Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i vissa fall konstlad finhet. Derigenom uppstod vid
sidan af folkspråken ett särskildt literaturspråk,
hvilket också blef de bildade klassernas
talspråk. Denna klassiska språkform betraktades
såsom den enda mönstergilla, och en följd deraf
var att hela den icke-kanoniska sanskritliteraturen
blifvit så att säga paniniserad, omarbetad till formel
öfverensstämmelse med Paninis regler. I hvilken del af
det ariska Indien det klassiska sanskrit först eller
förnämligast utbildats vet man ej. Det synes icke vara
en alldeles direkt utveckling ur vedaspråket. Man
antager, att Panini lefde omkring 300 år f. Kr.,
och denna tidpunkt kan derför betraktas såsom den
fornindiska periodens slut. Hvarje bestämning af dess
början måste, emedan alla historiska data eller säkra
anknytningspunkter saknas, hvila helt och hållet
på sannolikhetsskäl. Dessa peka ovedersägligen på
ett mycket aflägset tidsskede. Af hymnerna framgår,
att vedafolket då ännu hade sitt hemvist endast
i Pandjab (Penjab), vid Indus och dess bifloder,
samt i östligaste Kabulistan, och att de talrika
enskilda småstammarna der stodo i oupphörlig
strid både med de dravidiska urinnevånarna och
med hvarandra. Ganges-floden omnämnes endast en
enda gång i Rigveda, och elefanten tyckes vara ett
knappt kändt djur. Vid den fornindiska periodens
slut deremot hade inderna redan intagit hela
Hindustan och delar af Dekhan (eg. det södra landet)
samt längesedan grundat stora, ordnade stater. I
socialt och politiskt afseende ligger ett ofantligt
afstånd mellan det åkerbrukande herdefolkets enkla,
nästan patriarkaliska förhållanden och det i
kastväsendets fjättrar bundna, despotiskt styrda
brahmanska samhället. Och icke mindre stor är
förändringen i religionen. Det äldsta vedafolkets
halft naturalistiska åskådningssätt har lemnat
rum för helt andra, till en del mycket abstrakta,
religionsbegrepp. Buddhismen, som är en reaktion
mot brahmanismen, förnämligast mot dess kastväsende,
står i fullt flor och blir inom ett århundrade
genom Açoka statsreligion i norra Indiens mäktigaste
rike. Några antydningar om språkets utveckling äro
ofvan lemnade (se vidare nedan). På grund af dessa i
största korthet antydda lokala, politiska, sociala,
religiösa och språkliga förändringar förlägger man med
rätta den fornindiska periodens början långt tillbaka
i tiden. Det minsta, som man antagit, är 1,500 år
f. Kr., men 2,200 år och derutöfver har man också
ansett möjligt. Sannolikt kan man, utan att räkna
för högt, antaga att indernas äldsta hymner diktats
närmare 2,000 år f. Kr. - Det klassiska sanskrits
literatur är mångsidig och oerhördt omfångsrik. Den
är nästan uteslutande metrisk, till en mycket stor
del skrifven på den s. k. çloka-metern. Denna
utmärkes deraf att hvarje vers (çloka) består af
två halfverser, hvilka innehålla sexton stafvelser
hvar och hafva midt-cesur samt mycket fri meter,
dock alltid slutande jambiskt. Huru stor del af
ifrågavarande literatur verkligen är författad under
sjelfva den fornindiska perioden är, af brist på
historiska data, numera omöjligt att med
visshet afgöra. Hvarje vigtigare indiskt verk har
undergått så många mer eller mindre genomgripande
förändringar, innan det erhållit den form, hvari vi
känna det, att vi ej ännu äro i stånd att särskilja
de olika redaktionernas beståndsdelar. Man behandlar
derför i ett sammanhang allt, som är skrifvet på
klassisk sanskrit.
I den episka poesien framstå förnämligast två
diktverk, båda af ofantligt omfång. Störst är
Mahabharata (dikten om den stora Bharatastriden)
och till sitt grundlag också äldst. Detta utgöres
af berättelsen om de strider, som utkämpades om
tronföljden mellan de från konung Bharata härstammande
Kuru- och Pandufamiljerna, i hvilka strider de
ömsesidigt i det närmaste utödde hvarandra. Deras
land låg i nordöstliga Indien, med hufvudstaden
Hastinapura vid Ganges ej långt från nuvarande
Delhi. Men berättelserna härom upptaga ej mer
än omkr. fjerdedelen af diktens öfver 100,000
dubbelverser (çloka), fördelade i 11 böcker. Allt
det öfriga är inskjutna episoder, härrörande från
olika författare och olika tider. Såsom de mest
bekanta förtjena här att nämnas episoden om Nala
och Damajanti, Bhagavadgita (egentl. = Hávamál), en
högstämd filosofisk dikt, Amritamanthana, ambrosians
kernande af gudar och demoner, Matsyopakhyana, den
indiska traditionen om en verldsöfversvämning, den
underbart sköna berättelsen om Savitri m. fl. Såsom
Mahabharatas författare angifver den indiska
traditionen en mytisk vis, Vyasa (egentl. anordnare),
hvilken äfven författandet eller redaktionen af
Veda, Purana och andra dikter tillskrifves. Men
utan allt tvifvel är Mahabharata i sin nuvarande
form ett verk af många århundraden. Det andra stora
indiska epos är Ramayana (dikten om Ramas öden). Dess
komposition är vida mer enhetlig än Mahabharatas,
ty ehuru det otvifvelaktigt under tidernas lopp
blifvit omarbetadt, är det dock i hufvudsak ett
verk af en enda skald, Valmiki. Det innehåller i
omkr. 24,000 dubbelverser (i 7 böcker) berättelsen om
prins Ramas landsförvisning af hans fader Dasaratha,
konung i Ayodhya (nuv. Audh). Rama begifver sig med
sin gemål, den sköna Sita, undan till urskogarna
i Dekhan. Sita bortröfvas derifrån af konungen
på Ceylon, hvilken tecknas med demonartad natur;
men hon befrias åter af Rama genom ett krigståg,
hvarvid han understödes af bundsförvandter, bland
hvilka apornas konung framför alla är honom till
hjelp. Slutligen återvänder Rama till sitt land och
bestiger der tronen. Man antager allmänt, att Ramayana
har en i viss mening allegorisk karakter, så att
deri framställes införandet af ariskt herravälde och
arisk kultur i sydliga Indien. Smärre episka dikter
äro Raghuvañça, som behandlar Raghus och hans sonson
Ramas bedrifter, samt Kumarasambhava, som skildrar
krigsguden Kartikeyas födelse, båda tillskrifna
Kalidasa; vidare Kiratarjuniya af Bharavi,
hvars ämne är Arjunas kamp med guden Çiva,
(Siva) om de gudomliga vapnen; Çiçupalabadha af
Magha om hjelten Çiçupalas död,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
