Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ifö - Ifö-sjön - Igasur-syra l. Strychnos-syra - Igasurin - Igbo - Igel - Igelknopp l. Igelvass - Igelkottdjur - Igelkotten och Igelkottslägtet - Igelsjuka - Igelström, Otto Henrik (Ósip Andrejevitj)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ifö [ivö], en i Ifösjön belägen ö, som utgör en egen
socken i Kristianstads län, Villands härad. Arealen
3,018 har. 503 innev. (1882). I. bildar med Kiaby
ett regalt pastorat af 3:dje kl., Lunds stift,
Villands kontrakt.
Ifö-Sjön [ivö-], insjö i Villands härad, Kristianstads
län, omgifven af socknarna Kiaby, Vånga, Näsum,
Ifvetofta, Gualöf och V. Ljungby samt omslutande Ifön,
som bildar en egen socken. Arealen 5,780 har. Sjön
låg förr 7 m. öfver hafvet, men ligger nu något lägre
till följd af urtappning. Tillflöden äro Holje-ån
och Vånga-ån i n. samt korta åar från Oppmanna-sjön i
v. och Lefra-sjön i ö., hvilka båda sjöar endast genom
smala landremsor äro skilda från I.; dess aflopp är den
5 km. långa, 9-15 m. breda och 1-3 m. djupa Skräboån,
som från I:s sydöstra sida flyter rakt söderut till
Östersjön. Sedan några år tillbaka eger regelbunden
ångbåtsfart rum på sjön.
Igasur-Syra l. Strychnos-syra, kem., en organisk
syra, som anses binda de i räfkaka och Ignatiibönan
förekommande alkaloiderna. Syran har starkt
sur reaktion och sur, sammandragande smak. Med
jernoxidsalter gifver den en mörkt grön färg.
O. T. S.
Igasurin, kem. farmak., benämnde Desnoix en växtbas,
som han fann jämte stryknin och brucin i räfkaka
(Nux vomica). Igasurin kristalliserar i hvita
sidenglänsande nålar. Dess verkan liknar de båda
andra nyssnämnda alkaloidernas; i giftighet
står det emellan båda. Möjligen behöfver denna
alkaloids närvaro i räfkaka ytterligare undersökas.
O. T. S.
Igbo, afrikansk negerstam. Se Ibo.
Igel. Se Blodigel, Distomum och Hästigel.
Igelknopp l. Igelvass, bot., en art af slägtet
Sparganium (af E. Fries benämnd Sp. minimum), en
blekgrön vattenväxt med stjelk af 10-30 cm. höjd och
platta eller plattadt rännformiga, smala, jämnbreda
blad, som i djupare vatten äro längre och smalare,
på uttorkade ställen kortare och bredare. Hon-axen
äro klotformiga, till antalet 2-3, och åtskilda;
frukterna äro nästan oskaftade, med kort eller intet
spröt. "Ståndareklotet" ensamt, öfverst. Igel-knoppen
växer tämligen allmänt i diken och grunda
vattensamlingar i största delen af Skandinavien,
O. T. S.
Igelkottdjur. Se Erinacei.
<b>Igelkotten</b< och Igelkottslägtet. Se Erinaceus.
Igelsjuka, veter.-med., en sjukdom hos får, som
förekommer årligen, vinter och vår, inom flere
trakter af landet. Sjukdomen uppkommer derigenom
att en plattmask, lefverigeln l. lefverflundran,
Distomum hepaticum (se Distomum) till stort antal
invandrat i gallgångarna hos fåren samt stört lefverns
funktioner, blodomloppet m. m. Sjukdomen igenkännes
derpå att fåren blifva matta och svaga samt de
synbara slemhinnorna bleka, och att buken småningom
vidgar sig till följd af uppkommen bukvattusot. Då
vanligen flere djur inom en fårhjord samtidigt
angripas af sjukdomen, kan man lättast öfvertyga sig
om igelsjukans närvaro
inom hjorden genom att döda ett af de sjuka fåren
samt derefter undersöka om något större antal
lefverflundror finnes i gallgångarna. Är detta
händelsen, har igelsjuka varit förhanden. Sjukdomen
når sin höjd på våren, under hvilken årstid en
del af de sjuka fåren dör; de öfriga, hos hvilka
lefverflundrorna måhända icke åstadkommit så
betydande förändringar inom lefvern, tillfriskna,
sedan parasiterna lagt ägg och derefter dött. Äggen
afgå med exkrementen, och uti yngre exemplar af en
sötvattensnäcka (Limnaeus minutus) undergår ynglet en
märkvärdig generationsvexling, hvarefter det utvandrar
och fäster sig på grässtrån, med hvilka det sedermera
införes i fårens näringskanal. Något läkemedel,
hvarigenom man kan döda de i gallgångarna befintliga
lefverflundrorna och sålunda hafva sjukdomen, finnes
ej. De sjuka fåren böra utfodras rikligt intill våren,
då lefverflundrorna dö. Till förekommande af att fåren
under följande höst å nyo skola upptaga larver till
lefverflundror måste man från medlet af Augusti månad
sorgfälligt afhålla dem från sanka betesmarker. Endast
en timmes uppehåll på sådan mark under hösten,
inom orter der igelsjuka brukar förekomma, kan vara
tillräckligt, för att djuren skola hinna upptaga
nämnda larver till stort antal. C. A. L.
Igelström, Otto Henrik (i Ryssland kallad Ósip
Andrejevitj), grefve, rysk diplomat och general, född
1737, var son till en livländsk adelsman, landtrådet
Gustaf Henrik I. och sonsons sonson till den från
Vestergötland härstammande Harald Bengtsson, hvilken
1645 adlades med namnet Igelström (efter kronohemmanet
Iglabo, Ljurs socken, Gäsene härad, Elfsborgs län) och
afled 1677 såsom kammarassistentråd vid livländska
generalguvernementet och öfverste. Hans sonsöner
introducerades 1742 såsom friherrar på livländska
riddarhuset. I. gick vid unga år i krigstjenst
och vann tidigt utmärkelse. Under furst Repnins
befäl lyckades han i Polen genom list bemäktiga
sig biskoparna af Krakov och Kiev, grefve Rzevuski
m. fl. polska magnater, som satte sig emot kejsarinnan
Katarina II:s planer. Då Katarinas första krig med
Turkiet utbröt (1768), deltog I. i fälttåget under
furst Golitsins kommando och eröfrade efter tio dagars
belägring fästningen Akjerman, hvarvid en mängd
krigsförnödenheter föll i segrarens händer. Sedan
han derefter tillvunnit sig furst Potemkins ynnest,
utnämndes han till ståthållare i guvernementen
Simbirsk och Ufá. Utan att öfvergifva denna
befattning, fick han 1790 befälet i kriget mot
svenskarna i Finland och erhöll i April s. å. i
uppdrag att såsom kejsarinnans fullmäktig med
dem inleda fredsunderhandlingar. M. Armfelt var
den svenske underhandlaren, och d. 14 (g. st. 3)
Aug. 1790 underskrefvos af dem, i Värelä, de slutliga
fredsvilkoren. Bland utmärkelser, som med anledning
af fredsslutet kommo I. till del, må nämnas, att han
1791 utnämndes till ambassadör vid hofvet i Stockholm
(dit han dock aldrig anlände) och upphöjdes i grefligt
stånd. 1792 blef han generalguvernör i Pskov, derefter
i Kiev,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
