Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ilmarinen l. Ilmari - Ilmarsch - Ilmatar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kopparberget, der det var inläst bakom 9 lås och 10
riglar. Alla tre hjeltarna bära undertinget i båten,
och färden begynnes lyckligt. Men sedan Louhi på
tredje dagen vaknat, sänder hon till hinder för
Sampofararna mist och storm, hvarunder I. klagar
öfver sin obetänksamhet att begifva sig ut på hafvet,
men Väinämöinen och Lemminkäinen skydda farkosten
under denna nöd. När Louhi upphunnit Samporöfvarena,
anropar I. öfverguden Ukko om hjelp i striden, och
Väinämöinen slår med styråran hennes folk i hafvet och
henne sjelf ofärdig. Dervid fick hon dock tillfälle
att vräka Sampo i hafvet; endast några bitar deraf
räddas till Kalevala, der de bringa med sig beständig
lycka. - Uti de derpå följande sista sångerna af det
finska folkeposet bringar Louhi allahanda ofärd och
plågor öfver Kalevalafolket; men Väinämöinen afvärjer
genom sin vishet all Louhis ondska, och I. står honom
dervid kraftigt bi uti allt, der det behöfves manlig
kraft och skicklighet. När Louhi slutligen stulit
bort solen och månen äfvensom elden från Kalevala,
begifva sig Väinämöinen och I. att uppsöka den
nya eld, som Ukko slagit, och som fallit ned från
himlen. Sedan de af Ilmatar fått upplysning om att
elden fallit i Aluenjärvi sjö och der uppslukats af
en fisk, begifva sig de två hjeltarna att med en stor
not fånga densamma. Fisken fångas, och elden bringas
med stor möda till hemmets härd. Derunder hinner den
att svårt bränna I:s kinder och händer, till hvilkas
botande han måste använda kraftiga besvärjelser. Men
då solen och månen ännu äro instängda i Pohjolas
kopparberg, gör I. ett försök att smida en ny sol
och en ny måne af guld och silfver, hvilka han äfven
uppsätter på himmelen; han får dem likväl icke att
lysa. Då Väinämöinen ej utan redskap förmår bryta
Pohjolabergets riglar och bommar, återvänder han
hem samt ber I. smida de erforderliga nycklarna
och verktygen. Medan denne arbetar derpå, kommer
Louhi till smedjan; och sedan hon fått höra hvartill
verktygen voro ämnade, lösgör hon af fruktan solen och
månen ur berget. Smeden underrättar härom Väinämöinen,
som helsar dem välkomna till hembygdens lycka. Detta
var den sista bragd, som runorna förtälja om I.
I. torde, enligt finnarnas ursprungligaste
föreställningar, hafva varit luftens gud och såsom
sådan herskat öfver vindarna, åskan och blixten. Men
sedan han af dikten neddragits till menniskoverlden,
sattes han i beröring med den jordiska elden, och
såsom smed handterade han med lika stor färdighet
bälgen och hammaren. På I:s ursprungligen gudomliga
natur hänvisar äfven myten om att han deltagit i
skapelsens fullbordande och dervid särskildt "himlens
lock tillhopa hamrat, så ej spår af hammarn synes
eller märken af hans tänger". Enligt de estniska
sagorna uppställer han äfven luftens pelare i
jordgrunden för att uppehålla himmelen, släpar upp
månens kåta på dess ställe, fäster stjernorna i
himmelens lock samt hjelper solen upp till hennes
plats. Äfven skola hans lärjungar, enligt samma myter,
byggt åt sig en smedja i en hög, skön backe, som midt
i luften utbredde
sig ända in i molnen; der smidde de dag och
natt (hänvisar på molnen och åskan). I en finsk
trollsång om jernets ursprung kallas I. äfven Luoja
(skapare). Likaså anropades han ofta i svår nöd;
man bad honom t. ex. smida en tång, hvarmed håll och
styng, som ansågos vara Lempos pilar, kunde utdragas.
o. G.
Ilmarsch, krigsv., kallas hvarje truppförflyttning
medelst marsch, vid hvilken den vanliga längden för
dagsmarschen (icke mera än 30 km.) öfverskrides, eller
rastedagarna bortfalla. Ilmarscher trötta trupperna
i högsta grad och böra derför icke användas vid andra
tillfällen, än då högsta nöd kräfver dem. C. O. N.
Ilmatar ("luftdotter"), Finsk mytol., den äldsta
bland Ilman immet, luftens jungfrur, hvilka äfven
kallas Luonnottaret, naturens döttrar. Dessa
hade öfverguden Ukko skapat, och de utförde hans
vilja, der han ej sjelf ville sätta den i verket;
så t. ex. fullföljde de skapelsen, sedan han
frambragt elementen, de vårdade boskapen ute på
betet o. dyl. Ilman immet uppehöllo sig i de högre
luftregionerna, än gungande på en skimrande sky, än på
regnbågen, väfvande dess brokiga väf. Från dessa höga
rymder sänkte sig I., som sjelf nämner sig såsom "den
äldsta bland qvinnor, första moder åt sjelfmedvetna
varelser, som hade fem hustrurs vigselprydnad och sex
brudars skönhet", ned i hafvet, blef "vattnets moder"
och genom vinden moder åt Väinämöinen. Men innan hon
födde fram sitt foster, som låg 30 år i hennes sköte,
gaf hon, drifvande omkring på böljorna, form åt de
af Ukko skapade elementen. Uti denna skapelsemyt
förekommer äfven inflätad berättelsen om verldsägget,
hvarifrån allt utvecklat sig. Men enligt finnarnas
föreställning kunde detta ske endast genom ordets
makt, hvarför luftens mäktiga gudinna (en annan
variant nämner här, såsom oss synes, mindre sakenligt
Väinämöinen) fått sig anförtrodt att ur äggets skilda
delar frambringa jord, himmel, sol, måne, stjernor
och moln. Sedan I. fullgjort sin andel i skapelsen
(i detalj slutfördes denna af Väinämöinen, Ilmarinen
och Lemminkäinen), födde hon Väinämöinen, dock så,
att han sjelf skaffade sig fram till verlden. - Senare
uppträder I. ännu några gånger för att i mycket svåra
fall bistå sin son med sin vishet och makt. När denne
besått jorden med träd samt huggit och bränt en sved,
växer äfven eken så starkt och utbreder sig så vida,
att dess grenar slutligen undanskymma solen och
månen. (Här återfinna vi den bland flere af Asiens
och Europas folk af alldeles olika ursprung utbredda
myten om det himmelshöga trädet, som hindrade solen
och månen från att lysa. De lärde förklara den hafva
uppkommit genom beskådande af de sig på hvarandra
upptornande molnen, som småningom utbreda sig och
slutligen betäcka hela himmelen.) Då ingen menniska
förmår fälla eken, ber Väinämöinen sin moder sända
hjelp från vattnet; och ur hafvet stiger en liten
man, som hastigt förvandlas till en skyhög jätte,
hvilken med tre slag fäller den stora eken, så att
solen åter kan skina öfver jorden och allt i naturen
frodas. - Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
