Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien - Indiens språk och literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nagpur att 1803 afträda Orissa och sina besittningar
norr om Djamna till kompaniet samt Berar till
dess bundsförvandt, Haidarabad, hvarjämte stormogul
ställdes i beroende af engelsmännen. Ännu en gång
förenade sig mahratterna (utom Sindhia) emot det
britiska väldet, 1817, men detta försök kostade
dem deras frihet: Puna och Nagpur blefvo omedelbara
britiska områden, och Holkar i Indur måste afträda
största delen af sitt land till kompaniet och de med
detta förbundna rajaherna. Sålunda voro engelsmännen
herrar öfver hela I. till Indus: allt landet tillhörde
dem eller deras tributpligtige lydfurstar. Dermed
flyttades också det britiska väldets militära
tyngdpunkt till norra I. Generalguvernören lord
Amherst (1823-27) vände 1824 de britiska vapnen mot
Birma samt eröfrade Arakan och Tenasserim. I vester
hade engelsmännen till grannar afganerna, mot hvilka
generalguvernören lord Auckland (1835-41) 1838 gjorde
ett misslyckadt anfall. Deremot lyckades engelsmännen
1843 annektera Sindh, 1846 förvandla Kasjmir till
lydstat samt 1848 i grund besegra sikherna, hvarefter
Pandjab blef en britisk provins. 1856 blef Audh utan
blodsutgjutelse införlifvadt. Oaktadt sin ofantliga
utsträckning hvilade det britiska väldet uti I. på
ytterst svaga grunder. Motsatsen mellan den indiska
och den europeiska civilisationen var oförsonlig,
och dertill kom att indiska kompaniets ämbetsmän
genom sin hersklystnad och sina utpressningar på
allt sätt väckte infödingarnas hat. Redan länge hade
man i England insett, att kompaniets från statens
sida okontrollerade ställning var ohållbar. Genom
Pitts af Parlamentet 1784 antagna "ostindiska bill"
underordnades kompaniet i alla frågor rörande
I:s förvaltning en regeringskommission (board of
control), men äfven denna förändring visade sig
snart otillräcklig. Under sådana förhållanden
var det synnerligen farligt att största delen
af den indiska armén utgjordes af infödingar,
s. k. seapoys. Den 10 Maj 1857 utbröt i Mirat
det fruktansvärda seapoys-upproret, hvilket i
grunden skakade det britiska väldet, men hvilket
genom den britiske öfverbefälhafvaren Campbells
energi och skicklighet kufvades (1859). Detta
uppror gjorde slut på ostindiska kompaniets tynande
tillvaro. Genom parlamentsbeslut 1858 öfvergingo
de indiska besittningarna ur kompaniets i engelska
kronans händer.
I. såsom britisk kronbesittning (1858-närvarande
tid). I:s styrelse ordnades genom "Act for the better
government of India", enligt hvilken I. styres i
drottningens namn af en statssekreterare i England
och en vicekonung i I. Vicekonungar hafva varit lord
Canning 1858-62, lord Elgin 1862-63, sir J. Lawrence
1864-69, lord Mayo 1869-72, lord Northbrook 1872-76,
lord Lytton 1876-80 och markisen af Ripon, sedan
1880. Den indiska regeringens hufvuduppgift har under
de senaste åren varit att utveckla landets materiella
hjelpkällor, så att folkmängden och produktionen måtte
komma i jämnvigt. Tid efter annan (t. ex. 1866 och
1876-78) har landet
hemsökts af hungersnöd, hvilken kraft millioner
offer, och mot hvilken styrelsen stått maktlös. Äfven
för den andliga utvecklingen har regeringen sörjt
genom inrättandet af skolor och universitet,
och åtminstone de förmögnare inderna söka såväl
vid dessa läroanstalter som genom resor i Europa
tillegna sig den europeiska bildningen. Deremot
hafva engelsmännen ej tillmötesgått infödingarnas
berättigade anspråk på sjelfstyrelse eller gjort dem
likställda med européerna i fråga om befogenhet till
ämbeten. Förgäfves hafva de indiske magnaterna offrat
stora summor på de engelska parlamentsvalen för att
åtminstone utverka, att I. måtte blifva representeradt
i engelska parlamentet. Uti I. råder derför allvarsamt
missnöje med den engelska styrelsen. Ett slags
tillmötesgående var att drottning Viktoria utropades
till kejsarinna af I. (d. 1 Jan. 1877). Under denna
tid har I. för egen del - oafsedt några smärre
strider med Buthan och Hazara - fört blott ett krig,
kriget med Afganistan 1878-81. Indiska trupper
hafva dock deltagit i Storbritanniens strider i Kina
(1860-61), Abessinien (1867-68) och Egypten (1882). -
De vigtigaste arbetena öfver I:s historia äro: Banks:
"Our Indian empire, its rise and growth"; Elliot:
"History of India"; Grant Duff: "History of the
marhattás"; Cunningham: "History of the sikhs"; Wilk:
"History of the Mysore"; Mill: "History of India"
och Wheeler: "The history of India from the earliest
ages".
Indiens språk och literatur. De språk, som
talas i Främre Indien (se Indien), tillhöra
hufvudsakligen tvänne språkstammar, hvilka äro helt
och hållet obeslägtade med hvarandra, nämligen den
indo-europeiska och den dravidiska. Den asiatiska
grenen af den indo-europeiska stammen, till hvilken,
som bekant, också de flesta af Europas språk höra,
kallas den ariska samt omfattar de iranska språken
och de indiska språken af arisk stam. Man plägar
benämna dessa senare de indiska språken eller det
indiska språket i inskränkt mening. De äro i våra
dagar de herskande i hela det nordliga Indien samt
i stora delar af Dekhan och talas af omkring 150
mill. menniskor. Intet indoeuropeiskt språk kan följas
i sin historiska utveckling under så lång tid som
det indiska, ty dettas minnesmärken räcka ända till
3,500 år eller mera tillbaka från våra dagar. Denna
långa tidrymd delar man, från språklig synpunkt, i
tre stora perioder: den fornindiska, den medelindiska
och den nyindiska.
Den fornindiska perioden är den i språkligt och
kulturhistoriskt afseende för oss vigtigaste. Dess
språk kallas sanskrit (sanskrita, "ordnad",
"reglerad"). Egentligen tillkommer benämningen
sanskrit endast språket under periodens yngre del,
sedan dess former blifvit af grammatikerna strängt
reglerade, men den utsträckes af bruket ofta till
hela perioden. Den betydelse, som upptäckten och
studiet af sanskrit haft för hela den indo-europeiska
språkforskningen, särdeles den jämförande, är
ofantlig. - Det ariska Indiens - och dermed hela vår
språkstams - äldsta språkliga minnesmärke är Rigveda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
