Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idealism - Idé-association
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är förnummet, så visar sig, att hon omöjligen
kan komma till visshet om eller ens tänka sig
möjligheten af en dylik öfverensstämmelse. Denna
skulle nämligen framgå som resultatet af en jämförelse
mellan förnimmelsen och det yttre, såsom sådant icke
förnumna, hvilken i sin ordning skulle förutsätta,
att detta senare vore förnummet, ett antagande,
som tydligen upphäfver sig sjelf. Af allt detta
framgår att den kroppsliga verlden är ett helt
af menniskoandens förnimmelser, följaktligen
något andligt, samt att kroppsligheten sjelf är
ett förnimmelsesätt hos menniskan, följaktligen
en bestämning, som tillkommer det andliga. - De
idealistiska åsigterna kunna ur tvänne synpunkter
indelas, nämligen a) med afseende på sättet, hvarpå
de fatta det andliga, som utgör väsendet i allt:
i objektiv idealism, enligt hvilken detta anses
utgöra något förnummet, ett andligt objekt eller
en idé (t. ex. Platon), och subjektiv idealism,
enligt hvilken det menskliga subjektet i sin ändliga
bestämdhet skall utgöra detta alltings väsende,
så att ingenting finnes förutom ändliga andar och
deras förnimmelser (Berkeley, Fichte d. ä.), en åsigt,
som, fullt konseqvent genomförd, utplånar all skilnad
emellan sant och falskt, samt absolut idealism, som
från det ändliga subjektet sluter tillbaka till ett
absolut förnimmande väsende såsom grund till detta
ändliga subjekt, hvilket såsom ändligt ej kan ur
sig sjelf förklaras, utan måste anses ega sitt sanna
väsende i och genom ett annat (Hegel, Boström); b)
med afseende på den art af verklighet, som anses vara
absolut: i empiristisk idealism, enligt hvilken den
sinliga verkligheten är den enda och kan förklaras
genom att fattas såsom till väsendet andlig (Fichte
d. ä., Hegel), och rationel idealism, som, anseende
det, på grund af den sinliga verldens ändlighet,
omöjligt att förklara denna ur henne sjelf, från
henne sluter tillbaka till en verklighet af annan
eller osinlig art (Platon, Leibniz, Boström). Då
det är för det sinliga väsentligt att framträda i
rummets form, så har den empiristiska idealismen
alltjämt qvarhållit en rest af realistiska
förutsättningar. Också visar det sig, att det
är denna rest (jämte det psykologiska faktum att
menniskan först då, när hon insett omöjligheten af
en verldsförklaring ur sinliga principer, fortgår
till det öfversinliga) som hindrar dess anhängare
att ansluta sig till en rationel verldsåsigt. -
Filosofiens historia visar oss, att såväl i det
hela som inom hvarje särskild period början göres
med realism. Först då man, hufvudsakligen derigenom
att man börjat reflektera på förutsättningarna för
sann kunskap, funnit de svårigheter, med hvilka ett
sådant betraktelsesätt är förenadt, fortgår man
till idealism, hvilken i allmänhet plägar utgöra
höjdpunkten inom de särskilda perioderna. I den mån
man emellertid stannat vid en lägre form af sådan,
inställa sig äfven dervid svårigheter. Vid den
då inträdande återgången är det vanligt, att man,
lemnande de skäl utan afseende, som förmått föregående
tänkare att öfvergifva realismen, återgår till ett
dylikt betraktelsesätt. - Idealismens egen historiska
uppkomst visar oss en fortgång från lägre
till högre former. Under antiken, hvars hela
verldsåsigt ej gaf anledning till en mera genomförd
reflektion på sjelfva subjektet, stannade man vid
objektiv idealism (Sokrates, de sokratiska skolorna
och Platon). Då emellertid Aristoteles och hans
efterföljare insågo de svårigheter, som voro förenade
med ett sådant betraktelsesätt, återgingo de till
realism. Den moderna filosofien visade redan under
sin första period ansatser till en från den objektiva
idealismens inskränkningar mer eller mindre frigjord
idealism. Så fann redan Cartesius, att medvetandet
är ett väsende i egentlig bemärkelse ("cogito,
ergo sum"). Dessa ansatser utfördes af Leibniz till
en till sjelfva sin anda genomförd idealistisk
verldsbetraktelse. Som han emellertid qvarhöll
vissa dels realistiska, dels objektivt idealistiska
antaganden, så inmängde sig i hans verldsåsigt
åtskilligt, som gaf de från Locke utgångna, mer eller
mindre realistiska åsigterna vapen i händerna. Med
Kants upptäckt att den sinliga verlden är såsom
sådan till endast för en mensklig uppfattning, och
att rummet är en af de former, i hvilka denna verld
ter sig för oss menniskor, framträdde den moderna
idealismen fullrustad på fältet. Också finner man,
att de tänkare, som genom att verkligen tillgodogöra
sig resultaten af Kants undersökningar visat sig
intaga en ståndpunkt i jämbredd med vetenskapens
utveckling, anslutit sig till henne. Äfven den nyare
tidens empiriska undersökningar på skilda områden
visa hän mot ett liknande resultat. Slutligen visar
det sig äfven, att man under de skilda idealistiska
perioderna fortgått från mera empiristiska till mera
rationella åsigter.
2. Estet. Den riktning inom literatur och konst, som
företrädesvis går ut på verklighetens idealisering,
följaktligen också på en mer typisk än karakteristisk
framställning. Denna riktning, innehållande ett i
sig berättigadt moment, kan, ensidigt genomförd,
förlora sig i onatur och fantasteri, om dervid
glömmes, att hvarje äfven estetisk framställning
måste utgå från den förefintliga verkligheten, sådan
denna faktiskt är, och söka uppspåra och framställa
de i henne förefintliga dragen af idealitet. Den
blir onaturlig, då den söker öfver höfvan förgylla
upp verlden, glömmande, att idealet ej uppspirar
från en jordisk mark; den blir fantastisk, då den
söker skildra en öfversinlig verld, glömmande, att
för hvarje sådan skildring, som ej skall förlora
sig i tomma abstraktioner, penseln måste doppas i
jordiska färger. Dessa visa sig likväl icke dugliga
till ett sådant ändamål med mindre de förlora sin
ton och förflyktigas i det gränslösa och obestämda.
L. H. Å.
Idé-association (se Idé och Association), det
sammanhang emellan menniskans föreställningar, som har
till följd att verkligheten af en föreställning ofta
medför verkligheten af en annan. Idé-associationen är
minnets förnämsta hjelp och en förutsättning för en
högre grad af kontinuitet i vårt själslif. Grunden
till ett sådant sammanhang kan ligga dels i
föreställningarnas egen likhet sinsemellan, dels
deruti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
