Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ignatii-böna - Ignatius (biskop) - Ignatius (patriark) - Ignatius, Karl Emil Ferdinand - Ignatius Loyola - Ignell, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Undantagsvis finnas små rester qvar af ett
brunaktigt, hårigt fröskal. I dessa bönor finnas
stryknin, till 1,5 proc., och brucin, till 0,5
proc., hvaremot i räfkakor strykninhalten uppgår till
endast 0,25 eller högst 0,5 proc. Ignatii-bönorna,
som förr voro officinella i Sverige, få numera icke
användas i stället för räfkaka på grund af sin minst
3 gånger större strykninhalt. Jfr Brucin, Räfkaka,
Stryknin. - Om ett alldeles olika slags Ignatii-böna,
Fava de S. Ignacio, som erhålles af Feuillea trilobata
L., se Feuillea. O. T. S.
Ignatius, biskop i Antiochia, anses som lärjunge
till aposteln Johannes och räknas derför till de
apostoliske fäderna. I de bref, som antagas härröra
från honom, tillägger han sig binamnet Theoforos,
"den som bär Gud (Kristus) i hjertat". Under
Trajanus’regering (98-117) dömd till döden som kristen
bekännare, berättas han hafva förts till Rom och der
blifvit kastad för lejonen. Hans resa dit, hvilken
sannolikt till större delen skedde landvägen genom
Mindre Asien, Macedonien och Epirus, samt hans död
hafva i martyrlegenderna blifvit utsmyckade med många
underbara tilldragelser. Dödsåret sättes af olika
forskare till 107, 115 eller 138 (Harnack). Om
äktheten af de s. k. ignatianska brefven,
som föreligga i flere olika texter, har förts en
långvarig strid. Redan under reformationstidehvarfvet
tvistades derom mellan kalvinister, som bestredo
brefvens autenticitet, och katoliker i förening med
engelska högkyrkmän, som försvarade densamma. Vissa
drag uti I:s i dem lemnade sjelfkarakteristik,
den polemik, som i brefven föres mot antagligen
först i en senare tid uppkomna irrläror, samt i
synnerhet det starka framhållandet af en hierarkisk
organisation, som enligt andra vittnesbörd ej kan
anses tillhöra I:s tid, hafva föranledt flere nyare
forskare att förklara samtliga brefven oäkta. Samma
skäl hafva ock förmått Harnack, som anser brefven
autentiska, att framflytta I:s död till Hadrianus’
eller t. o. m. till Antoninus Pius’ regering.
P. F.
Ignatius, patriark i Konstantinopel, föddes omkr. 798
som yngste sonen till kejsar Mikael I. Snöpt af Leo
V Armeniern, som derigenom ville utestänga honom från
tronen, ingick I. vid fjorton års ålder i ett kloster,
der han snart valdes till abbot. 846 eller 847 intog
han på kleresiets och folkets enhälliga kallelse
patriarkstolen i Konstantinopel, på hvilken plats
han gjorde sig allmänt vördad genom välgörenhet och
en strängt sedlig vandel. Då han emellertid på grund
af en blodskändande förbindelse vägrade Bardas, den
minderårige Mikael III:s farbroder och förmyndare,
nattvardens bruk, lät denne afsätta och förvisa honom
från hufvudstaden. Till hans efterträdare utnämndes
(857) Fotios, förut innehafvare af åtskilliga
hof- och statsämbeten samt den lärdaste man på sin
tid. Såväl I. som Fotios underställde sin sak påfven
Nikolaus I:s afgörande, och då detta utföll till
I:s förmån (863), gaf denna omständighet det första
uppslaget till schismen mellan österns och vesterns
kyrkor. Sedan kejsar Mikael blifvit mördad och på
tronen följts af Basilius
Macedoniern, vardt I. (867) å nyo insatt i sin
värdighet, hvaraf han ock förblef i besittning till
sin död, 877. P. F.
Ignatius, Karl Emil Ferdinand, finsk historisk
forskare och statistiker, född i Björneborg d. 27
Okt. 1837, blef student vid Helsingfors universitet
1855, filos. magister 1860, licentiat 1862 och
doktor 1864 samt utnämndes 1865 till docent i nordisk
historia. I:s första arbeten rörde sig på den finska
historiens område. Förutom mindre uppsatser, bl. a. i
"Historiallinen arkisto", "Lännetär" och "Biet",
publicerade han Bidrag till södra Österbottens äldre
historia (akad. afh. 1861) och Finlands historia
under Karl X Gustaf (1865). Äfven med studier på
fornforskningens område har han varit sysselsatt. 1870
utnämndes han till direktor för Statistiska byrån i
Helsingfors, en verksamhet, till hvilken han genom
vidsträckta utrikes resor förberedt sig. Under
hans ledning har detta, någon tid förut grundade,
ämbetsverk utvecklat en betydande verksamhet,
hvilket framgår deraf att 25 häften Bidrag till
Finlands officiela statistik utgifvits (på svenska och
finska), af hvilka I. skrifvit texten till 24. I. har
dessutom publicerat flere andra statistiska arbeten:
Statistisk handbok för Finland (1872, på svenska och
finska), Statistisk årsbok för Finland (på svenska och
finska, alla år sedan 1879), statistiska kartor samt
redogörelser för Finlands statistiska förhållanden
(skrifna med anledning af särskilda expositioner),
bland hvilka sistnämnda må nämnas: Renseignements sur
la population de Finlande (1869), Storfurstendömet
Finland (1876, på flere språk) samt Le grand duché
de Finlande (1878; ny uppl. 1882 på ryska). År
1880 utgaf I. på finska och 1881 på svenska första
delens första häfte af Finlands geografi, handbok
för medborgare, hvilket arbete lofvar att blifva
en omfattande och betydelsefull framställning af
Finlands geografiska förhållanden. I. har dessutom
gjort sig bemärkt såsom representant i borgareståndet
vid landtdagarna 1877-78 och 1882. I politiska
frågor tillhör han den finsk-vänliga riktningen.
M. G. s.
Ignatius Loyola. Se Loyola.
Ignell, Nils, teolog, föddes d. 18 Juli 1806 på
torpet Ingebo under Stegeborgs säteri i Skällviks
socken af Östergötlands län. Stegeborgs egare, grefve
Ph. V. von Schwerin, hvars uppmärksamhet blifvit fäst
på gossens ovanliga anlag, satte honom i Söderköpings
skola, der han antog namnet Ignell och tillbragte
fem läroår. Efter ytterligare tvänne års studier
vid Linköpings gymnasium blef I. student i Upsala
1825. Han prestvigdes, efter aflagd teologisk examen,
1830, med tjenstgöringsskyldighet inom födelsestiftet,
och förordnades s. å. till pastorsadjunkt i Askeby
samt 1833 i Vallerstad. Sedan han 1837 aflagt
pastoralexamcn, förordnades han 1838 till v. pastor
i Vestra Stenby, men utnämndes s. å. till predikant
vid Hedvig Eleonora fattighus i Stockholm, hvilken
befattning han tillträdde 1840. År 1842 anställdes
han som kateket i sistnämnda församling, hvarifrån
han 1844 befordrades till komminister i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
