mm. höjd. Tonhöjden beror af antalet svängningar i
sekunden. För att ett ljud skall uppfattas såsom en
ton och icke såsom ett antal på hvarandra följande
enkla stötar, böra minst 16 1/2 dubbla svängningar
i sekunden träffa örat; stiger svängningarnas
antal utöfver omkr. 41,000 i sekunden, förnimmas
de icke mera genom hörseln. Med mindre än 16 1/2-20
dubbla svängningar träffa örat, kan icke tonens höjd
urskiljas. För öfrigt eger örat en utmärkt förmåga att
särskilja olika höga toner; dock har det svårare att
bestämma det absoluta svängningstalet än relationer,
som motsvara vissa, bestämda förhållanden emellan
svängningstalen, d. ä. tonskalans intervaller. Mycket
uppöfvade musiker kunna från hvarandra urskilja
toner, hvilkas svängningstal förhålla sig som
1000: 1001. Ljudets klangfärg har sin grund
i närvaron af öfvertoner; den mest utmärkande
egenskapen hos hörselorganet är nämligen den att
det tillåter oss att analysera ett af flere enkla
toner sammansatt ljud och i detsamma urskilja de
olika beståndsdelarna. Det fordras visserligen en
viss öfning för att kunna uppgifva hvilka dessa
beståndsdelar äro, men äfven det minst uppöfvade öra
är i stånd att så att säga omedvetet iakttaga dessa. I
detta afseende är hörselorganet allenastaende bland
alla sinnesorgan. Beträffande den olika uppgift,
som tillkommer hörselorganets skilda delar, märkes
följande. Ytterörat och mellanörat äro endast
ljudledande apparater. Det eustachiska röret tjenar
till att ventilera trumhålan: vanligen tillsluten,
öppnar sig dess mynning i svalget hvarje gång vi
svälja, äfvensom i mindre grad vid djupa inandningar
o. s. v., och tillåter sålunda den yttre luften att
tränga in, till följd hvaraf trycket i trumhålan blir
lika med det atmosferiska trycket. Tilltäppning
af eustachiska röret medför svåra störingar af
hörseln. Af de delar, som sammansätta labyrinten, är
hörsnäckan för hörselförnimmelserna den vigtigaste,
alldenstund det är der, som den noggranna analysen
af ljudet med hänsyn till tonhöjd och klangfärg eger
rum. De halfcirkelformiga kanalerna och ampullerna
skulle endast tjena till förnimmelse af ljudet i och
för sig, dess styrka, kanske äfven dess riktning. Men
de hafva derjämte måhända en annan uppgift. Såras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>