Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
("versernas l. hymnernas veda"). Veda betyder
egentligen vetande, kunskap. Rigveda innehåller,
i den till oss komna s. k. Çakala-redaktionen,
10,580 verser (ric) i 1,017 hymner (sukta l. mantra),
fördelade i 10 böcker (mandala, eg. krets). Ofta
medräknas ytterligare 11 hymner, tillhörande
en annan redaktion. I dessa hymner prisas och
anropas (om bistånd i striden, om rikedom, helsa
o. s. v.) gudarna, de personifierade naturkrafterna
och naturföreteelserna, t. ex. Agni (elden), Indra
(luftrymdens gud), Ushas (morgonrodnaden), Surya
(solen), Varuna (egentl. omfattaren, äldst vedafolkets
högste gud), Soma (egentl. en utpressad växtsaft,
som nyttjades vid offren) och många andra, och med dem
ledsagades den enkla gudstjenstens ceremonier. Flere
hymner lyfta sig till en verkligen hög uppfattning af
det gudomliga samt andas en ren och varm känsla. En
annan hymnsamling är Samaveda ("sångernas veda"),
till omfånget ungefär en sjettedel af Rigveda och
innehållande nästan uteslutande stycken, tagna ur den
senares hymner, men sammanställda och ordnade till
att sjungas vid soma-offret. En tredje är Yajurveda
("offerformlernas veda"), hvilken föreligger i två
redaktioner, den s. k. hvita och den s. k. svarta
Yajurveda, samt är en liturgisk samling, liksom
Samaveda. Den innehåller äfven ett stort antal
prosaiska stycken. Dessa tre veda hafva i den
ortodoxa literaturen det högsta anseendet. Den
fjerde veda, Atharva-veda ("atharvernas - en mytisk
prestfamiljs - veda"), eger icke alldeles samma
höga auktoritet. Liksom Rigveda är den en historisk
samling, ungefär hälften så stor som den förstnämnda
och till en del dermed sammanfallande, men erbjuder
derjämte mycket nytt och intressant, delvis på
prosa. Dess hufvudinnehåll är besvärjelse. Alla
veda, med undantag af Rigveda, föreligga i flere
redaktioner, çakha (egentl. gren; skola), som
sinsemellan äro mer eller mindre skiljaktiga, men
hvar för sig stadgade och bestämda. Den vanliga
texten (patha) af de fyra veda kallas sanhitapatha
("den sammanbundna texten") och gifver orden i den
form, som de i det naturliga talet genom inbördes
inverkan på hvarandras begynnelse- och slutljud
erhålla. Pada-patha ("ord-texten") deremot framställer
de enskilda orden i den form, som de skulle hafva,
om de stode ensamma hvar för sig. Ännu andra
textformer finnas, upprättade i samma ändamål att
betrygga de heliga sångernas noggranna bevarande. -
Närmast veda i ålder stå Brahmana. Ordet betecknar:
det, som har afseende på brahman, d. v. s. kulten,
bön och offer. Brahmana utgöras af afhandlingar
på prosa, i hvilka offerceremonierna beskrifvas,
förklaras och belysas. Liturgi, exegetik, dogmatik,
mytologi, legender, filosofi och etymologi förekomma
der vid sidan af hvarandra. Till hvarje veda finnes
en eller flere brahmana. De till Rigveda hörande heta
Aitareya- och Kaushitaki-brahmana. Den mest betydande
och intressanta af alla är Çatapatha-brahmana ("de
hundra vägarnas brahmana"), som tillhör den hvita
Yajurveda. Den svarta Yajurvedas brahmana är infogad
i vedatexten, hvaraf denna redaktions namn
kommer. Ehuru nutiden måste betrakta en icke ringa
del af brahmanas innehåll såsom tomt svammel,
sakna de icke kulturhistoriskt intresse och äro i
språkligt afseende af stor vigt, emedan vi i dem -
jämte de prosaiska styckena i veda - hafva den äldsta
indo-europeiska prosa bevarad. Veda och brahmana
tillsammans bilda egentligen de ortodoxa indernas
kanoniska literatur, som anses hvila på omedelbar
uppenbarelse (çruti). Under mera än två och ett halft
årtusende hafva dessa verk i de brahmanska skolorna
på det mest oerhördt noggranna sätt studerats,
kommenterats och inlärts utantill, och man antager
på goda skäl, att de äro bibehållna till vår tid
tämligen nära i samma form, hvari de författats. En
fortsättning af brahmana bilda Aranyaka (af aranya,
skog), teologiska afhandlingar, bestämda att studeras
af de i skogarna lefvande eremiterna. Kortare utdrag
ur brahmana och aranyaka innehållas i de äldsta
Upanishad (egentl. sittning, lektion, religiöst
föredrag). Dessa teologisk-filosofiska traktater
utgöra en talrik klass och stå delvis ännu i högt
anseende, så att de allmänt läsas. Nya upanishad
hafva författats ända in i en relativt modern tid. Ur
brahmana hafva äfven utvecklat sig de s. k. Sutra
("regel", egentl. tråd). De äro sammanställningar af
ytterst kortfattade föreskrifter i olika ämnen, som
stå i sammanhang med vedastudiet och ceremonierna,
och benämnas derför äfven Vedanga, d. v. s. vedas
lemmar. De sönderfalla i sex fack, näml. uttalslära
(çiksha), metrik (chandas), grammatik (vyakarana,
egentl. särskiljande, analys), etymologi eller
ordförklaring (nirukta), ritual (kalpa) och astronomi
(jyotisha). Till det femte facket, som företrädesvis
benämnes sutra, räknas Kalpasutra, i inskränkt mening,
eller Çrautasutra, hvilka röra offerceremonierna,
Grihyasutra, som handla om en familjefaders pligter,
och Samayacarikasutra, som handla om menniskans
lefverne i allmänhet. Ur de två senare grupperna
hafva de egentliga lagböckerna (se nedan) sedermera
utvecklat sig. Det fonetisk-metriska innehållet
i vedanga är upptaget i de s. k. Pratiçakya, af
hvilka det finnes en till hvarje redaktion (çakha)
af de särskilda veda.
De nu nämnda verken utgöra den
vediska literaturen och upptaga den förra delen
af den fornindiska perioden. Med vediska språket
åter förstås endast språket i veda och ofta äfven i
brahmana. Det visar spår af en blandning af flere,
något skilda dialekter. De öfriga verken, hvilka
icke i samma grad skyddades af gudomlig helgd,
hafva undergått mera föryngringar, men bevara
likväl ännu många ålderdomliga drag. Det klassiska
sanskrit, eller sanskrit i inskränkt mening, kallar
man det literaturspråk, som utvecklade sig under den
fornindiska periodens senare del. Mellan detta och det
vediska språket framträder en bestämd allmän skilnad
deri att det förra visar fullkomligt karakteren af
ett naturligt och fritt folkspråk, då deremot det
senare genom en rad af grammatikaliska arbeten,
som kulminerade i Paninis grammatik, blifvit till
sin form i minsta detalj stadgadt och bestämdt samt
i afseende på ljudförbindelserna utbildadt till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
