Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Imperativ - Imperator - Imperatoria - Imperfektum - Imperial (kejserlig) - Imperial (mynt) - Imperialdukat - Imperialism - Imperial standard - Imperielt pastorat - Imperium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aoristi, som. äfven i sina ändelser företer
åtskilliga egendomligheter, är väl att tillskrifva
en specielt grekisk utveckling. Jfr Brugman,
"Morphologische untersuchungen", I. s. 163 f. och III.
1. L. H. Å. 2. O. A. D.
Imperator, Lat., var ursprungligen en hederstitel,
som den romerska hären medelst tillrop efter en seger
af betydelse gaf en fältherre för den återstående
delen af fälttåget. Benämningen blef derefter ofta
formligen bekräftad af senaten. I senare tider skedde
dock missbruk med titelns antagande. Ordet begagnas
för öfrigt ofta om öfverbefälhafvaren i ett krig,
utan afseende på formligt tillerkännande af denna
titel. Sedan Caesar erhållit titeln imperator för
beständigt, så att den ingick i hans namn, blef den
en stående benämning för kejsarna, som dock ofta
det oaktadt läto hären efter särskilda bedrifter
tillerkänna sig denna titel. I flere moderna språk,
t. ex. Ital. imperadore, Fr. empereur, Eng. emperor,
R. imperator, har ordet öfvergått att beteckna
innehafvaren af den högsta verldsliga makten,
kejsare. R. Tdh.
Imperatoria. Se Mästerrot.
Imperfektum (Lat. imperfectum, näml.
tempus, "ofulländad tid"), gramm., kallas i de indoeuropeiska
språken ett historiskt eller berättande tempus
(mots. perfektum i egentlig mening), hvars
hufvudsakliga användning är att skildra en den
förflutna tiden tillhörande tilldragelse i dess
pågående förlopp (i motsats till aoristus och
"historiskt" perfektum, som skildra inträdande eller
punktuel handling), fortvarande eller upprepade
handlingar och tillstånd, de ett hufvudfaktum
(utsagdt i en aor. eller ett hist. perf.) åtföljande
och betingande omständigheterna o. s. v. Imperfektet
bildades ursprungligen af presensstammen, enligt
regeln så, att "augmentet" e sattes framför densamma,
t. ex. Grek. e-feron, jag bar (presensstam fero-),
I de slaviska och latinska språken har denna form gått
förlorad och blifvit ersatt genom andra bildningar,
enligt det vanliga antagandet sammansättningar
med hjelp verb, t. ex. Lat. mone-bam, jag påminde
(inf. pres. mone-re), hvars senare beståndsdel
skulle vara ett preteritum af verbalroten fu,
blifva, vara. De germanska språken sakna särskild
form för imperfektuin; vårt starka preteritum
(bar) och troligtvis äfven det svaga (kalla-de) höra
formelt samman med det indo-europeiska perfektum.
O. A. D.
Imperial (af Lat. imperialis), kejserlig; storartad,
ståtlig. Ordet begagnas i flere sammansättningar i
betydelsen stor, ståtlig, t. ex. imperialstil, en
af de största boktryckarestilarna, imperialformat,
stort pappersformat, imperial-upplaga, upplaga,
tryckt på imperial-papper, imperialsäng, utdragssäng
för två personer, egentl. säng med sänghimmel (en
sådan himmel heter på Fr. imperiale).
Imperial (af Lat. Imperialis, kejserlig), ryskt
guldmynt af 10 silfverrubels värde, först slaget
af kejsarinnan Elisabet. Sedan 1817 är den
halfva imperialen, à 5 rubel, hufvudguldmyntet i
Ryssland. En half imperial (vanligen kallad endast
imperial) har enligt lag en vigt af 6,544 gr., en
finhet af 22 karat, innehåller således 5,9987 gr.
fint guld samt motsvarar omkr. 14 kr. 87 öre lagligt
guldvärde.
Imperialdukat, ryskt guldmynt = 3 silfverrubel =
8 kr. 92 öre.
Imperialism (af Lat. imperialis, kejserlig),
kejsarevälde; envåldsmakt, vanligen med bibegrepp
af att den stöder sig ej på lag och författningar,
utan på den militära styrkan, "soldatkejsarevälde". -
Imperialist, kejsaremakten tillgifven, kejserligt
sinnad. - Imperialistisk, hvad som hör till
kejsareväldet.
Imperial standard [impiriäl ständard], Eng. Se
Standard.
Imperielt pastorat (af Lat. imperialis, kejserlig)
benämnes i Finland pastorat, der kyrkoherde
tillsättes på grund af regenten förbehållen
utnämningsrätt. Medan i konsistoriella pastorat
stiftets domkapitel åt den af församlingen valde
prestmannen utfärdar fullmakt å tjensten, skall
vid besättandet af kyrkoherdetjenst uti imperielt
pastorat domkapitlet, sedan förslag till tjenstens
besättande af detsamma upprättats och val bland de
föreslagne inom församlingen egt rum, insända till
kejsaren berättelse om valets utgång tillika med
det vid förslagets uppgörande förda protokoll,
hvarefter det ankommer på kejsaren att utnämna
någon af de föreslagne till tjensten. (Kyrkolagen
af d. 6 Dec. 1869, §§ 242-244.) Jfr Regalt pastorat.
A. N-n.
Imperium, Lat. 1. Imperium betecknade i den
fornromerska staten egentligen den högsta
makten i samhället, eller regeringsmakten. Denna
utöfvades först af konungarna, men öfvergick efter
konungaväldets afskaffande (509 f. Kr.) till
konsulerna och sedermera jämväl delvis till
pretorerna, hvarjämte de vid särskilda tillfällen
valda diktatorerna samt prokonsuler och propretorer
egde imperium. Detta, som plägade uppdragas genom
en särskild lex curiata (lagbeslut fattadt
i kurieförsamlingen), innefattade särskildt
rättigheten att föra befäl i krig, med makt att
straffa äfven kroppsligen och till lifvet. I
sjelfva staden Rom deremot och inom ett område
af 1,000 steg (1,480 m.) derutanför gällde mot
ämbetsmän med imperium (magistratus cum imperio)
rätten att vädja till folket (provocatio), och
militärbefäl fick der ej utöfvas i annat fall,
än då en segrande fältherre genom en särskild lag
(d. v. s. folkbeslut) fick sådant sig tilldeladt för
sjelfva triumfdagen. Med imperium var förenad rätten
att tillgripa vissa kraftigare tvångsåtgärder,
nämligen, utom vitesbestämmelser, inmanande i häkte
och pantning. Deremot synes det redan tidigt hafva
blifvit förbjudet för hvilken ämbetsman som hälst
att använda kroppsstraff på romerska medborgare,
utom i fält. En med imperium utrustad ämbetsman
kunde icke ens i civila mål dragas inför rätta, långt
mindre stämmas i brottmål. - Under kejsaretiden fick
naturligtvis imperium en annan betydelse. Stundom
brukades det om sjelfva kejsarens makt, men vanligen
betecknade det civil domsrätt eller polismyndighet. -
2. Jur., statens höghetsrätt öfver statsområdet
(territorialhöghet), i motsats till statens
eganderätt (Lat. dominium). Den senare är alltid
af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
