Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idiotism - Idiotikon - Idiotypi - Idislare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talesätt, som en svensk "behöfver känna för att
kunna "idiomatiskt" uttrycka sig på franska.
Lll.
Idiotikon (Grek. idiotikos, egen, enskild),
samling af för ett eller flere folkmål egna,
för motsvarande literaturspråk främmande ord och
uttryckssätt, således en dialektordbok. Till de
tidigaste samlingar af detta slag höra John Eays
Collection of english words not generally used
(1674) och Richeys Idioticon hamburgense (1755). I
Sverige anlades en dialektordsamling af E. Benzelius
d. y., men denna blef aldrig utgifven, utan ingick
längre fram i J. Ihres dialektordbok (1766). I
senare tid har en mängd dylika samlingar uppstått,
dels för hela landet, dels för särskilda landskap
eller mindre områden. (Förteckning öfver nyare
dialektordböcker från alla Europas land finnes
i tidskriften "Nyare bidrag till kännedom om de
svenska landsmålen" I, s. 461-544). Nu anses det
vara ett olämpligt förfaringssätt att blott upptaga
för målet egna ord. I öfverensstämmelse med en
riktigare uppfattning af folkmålens betydelse böra
alla inom det område, för hvilket samlingen göres,
förekommande ord upptagas; huruvida de derjämte
förekomma i andra mål eller i literaturspråket är
likgiltigt. Med en sådan uppfattning är benämningen
idiotikon egentligen föråldrad, men användes dock
ännu, t. ex. för det stora arbetet Schweizerisches
idiotikon (1881 ff.) af Staub och Tobler. - Om
inrättningen af dialektordböcker se J. A. Lundell,
"Om dialektstudier" (i "Sv. landsm." III, 1). Lll.
Idiotypi (af Grek. idios, egen, och typos, form),
en af vissa orsaker betingad likhet i form hos
okristalliniska organiska kroppar. L. A. F.
Idislare, Ruminantia, Bisulca, zool., utgöra
en grupp, innefattande tre ordningar, bland
däggdjuren. Deras mest utmärkande kännetecken är
att magen består af fyra (eller tre) afdelningar,
nämligen våmmen, nätmagen, bladmagen (mångfållan)
och löpmagen (se Våm, Nätmage, Mångfålla och
Abomasus); om blott tre afdelningar finnas, är
det bladmagen som saknas. Tarmkanalen är mycket lång
(hos fåret tjugoåtta gånger längre än kroppen), med
stor blindtarm. Tänderna äro af tre slag: framtänder,
hörntänder och kindtänder. I öfverkäken saknas dock
vanligen framtänder (som då ersättas af en broskartad
valk) äfvensom hörntänder; framom kindtänderna är
en stor tandlucka. Framtänderna, äfvensom de undre
hörntänderna, äro nästan spadformiga, med skarpt
skärande egg, och användas i förening med öfverkäkens
broskartade valk att afbeta växter; öfverkäkens
fram- och hörntänder äro kägelformiga och de senare
hos några få arter utskjutande. Kindtänderna äro
sammansatta eller strecktecknade och på tuggytan
försedda med emaljveck. Underkäksgrenarna äro
förenade i spetsig vinkel, och afståndet mellan
deras tandrader är smalare än mellan öfverkäkens,
så att båda käkarnas kindtänder i hvilande tillstånd
icke täcka hvarandra fullkomligt. Vid födans tuggande
föres underkäken vexelvis åt båda sidorna, hvilket
beror derpå att ledknapparnas yta är flat. Egendomliga
afsöndringsorgan äro de hos många arter förekommande,
på tårbenet belägna, så kallade
tårgroparna och de mellan tårna, öfver klöfvarna
belägna körtlarna. Idislarna äro mestadels smärt
(mera sällan klumpigt) byggda, viga djur af
medelmåttig eller betydande, endast undantagsvis
ringa storlek. Hufvudet är jämförelsevis litet, med
långsträckta käkar och bred panna, som - särskildt hos
hannarna - ofta bär enkla eller greniga horn. Ögonen
äro stora och lifliga, öronen stora, väl formade och
uppräta, nosen kort, läpparna mycket rörliga. Halsen
är lång och ganska rörlig, extremiteterna äro än
långa, än medelmåttiga, dels finare, dels gröfre,
med blott två nästan utan undantag sammansmälta och
mycket förängda mellanhands- och mellanfotsben. På
dem följa två treledade mellantår, hvilkas yttersta
led omslutes af en klöf, och hvilka oftast ensamma
vidröra marken; mestadels finnas äfven bakre,
griffelformiga rudiment af två sidotår, hvilka
framträda som lättklöfvar. Hårbeklädnaden är tät,
åtliggande och mjuk, glatt, ullig eller krusig,
enfärgad eller brokig; på hakan och halsen, ryggen,
bogarna och svansspetsen är håret ofta förlängdt
till man eller tofsar. - Idislarnas föda utgöres
af allahanda slags växtämnen, hvilka intagas i
stor mängd, medan djuret är i rörelse, och längre
fram noggrant omtuggas, sedan djuret lagt sig att
hvila. Härvid går det så till, att födoämnena i
början tuggas endast obetydligt och, emedan de
äro skrymmande, vid nedsväljningen utvidga en på
matstrupen befintlig sidoöppning samt inkomma i våmmen
och vidare i nätmagen. Dessa båda magar tjenstgöra
blott såsom förvaringsrum, hvari födoämnena samlas
och uppmjukas, tills de efter hand uppstötas och å
nyo bringas i munnen for att omtuggas eller finare
fördelas. Då födan nedsväljes för andra gången, går
hon rakt ned i bladmagen och derifrån in i löpmagen,
hvarest matsmältningen sker fullständigare. Detta
djurens sätt att två gånger tugga födan kallas idisla
och har gifvit anledning till deras namn.
Med undantag af Australien och Polynesien, dit
européer dock infört åtskilliga tama arter af denna
grupp, förekomma idislare i alla verldsdelar. Största
spridningen hafva nöt- och hjortdjur samt antiloper,
den minsta deremot giraffer och myskdjur. Nästan alla
idislare äro rädda, snabba, fredliga, vackra, men
dumma djur. Många lefva i hjordar, alla i sällskap,
somliga tillhöra bergstrakter, andra slättbygder,
några få sumpiga lågland. Flere arter hafva blifvit
tamda redan i uråldriga tider och äro menniskan
till ofantligt gagn såsom dragare eller lastdjur
och genom sitt kött, fett, hår och skinn, sin mjölk
m. m. De äro lydiga, tåliga och förnöjsamma samt för
åkerbrukare och nomader alldeles oumbärliga. Äfven de
vilda arterna lända mera till gagn, än de förorsaka
skada; de jagas också ifrigt och höra till jagtens
s. k. högdjur. Idislarna lefva i månggifte, och
honan föder en, sällan två eller tre (en art
dock fem till sex) ungar. I fossilt tillstånd
träffas de i tertiärperiodens miocena afdelnings
aflagringar. Idislarna indelas i tre ordningar:
Kameldjur (Tylopoda), Dvärgmyskdjur (Traguli) och
Boskapsdjur (Pecora). C. R. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
