Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ignell, Nils - Ignis - Ignobel - Ignominia - Ignorant - Ignorantbröder - Ignoratio elenchi - Ignoti nulla cupido - Igor (Ingvarr) - Igors härtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Katarina. Vid sidan af denna anspråkslösa ämbetsverksamhet
utöfvade I. ett betydande skriftställeri i
teologiska, filosofiska och historiska ämnen. Sin
första väckelse till religiöst begrundande erhöll
han, enligt egen utsago, i Söderköpings skola,
då han en gång såg en kamrat barbariskt ägas för
bristande vördnad under den gemensamma bönen. Äfven
konfirmationsfrågornas nödtvungna besvarande vållade
den samvetsömme ynglingen andliga bekymmer. Under
vistelsen vid Linköpings gymnasium påverkades han
kraftigt af dåvarande teol. lektorn F. V. Ekenstam, en
kunnig och frisinnad lärare, som viste att intressera
sina åhörare för teologiens studium och gerna
förehöll dem de paulinska orden: "pröfven allting
och behållen hvad godt är". I sitt religiösa tänkande
drogs I. först till de svedenborgska läror, åt hvilka
mer än en framstående man inom kyrkan vid denna tid
ansågs luta, och hvilka i mildrad form framstälts
af professorn och kyrkoherden G. Knös i den bekanta
skriften "Samtal med mig sjelf om verlden, menniskan
och Gud". Längre fram blefvo emellertid Hegel och
i främsta rummet Schleiermacher, åt hvars skrifter
I. egnade ett sorgfälligt studium, bestämmande för
hans andliga utveckling. Denna nya tankeriktning
gaf sig uttryck i hans kort efter flyttningen till
hufvudstaden utgifna arbeten: Grunddragen af den
christliga sedeläran (1842-49) samt Granskning af
den evangelisk-lutherska trosbekännelsens förnämsta
lärostycken (1843). Ehuru I:s från statskyrkans
väsentligt skiljaktiga åsigter ej kunna sägas
hafva ådragit honom någon egentlig förföljelse,
uteblefvo dock ej obehag. Så vardt han, oaktadt
öfvervägande meriter, förbigången vid upprättandet
af förslag till Vallerstads pastorat inom Linköpings
stift. Stockholms stads konsistorium sökte likaledes,
ehuru utan påföljd, utestänga honom från förslaget
till komministraturen i Katarina, och då I. längre
fram, för att komma i tillfälle att närmare studera
de kyrkliga förhållandena i England och Skotland,
hos regeringen sökte ett mindre reseanslag, blef
detta honom vägradt. I sitt enskilda lif utmärktes
I. af ett fromt och menniskovänligt sinne samt
en hängifvenhet åt arbetet, som slutade med att
förderfva hans af naturen svaga helsa. Han afled i
Stockholm d. 3 Juni 1864. - Utom ofvannämnda arbeten
af I. må bl. a. nämnas Schleiermachers "Predikningar",
öfvers. (4 del., 1835-40); "Urval af Platos skrifter i
svensk öfversättning" (I., 1840); Strödda predikningar
(1844); Matters "De tre sista århundradenas sedliga
och politiska läror", öfvers. (s. å.); "Channings
religionstal", öfvers. (1845); Schleiermachers "Den
kristliga tron, efter evangeliska kyrkans grundsatser
framställd i sitt sammanhang", öfvers. (s. å.);
Hegels "Historiens filosofi", öfvers. (1850);
Christendomens hufvudläror. Populära föreläsningar
(h. 1-5, 1850); Menskliga utvecklingens historia (5
del., 1855-62); Den ursprungliga christna tron och
dogmtron: Sändebref till Svensk kyrkotidning (1861);
Religionsvetenskapllga uppsatser (1862). Dessutom
skref I. förord och anmärkningar till en svensk
öfvers. af Renans "Vie de Jésus" och
ombesörjde utgifvandet af Colanis predikningar
m. m. Efter hans död utgåfvos Jesu Christi och hans
apostlars lära, enligt nya testamentets kanoniska
skrifter kritiskt framställd (1864) och Messiasidén
eller det af Jesus predikade gudsriket (1868).
P. F.
Ignis, Lat, eld.
Ignobel [ingnåb-], Lat. ignobilis, oädel, nedrig,
gemen. Motsats: nobel.
Ignominia, Lat., skymf. - Cum ignominia, med skymf,
på skymfligt sätt.
Ignorant [injårang; sv. utt. ingnorant], Fr. (af
Lat. ignorare, vara okunnig), obildad, okunnig, dum. -
Ignorera (Fr. ignorer), icke känna, icke taga kännedom
om, icke fästa sig vid, icke bry sig om, förbise.
Ignorantbröder (Fr. fréres ignorantins, Lat. fratres
ignoratntiae), romersk-katolsk lekmannakongregation,
stiftad i Reims af kanonikern Jean Baptiste de la
Salle (d. 1719). De nämnas ock efter sin verksamhet
"den kristna skolans bröder" (Fr. fréres des
écoles chrétiennes) och S:t Yon-bröder, efter
ordenshuset S:t Yon i Rouen. Deras uppgift var
att afgiftsfritt undervisa gossar i religionens
första grunder. De utbredde sig hastigt, fördrefvos
under den stora revolutionen, men återkallades af
Napoleon I och erhöllo auktorisation d. 17 Mars
1808. Bland de manliga kongregationer, som egna
sig åt undervisningen, är ignorantbrödernas den
talrikaste. Så räknade den år 1878 9,818 medlemmar,
fördelade på 1,449 skolor. P. F.
Ignoratio elenchi. Se Elenchus.
Ignoti nulla cupido, Lat., "till det obekanta har man
ingen begärelse". Uttrycket förekommer hos Ovidius
("Ars amandi", III, 397).
Igor (Nord. Ingvarr), ryska furstar. 1. I.,
furste af Novgorod och Kiev, son till "ryska rikets
grundläggare" Rjurik, efterträdde 913 sin frände
Oleg på tronen. Likasom denne företog han 941 med en
stor flotta ett tåg mot Tsargrad (Konstantinopel),
men anfallet blef den gången tillbakaslaget. På ett
nytt tåg 944 skall han hafva skrämt grekiske kejsaren
att erbjuda skatt och underteckna en för ryssarna
förmånlig handelstraktat. Knappt hemkommen, blef han
till hämd för skatteutpressningar grymt afdagatagen
(945), hvarefter hans enka, Olga, öfvertog styrelsen
för deras minderårige son, Svjatoslav. - 2. I., furste
af Novgorod-Severskij. Se Igors härtåg.
Igors härtåg, en i sången förhärligad episod af
Rysslands medeltidshistoria. Före tatarernas inbrott
(1224) voro polovtserna Rysslands förnämsta fiender,
och med dem måste ryssarna ständigt föra krig. 1184
företogo några af Syd-Rysslands furstar ett fälttåg
emot dem under anförande af Svjatoslav, furste i Kiev,
som slog polovtserna vid Orels stränder. Följande år
ville Igor, furste i Novgorod-Severskij, som vägrat
att deltaga i detta lyckliga tåg, sjelf vinna ära
genom en seger öfver samma fiender. Han drog i fält
med sin broder Vsevolod af Kursk, sin son Vladimir
af Putivl och sin brorson Svjatoslav af Rylsk. Vid
Dons stränder mötte dem de käcka polovtserna. I
första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
