Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ide - Idé - Ideal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sömn. Det goda hull, som djuret haft vid inträdet
uti idet, förminskas derför så småningom och är,
då djuret lemnar sitt ide, försvunnet. C. B. S.
Idé (Grek. idea, af idein, se), egentl. den yttre
gestalten af något, utseende; en genom andlig
åskådning vunnen kunskap om de öfversinliga tingen,
urbild; föreställning om någonting fullkomligt,
mot hvilket intet föremål i erfarenheten svarar;
begrepp, föreställning, infall, mening, tanke
(i synnerhet en sådan, som höjer sig öfver det
alldagliga); falsk föreställning, inbillning (fix
idé, se Fix 1.); plan, utkast. - Filos. Utgående
från det faktum att allt i den sinliga verlden är
behäftadt med sin motsats och till följd deraf
ofullkomligt, ledde sig Platon tillbaka till en
fullkomlig verklighet, hvilken var af annan art än
den sinliga, och ur hvilken den sinliga skulle få
sin förklaring. Intet af hvad vi med våra sinnen
fatta har, så lärde han, till fullo de egenskaper,
som tillkomma det, utan har dem alltjämt behäftade
med en viss brist eller negation. Intet sinligt ting
är t. ex. fullkomligt godt eller fullkomligt skönt:
det är godt och skönt i vissa afseenden, men saknar i
andra afseenden dessa egenskaper. De sinliga tingens
godhet beror t. ex. på det bruk man gör af dem;
de kunna af andra föremål öfverträffas i godhet
och skönhet o. s. v. Icke häller gifves det tvänne
sinliga ting, som äro hvarandra fullkomligt lika;
de skulle ju då helt och hållet sammanfalla. Deraf
följer, att intet sinligt ting är sjelfva godheten,
skönheten eller likheten. Oberoende af hvarje sådant
ting finnes deremot i och för sig en idé af godhet,
skönhet o. s. v., och alla föremål, som vi kalla goda,
sköna o. s. v., äro detta genom att hafva del i dessa
idéer. Hvarhälst hos ett sinligt föremål en egenskap
finnes, der hänvisar den på en sådan idé, och hvad
de sinliga tingen äro, det äro de genom sådana. Icke
med sina sinnen, utan med sin tanke fattar menniskan
dessa idéer. I och för sig sjelfva utgöra de den
sanna verkligheten och bilda tillsammans ett helt
eller en verld, som är oberoende af tidens och rummets
inskränkningar, och i hvilken ett strängt sammanhang
råder. Af denna verld är den oss omgifvande verlden i
rum och tid en afbild eller "en skugga". Emot denna
lära riktade Aristoteles den anmärkningen att ett
begrepp ej kan förefinnas utom eller oberoende af
det, hvarom det är begrepp: hvarje egenskap måste
vara egenskap hos något. Idéerna blifva för honom
egentligen ingenting annat än "former", eller sätt,
på hvilka det sinliga är till, samt tilllika, hvad de
för Platon visserligen också varit, lagar och ändamål
för det sinligas utveckling. - Inom den moderna
filosofien har man, till följd af det mer subjektiva
betraktelsesätt, som för denna filosofi är utmärkande,
med idéer betecknat moment i menniskans medvetande,
förnimmelser hos menniskan. Hos Cartesius betecknar
termen hvarje bestämning hos menniskans medvetande,
hvarvid han sedan gjorde skilnad emellan medfödda,
gifna och sjelfgjorda idéer (se Cartesius). Läran om
de medfödda idéerna utvecklades vidare af Leibniz,
som framhöll, att deras egenskap att vara medfödda
ej innebär, att de alltifrån menniskans födelse
skulle vara af henne medvetet fattade, utan att de
äro nödvändiga, ehuru till en början potentiella
bestämningar hos henne. - Inom de sensualistiska
riktningarna har termen idé i allmänhet betecknat
hvilken förnimmelse som hälst, i synnerhet sådana
förnimmelser, som ej äro eller omedelbart äro
förbundna med sinnesintryck eller sensationer (deraf
benämningen idéassociationer). Närmare anslutande
sig till Platons språkbruk, använde Kant termen idé
för att beteckna menniskoandens förnimmelser af något
absolut, d. ä. ett första och obetingadt, hvilket i
denna sin egenskap måste fattas såsom osinligt. Skulle
man nämligen gifva idéerna en sinlig betydelse eller
låta dem motsvaras af sinliga objekt, så upplösa de
sig i motsägelser. Idéerna äro visserligen för oss
menniskor nödvändiga föreställningar; men vi veta
dock ej om de motsvaras af några verkliga föremål,
ty vi känna ingen annan verklighet än den sinliga
verkligheten. Kant angaf trenne sådana idéer,
nämligen om ett väsende i egentlig bemärkelse
(själen), om en absolut första orsak (friheten)
och om ett det fullkomligaste väsende (Gud). Hos
Hegel betecknar idén begreppet, så vidt det gifver
sig sjelf verklighet, följaktligen en verklighet,
som motsvarar ett begrepp. Begreppet är såsom blott
sådant abstrakt; verkligheten som blott sådan är
tillfällig. Först uti idén förenas nödvändighet och
konkretion. Till en saks idé kommer jag genom att
fatta den saken som ett moment i verldsprocessen
eller verldsutvecklingen, d. ä. som ett nödvändigt
moment i verkligheten i det hela. Så är verldens
form, ur lägsta synpunkt sedd, den logiska idéns,
d. v. s. det till full verklighet utvecklade
begreppets, form. - Enligt den boströmska filosofiens
språkbruk är idé likbetydande med förnuftigt begrepp.
L. H. Å.
Ideal (af Lat. idealis; se Idé), filos., någonting
tänkt till högsta fullkomlighet. För att någonting
skall kunna sägas ega ett ideal, måste det framträda
i lägre och högre grader af fullkomlighet eller
vara stadt i utveckling. Idealet blir då det mål,
hvartill denna utveckling ytterst syftar, samt tillika
måttstocken för afgörandet om ett stadium är högre
eller lägre. Det är hufvudsakligen på det etiska och
det estetiska området, som man talat om ideal, men
äfven andra fält, t. ex. vetenskapen, sägas hafva ett
sådant. Då ofullkomlighet är något för allt sinligt
väsentligt, kan idealet aldrig nås af det sinliga
såsom sådant, följaktligen ej häller fullständigt af
en i sinneverlden lefvande varelse. Detta har gifvit
anledning till den läran att det ligger i idealets
begrepp att vara oupphinneligt. Så fattas t. ex. det
estetiska idealet af de panteistiska estetikerna i
Tyskland, och man har äfven föreställt sig (t. ex. den
kant-fichteska etiken), att menniskans sedliga
utveckling vore ett närmande till ett oupphinneligt
mål. Man har deremot anmärkt, att ett sådant närmande
innebär en motsägelse, enär man ej kan närma sig
det oupphinneliga eller oändligt aflägsna. Så vidt
en sträfvan till fullkomlighet skall vara möjlig,
visar sig nödvändigheten af en verld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
