Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I är den nionde bokstafven i det svenska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ord, som börja med i- l. j-ljud och ej finnas under I,, sökas under J.
I är den nionde bokstafven i det
svenska alfabetet. Tecknet är detsamma i det latinska
alfabetet och i de båda runraderna. I den äldre
runraden är | det elfte tecknet, det nionde i den
yngre, hvarest "stunget i", [symbol], som tecken för e,
senare derur utvecklade sig. Minuskeln i började
skrifvas med prick öfver sig på 1000-talet. I
äldsta fornnorska liksom fornsvenska handskrifter
brukas dock ett i utan prick (stundom i stället
med accent). I handskrifter från medeltiden och
äfven från senare tid är i tecken för såväl i som j
(se under j). I svenskan är i numera i regeln tecken
för i-ljud, men i främmande lånord stundom för andra
ljud, såsom för j, t. ex. i linie, reguliär, för sj,
t. ex. i nation, position; sällan är i stumt, såsom
i Sverige, Nerike. I danskan är i stundom tecken
för ett mycket öppet ljud, som af några författare
angifves som ett mellanljud mellan i och e, af
andra anses vara e-ljud; detta ljud rimmar ock i
danskan med e (t. ex. lidt, spids rimma med hedt,
tilfreds). I engelskan återgifver i såsom tecken
för långt ljud diftongen äi, såsom tecken för kort
ljud i-ljud, framför r (ej dubbelt) åter ett ljud,
som närmar sig ö (t. ex. virtue, utt. vörtju). I
holländskan är i framför konsonant ofta tecken för
ett ljud, som närmar sig e (t. ex. ik, utt. nästan
ek). I franskan är i i regeln tecken för i, men efter
hård klusil konsonant tecken för det enkla tje-ljudet
(t. ex. pitié, utt. pitje). - I förbindelse med andra
tecken förekommer i i många olika användningar. I
svenskan kan i jämte föregående g, s, t, st i
lånord utmärka sje-ljud, t. ex. religiös, division,
lektion, Kristian; xi kan utmärka ksj, t. ex. Vexiö,
reflexion. I förbindelserna ai, ei, oi o. s. v. är i i
många språk tecken för det sista ljudet i en diftong,
hvilket i allmänhet är i (stundom e), men i franska
oi är a. I franskan, liksom i engelskan, utmärker
deremot ai a-ljud. I gotiskan är ai i många fall
framför r och h äfven tecken för ä (e). Förbindelsen
ei är i franskan tecken för ä, i engelskan oftast
för ä eller i, i gotiskan för i. I holländskan är ij
tecken för äi. I tyskan, holländskan och stundom i
engelskan är ie tecken för i, i engelskan äfven för
äi, undantagsvis för ä (friend). I många
språk, såsom i de romanska, är åter i i ie
tecken för det första ljudet (halfvokaliskt i)
i en s. k. oäkta diftong, liksom i ia, io, iu
m. fl. dylika förbindelser. Det normala fornnorska j
i ja, jó o. d. utbytes af en del författare mot i för
återgifvande af det äldre uttalet. I franskan äro im
och in, aim, ain, eim, ein oftast tecken för nasalt
ä-ljud. I italienskan och rumänskan är ci framför hårda
vokaler tecken för ett tj-ljud (med hörbart t). Om
gi se under G. - I lettiskan finnes ett tecken i,
som utmärker ia; i litaviskan finnes ett i,i som är
tecken för ett i, efter hvilket nasal bortfallit,
men som uttalas som vanligt i. Vid omskrifning
af fornslaviska och ryska nyttjas i såsom tecken
för ett kort, svagt i-ljud, som dock i nyryskan ej
längre uttalas.
Ljudet i är i svenskan en hög, främre, ren vokal,
som är väsentligen sluten (dock något mera öppen som
kort, t. ex. i vidd, än som lång, t. ex. i vid). I
flere främmande språk, liksom i svenska dialekter,
finnes ett mycket öppet i-ljud, som ofta närmar sig
e. Ett på egendomligt sätt bildadt i-ljud finnes
i flere svenska dialekter; det är bekant under
namnet "Viby-i" (efter Viby socken i Nerike). -
I-ljudet har i de germanska och särskildt i de
nordiska språken ett flerfaldigt ursprung. Det kan
emellertid i de flesta fall återföras antingen till
ett urgermanskt och indo-europeiskt e eller ock till
den indo-europeiska diftongen ei. Ur e har oftast
i uppkommit framför ett i eller j eller framför m
eller n med följande konsonant, t. ex. midja (jfr
Lat. medius),vind (jfr Lat. ventus}. I dessa fall
är i enligt nyaste åsigter samgermanskt. Dessutom
har i olika germanspråk i olika fall i utvecklats
ur e, t. ex. Sv. gifva (Fornnord. gefa, T. geben),
T. ich (Fornnord. ek). Gotiskan har gått längst
i utvecklingen af i ur e, i det att der e alltid
blifvit i, utom framför r och h. För ej så länge sedan
uppfattade man i i dessa fall som det äldre ljudet
och e såsom derur uppkommet genom "brytning"; vid
den jämförande språkforskningens ljus visar det sig
emellertid, att e är det äldre ljudet, och att läran
om i såsom ett af de tre "grundljuden" (jämte a och
u) måste förfalla. Ur ei har i uppkommit antingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
