Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indelta armén - Indemnitet - In Deo spes mea - Independenter l. kongregationalister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgingo. Det yngre indelningsverket för infanteriet
genomfördes senare i Finland än i Sverige och
afslutades först 1733. Enligt detsamma uppställdes
7,333 man infanteri (7 regementen), 3,000 man
kavalleri (3 regementen och dessutom 150 man till
adelsfanan) och 604 båtsmän. Genom förlusten af vissa
landsdelar, som afträddes till Ryssland 1721 och 1743,
genom nummers ställande på vakans och genom en del af
kavalleriets förändring till infanteri 1791 ändrades
styrkeförhållandena så, att de indelta truppernas
styrka vid krigsutbrottet 1808 uppgick (båtsmän
och 3,157 man vargering oberäknade) till 8,251 man,
hvaraf 750 man kavalleri. Efter Finlands afträdande
till Ryssland 1809 upplöstes de indelta trupperna,
och alla nummer ställdes på vakans mot erläggande
af vakansafgift. Under krigsåren 1854 och 1855
uppsattes 9 indelta skarpskyttebataljoner på det
sätt att i allmänhet två rotar eller ett rusthåll
uppsatte en soldat mot befrielse af hela eller en
del af vakansafgiften. 1867 upplöstes dessa trupper,
och det förra tillståndet inträdde åter. Den nya
militära organisationen af år 1878 (jfr Finland,
sp. 1310) rubbade på intet sätt indelningsverket;
vakansafgifternas erläggande skall dock upphöra,
sedan nya grundsatser för beskattningen blifvit
antagna. På 1882 års landtdag förekom frågan om hela
indelningsväsendets afskaffande, men då ständerna
icke kunde enas om sättet derför, uppsköts hon till
nästa landtdag. C. O. N.
Indemnitet (Eng. indemnity, Lat. indemnitas,
af indemnis, skadeslös), statsr., betecknar
egentligen strafflöshet, men har särskildt i den
engelska statsförfattningen erhållit en särskild
betydelse. Sedan nämligen genom "Declaration of
rights" (1689) stadgats, att det vore olagligt att af
kunglig maktfullkomlighet suspendera lagar eller att
dispensera från deras tilllämpning, blef det dock
snart uppenbart, att man under normala förhållanden
icke kunde binda regeringen på detta sätt vid lagens
bokstaf. Parlamentet har derför alltfrån 1700-talets
början plägat formligen godkänna regeringsåtgärder,
som vidtagits utan författningsenlig formel rätt, enär
man ansett dessa åtgärder vidtagna i det allmänna
bästas intresse. Sådana parlamentsakter, genom
hvilka sålunda dispens från lag genom lag lemnas,
kallas indemnity-acts. Den minister, som nödgats
åsidosätta det stränga lagordet, måste ombesörja,
att ett förslag till indemnitet (indemnity-bill)
förelägges närmast kommande parlament. Han blir
icke fri från ansvar för framtiden, derför att
underhuset underlåter att åklaga honom; laglig
strafflöshet tillförsäkrar han sig endast genom
formligt parlamentsbeslut, en indemnitetsakt. Efter
engelskt mönster har medgifvande af indemnitet
införts jämväl i några andra konstitutionella staters
författningslif. Dessa afvikelser från grundsatsen om
en lagbestämd utöfning af regeringen kunna endast då
försvaras, när de med nödvändighet påkallats för det
allmänna bästa. Den svenska statsförfattningen känner
icke några dylika riksdagsbeslut, hvilka kunna gifva
laglighet åt regeringshandlingar, som strida mot lag
och författning. K. H. B.
In Deo spes mea, Lat, "i Gud mitt hopp". Se Gud
mitt hopp.
Independenter l. kongregationalister kallas i
England och Amerika anhängarna af den reformerta
sekt, hvars grundåsigt är att hvarje församling bör
vara en fri och af högre kyrkostyrelse oafhängig,
"independent" (af Lat. nekande in och dependere,
bero af), förening l. "kongregation", som skall stå i
direkt förhållande till Kristus. De förkasta derför
både den engelska statskyrkans episkopalsystem
och presbyterianernas synodalförfattning samt
låta liksom qväkarna hvar och en, som önskar det,
uppträda och tala i församlingen. Sekten stiftades
under drottning Elisabets regering af Robert Brown
(d. 1630), och dess anhängare kallades till en början
efter honom brownister eller, efter sin andre ledare,
Henry Barrowe, barrowister. Den utbredde sig
ganska hastigt i London och de östra grefskapen,
men inom kort nödgades en stor del af dess medlemmar
genom de förföljelser, för hvilka de voro utsatta, att
emigrera till Amerika och Holland. I sistnämnda land
började sekten bära namnet independenter, sedan dess
hufvudman, John Robinson, i ett arbete framställt den
satsen att hvarje församling borde vara "independens
quoad alias ecclesias" (oberoende i förhållande till
andra kyrkor). Sjelfve kallade sig independenterna
dock vanligen kongregationalister. De af sekten,
som qvarstannade i England, tvungos med "goda medel"
att till det yttre ansluta sig till statskyrkan; men
de blefvo i stället de ifrigaste oppositionsmännen
mot regeringen, och under upproret mot Karl I
spelade de en framstående rol. Parlamentshären
kom efter hand att till största delen utgöras af
independenter, och efter konungens tillfångatagande
(1647) började desse, med Cromwell i spetsen, täfla
med det af moderata puritaner bestående parlamentet
om makten. De rensade underhuset från dess moderata
element (1648) och läto derefter döma till döden
och afrätta konungen. Medan sålunda sekten ernådde
politiskt inflytande, växte antalet af dess medlemmar
hastigt, och dermed inträdde också en splittring
inom densamma. De radikale independenterna, kallade
"levellers" eller "det femte konungarikets män",
yrkade i motsats till de moderate, hvilka svärmade för
en teokratisk statsbyggnad, på fullständig skilsmässa
mellan stat och kyrka och slutligen på statens
religiösa indifferentism samt predikade det tusenåriga
rikets ankomst till jorden. Desse erhöllo öfvervigten
i det 1653 sammanträdande "korta" parlamentet,
hvilket Cromwell, då det började antasta all
borgerlig ordning, tvang att åtskiljas (s. å.). Vid
restaurationen 1660 började åter förföljelserna mot
independenterna, och de fortforo till revolutionen
1688, hvarefter det allmänna toleransediktet (1689)
för alltid gjorde slut på dem. 1831 förenade sig de
fleste independent- eller, såsom de i senare tid
vanligen kallas, kongregationalistförsamlingarna
i England och Wales till "The congregational union
of England and Wales". De utgöra näst metodisterna
den talrikaste reformerta sekten. Endast inom det
britiska väldet finnas 1,250,000 kongregationalister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
