- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
445-446

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ihre, Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilken förnuftets rätt i religiösa ting förfäktades,
satte hela teologiska fakulteten i uppror. Man yrkade
på skriftens indragning, men I. lyckades genom
en offentligt afgifven trosbekännelse lugna de
upprörda fäderna. Saken glömdes för en tid, men
upprefs å nyo genom en i Strengnäs af J. Mozelius
utgifven synodaldisputation "De evangelio", i
hvilken I. strängt kritiserades. I. svarade i ett
akademiskt program, och inom kort stod striden
i full låga. Mozelius och biskop D. Lundius i
Strengnäs besvärade sig hos regeringen, hvarefter
saken drogs inför presteståndet vid riksdagen
1747. Slutet blef endast en varningsskrifvelse till
universiteten med förbud för lekmännen att genom
inblandning i teologiska frågor väcka split bland
akademiska medborgare. Ännu större misshag ådrog
I. sig genom sin inblandning i några ömtåliga
politiska frågor. I fyra afhandlingar: De tumultu
dalekarlorum
(1743), som egentligen skulle handla
om "näftåget" på k. Sigismunds tid, men i stället
ansågos innehålla direkta förhållningsorder för de
upproriske dalkarlarna, samt De victima publica
(1743), De ratione status (1745) och De poenis
innocentum
(1747), dref I. sådana satser, att
han för dem åtalades (1747). Kanslirättens utslag
(1750) lydde å 700 daler s:mts böter jämte skrapa,
en dom, som fastställdes af konungen och rådet,
till hvilka I. vädjat. Den misshällighet, som
genom denna affär uppstod mellan I. och regeringen,
häfdes emellertid snart, och ställningen blef en
alldeles motsatt. I. afhöll sig för framtiden från
inblandning i de politiska frågorna, och regeringen,
som till fullo uppskattade hans förtjenster om de
akademiska studierna, öfverhopade honom sedermera
med ynnestbevis.

Ehuruväl I., enligt en af sina biografer, kan
betraktas såsom sin tids mest framstående publicist
i Sverige, var det likväl ej på det politiska
området han skulle göra sitt namn berömdt: såsom
språkforskare vann han en ryktbarhet, som sträckte
sig utom fäderneslandets gränser. Första uppslaget
till ett djupare studium af modersmålet fick han,
enligt egen uppgift, genom öfversättandet af
R. Steeles "Ladies’ library". På drottning Ulrika
Eleonoras uppmaning hade riksrådet frih. J. von
Düben (känd såsom öfversättare af Boileau) åtagit
sig att öfversatta nämnda arbete. Efter Dübens död
uppdrogs fortsättandet åt ärkebiskop J. Steuchius,
och denne, som sjelf var förhindrad, gaf anvisning
på sin systerson I. såsom en på grund af sina
språkkunskaper lämplig person. I. fullbordade också
arbetet, hvilket utkom under titeln "Fruntimmers
bibliothec" (1734-38). Enär under arbetets fortgång,
såsom I. sjelf uttrycker sig, "tvifvelsmål gemenligen
förekommo så om ordens ortografi som om deras
böjelser och egentliga betydning", såg han sig
föranlåten "att söka fastare grunder än them en hazard
eller blott ungdoms vana bibragt", - "och", fortfar
han, "vinlade mig therföre med all möjlig flit om
att hemta ljus utur the gamle närskylte språken,
moesogöthiskan, isländskan, allemanniskan och

anglosaxiskan". Frukten af sina studier i modersmålet
nedlade han i åtskilliga akademiska afhandlingar,
af hvilka den första, De mutationibus linguae
sueogothicae
(1742), utgör en svensk språkhistoria "in
nuce". Tre år senare utgaf han, hufvudsakligen för att
lemna de studerande en vägledning vid rättskrifningen,
sitt ofvannämnda "Utkast till föreläsningar öfver
svenska språket". Äfven i fråga om språkets rensande
från onödiga främmande ord och riktande med nya
ur det inhemska språkmaterialet tog I. med värme
till orda. Ju mera han fördjupade sig i sitt ämne,
dess lifligare erfor han nödvändigheten af att
grundligt studera äfven de öfriga germanska språken,
i synnerhet de äldre bland dem. Sålunda indrog han
inom omfånget för sina undersökningar å ena sidan
de svenska dialekterna, å den andra gotiskan och
isländskan. Såsom resultat af sina dialektstudier
utgaf han Svenskt dialektlexikon (1766), hvilket,
trots sina stora brister och sin ofullständighet,
likväl i någon mån fyllde en lucka. Det är, såsom
dess förf. tydligen betonar, snarast att anse
såsom ett försök att uppmuntra andra till likartade
forskningar. I:s förnämsta lifsgerning var emellertid
hans Glossarium suiogothicum (i två delar, 1769),
ett monumentalt verk, på hvilket han under åratal
offrade arbete och en oförtruten flit. Det var också
på sin tid föremål för ett allmänt intresse, och äfven
riksdagen visade sig hafva sinne för det fosterländska
företaget. Redan 1756 anslogo nämligen ständerna
till verkets utgifvande en summa af 10,000 daler
s:mt. Genom detta sitt verk bröt I. en ny bana för
den svenska språkforskningen, hvilken ända dittills
hade gått i O. Rudbecks spår. Det ligger liksom
en varsel deri att glossariet utkom samma år som
rudbeckianismens siste förkämpe, "Bautils" utgifvare,
J. Göransson, lemnade det jordiska. I motsats till
de fleste af sina föregångare går I. till väga med
stor försigtighet och kritisk sans. Hans metod var
att vid undersökningen af ordens härledning alltid
först gå tillbaka till vårt eget fornspråk. Der
detta tröt, tog han sin tillflykt till isländskan,
"enär detta språk", såsom han sjelf säger, "för 900
år sedan ej var skildt från vårt och städse förblifvit
mera oberördt af främmande inflytelser". Derifrån
gick han tillbaka till forntyskan, angelsachsiskan
och mesogötiskan för att vinna de upplysningar
han behöfde. I. var ej häller okunnig om sambandet
med keltiskan, grekiskan, latinet och persiskan, om
än hans föreställningar om detta samband ännu voro
tämligen oklara. Äfven konsonanternas vexlingar hade
ej undgått hans skarpsinne, och man finner hos honom
spridda iakttagelser öfver den s. k. ljudskridningen,
en företeelse som i senare tid satts i system af Rask
och J. Grimm. Enligt R. v. Raumer har I. i denna
punkt haft till förebild arbeten af G. Vossius. Den
nyare forskningen har i många fall öfver-gifvit
de af I. gifna etymologierna, men hans verk, så
nytt i vårt fädernesland, så utmärkt af lärdom
och skarpsinne, utöfvade det största inflytande
på samtidens vetenskapliga hållning. Ännu af våra
dagars lärde betraktas det såsom ett mönster i många
hänseenden. Visst är, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 14:45:54 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfag/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free