Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Iffland, August Wilhelm - Ifigeneia - Ifikles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Iffland, August Wilhelm, tysk skådespelare och
dramatiker, f. i Hannover 1759, d. i Berlin 1814,
var bestämd att blifva prest, men försummade sina
studier på grund af sin redan vid tidiga år vaknande
lust för teatern. Då fadern gaf honom förebråelser
härför och aldrig skulle hafva lemnat sin tillåtelse
att sonen blef skådespelare, beslöt denne att rymma
och verkställde sitt beslut i Febr. 1777. Han fick
först anställning i Gotha och uppfostrades der
af skådespelaren Eckhof, hvarjämte kritikern och
skalden Gotter på honom hade starkt inflytande. Efter
Eckhofs död kallades han till Mannheim 1779, der han
med ifver arbetade i sitt fack. Utnämnd 1796 till
direktör för teatern i Berlin, gjorde han sig der känd
såsom utmärkt både skådespelare och ledare. Han har
särskildt den förtjensten att han bragte Schillers
stycken på scenen. Såsom en egendomlighet må nämnas,
att han 1811 blef riddare, och han var den förste
skådespelare, hvilken något sådant händt. Före
sin död utnämndes han till generaldirektör. -
I. har betydelse äfven som dramatiker; han skref
teaterstycken med åtskilliga goda sidor, hvilka äfven
vunno mycket bifall öfver hela Tyskland. Han tecknade
i dem medelklassens lif och framställde dermed en god
motsats mot de bullrande spektakelstycken, som under
1770-talet beherskade scenen. Derjämte ville han,
såsom han visade redan i ett af sina första stycken,
Albert von Thurneisen (1781), dels begagna teatern
som en uppfostringsanstalt för själ och hjerta,
dels visa, att den sanna lyckan trifves bäst i mera
inskränkta lefnadsförhållanden. Men vinner han dermed
en viss aktning som menniska, så tillintetgör han på
samma gång det poetiska elementet: han blir didaktisk
och abstrakt. Dygd och last ställas emot hvarandra;
lasten skildras med de vidrigaste färger, dygden
med de mest himmelska. Den senare råkar ut för allt
möjligt ondt, för att dess makt skall uppenbaras,
och till sist går den segrande ur striden. Dessutom
uppfattar I. ej det mera inskränkta lifvet naivt och
enkelt för sig, utan han ser det hälst i kontrast mot
det högre och ställer då bildningen såsom orsak till
det moraliska förderfvet, - en anmärkning, som redan
Göthe gjorde mot honom. Slutligen visade han äfven,
såsom varande skådespelare, stark böjelse att främst
tänka på den teatraliska framställningen och jagade
efter effektrika, rörande scener, en böjelse, som
tilltog i hans senare stycken. De goda sidorna i hans
dramer bestå i teckningen af de olika klassernas lif,
utförd med stor sanning efter naturen, samt i förmågan
att skildra karakterer, ehuru kretsen för hans ämnen
är inskränkt. Lyckligast är han i att framställa
husliga idyller, men han har på samma gång haft ett
ödesdigert inflytande på Tysklands dramatik genom
hvardagligheten i ämnen och teckning, utan egentlig
inre halt och djup. I. var mycket produktiv; bäst äro
hans äldre stycken, såsom Der verbrecher aus ehrsucht,
(1784), Die mündel (s. å.; "De omyndige", 1814),
Die jäger (1785) och Die hagestolzen (1791). c. R. N.
geneia (Lat. Iphigenia) Grek. hjeltes., en dotter
af Agamemnon och Klytaimnestra eller,
enligt en annan saga, af Thesevs och Helena
samt af Klytaimnestra endast upptagen i barns
ställe. Då grekernas till kriget mot Troja (under
Agamemnons öfverbefäl) samlade här och flotta i
hamnen vid Aulis, på Beotiens kust, uppehöllos af
vidriga vindar, emedan Agamemnon förtörnat gudinnan
Artemis, lät denne på siaren Kalchas’ inrådan hemta
sin dotter I. till lägret under förevändning att
förmäla henne med Achillevs, men i sjelfva verket
för att medelst hennes offrande blidka den vredgade
gudinnan. Redan skulle offrandet försiggå, då I. på
ett underbart sätt räddades af Artemis, som i hennes
ställe satte en hind och förde henne sjelf till sin
helgedom i Tauriernas land (det nuvarande Krim),
der hon enligt rådande sed måste åt gudinnan offra
alla ankommande främlingar. Dit kom efter en lång
tid I:s broder, den med anledning af modermordet
landsflyktige och af Erinyerna jagade Orestes. Han
igenkändes af I., hvilken i hans sällskap flydde
tillbaka till Grekland, dervid medförande bilden af
den tauriska gudinnan, åt hvilken hon säges hafva
stiftat en ny, med menniskooffer förenad, gudstjenst
vid Brauron i Attika eller, enligt en annan saga,
i Sparta, der denna gudomlighet dyrkades under
namn af Artemis Orthia. Sålunda har sagodiktningen
fintligt sammanbundit Ifigeneia- och Orestes-sagorna
och tillika i denna sammanlänkning sökt gifva en
förklaring åt den vid vissa grekiska orter fästa
traditionen om en dyrkan af Artemis Tauropolos,
hivilken man på grund af namnlikheten ansett vara
identisk med den tauriska. Taurerna sjelfva påstodo,
enligt Herodotos, att den gudinna, åt hvilken
de offrade, var ingen annan än I. sjelf. Äfven i
Hermione och andra grekiska orter dyrkades gudinnan
Artemis under namn af I., och enligt Hesiodos skall
I. af Artemis blifvit gjord odödlig och förvandlad
till Hekate. Allt detta tyder på, att I. från
början måhända icke var något annat än en af de
mångskiftande gestalter, under hvilka man dyrkade
gudinnan Artemis. - I de homeriska sångerna namnes
I. ingenstädes, men väl omtalas bland Agamemnons
döttrar en Ifianassa, hvilken i den yngre sagan
delvis undantränges af I. Denna sistnämndas öden i
Aulis och hos taurerna behandlades med förkärlek
af de tragiska skalderna, bland hvilka Euripides
efterlemnat två derefter uppkallade sorgespel
("I. i Aulis" och "I. hos taurerna"). Äfven i nyare
tider har denna saga varit föremål för dramatisk
bearbetning af Racine ("Iphigénie en Aulide")
och Göthe ("Iphigenia auf Tauris"), hvarjämte den
fått lemna texten till två af Glucks förnämsta
operor ("Iphigénie en Aulide" och "Iphigénie en
Tauride"). Äfven grekernas bildande konst har flitigt
behandlat ämnen hemtade från sagan om I. Berömd var
i synnerhet en tafla af Timanthes, föreställande
ögonblicket före I:s offrande, och hvilken måhända
ligger till grund för en i Pompeji funnen, numera i
Neapels museum förvarad, väggmålning öfver samma ämne.
A. M. A.
Ifikles (Lat. Iphicles), Grek. hjeltes., en son
af den argiviske konungen Amfitryon och Alkmene,
tvillingbroder till Herakles, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
