Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bhattikavya, som rör sig inom Ramayanas sagokrets, men till
sin egentliga mening är ett grammatiskt konststycke,
som afser att gifva exempel på en stor mängd ovanliga
ordformer, m. fl. Nalodaya, såsom hvars författare,
säkerligen med orätt, Kalidasa anföres, behandlar
Nalas historia, men är egentligen ett versifikatoriskt
konststycke, hvari författaren visar sin skicklighet
att röra sig med de mest invecklade och tillkonstlade
versmått. - Purana (egentl. gammal berättelse)
kallas en klass diktverk af psevdo-historisk och
profetisk karakter, innehållande kosmogoni, mytologi,
helgonlegender m. m., blandade med didaktiska och
filosofiska exkurser. Deras antal är ganska stort, och
till omfånget äro de vanligen ytterst vidlyftiga. De
datera sig alla från tiden efter brahmanismens
seger öfver buddhismen i norra Indien; intet purana
är äldre än 1,000 år, de flesta äro vida yngre. Deras
historiska värde är obetydligt. Flertalet tillhör
Vishnu- och Çiva-sekterna.
Indernas lyriska poesi är hufvudsakligen
kärleksdiktning. Meghaduta ("molnbudet") af Kalidasa
skildrar en yakshas (ett slags halfgud af lägre rang)
längtansfulla sorg öfver skilsmässan från sin maka,
till hvilken han beder ett regnmoln att fara med
helsning och tröst. En glödande kärleksdikt är
Gitagovinda (Sången om Govinda, d. v. s. Krishna)
af Jayadeva; ämnet deri är guden Krishna och hans
lif såsom herde bland herdinnorna. Ritusanhara
("årstidernas ring") tecknar i sex afdelningar på
ett tämligen konstladt språk de sex årstidernas
egendomligheter, deras behag och obehag. - Den
dramatiska poesien är i den indiska literaturen på
ett utmärkt sätt representerad. Inderna äro ett
bland de få folk, som utvecklat en sjelfständig
dramatik. De indiska dramerna kunna i allmänhet
karakteriseras såsom melodramer. De hafva alltid
en lycklig upplösning. Man måste tillerkänna många
af dem, oaktadt vissa svagheter, ett högt poetiskt
värde. Tragedien har ingen plats i deri indiska
dramatiken. Det indiska namnet på drama, nataka (af
nata, skådespelare, egentl. dansare), ger en antydan
om dess uppkomstsätt. Efter en säkerligen ganska lång
utvecklingstid, hvars alster dock äro för alltid
förlorade, har det indiska dramat erhållit sin fasta
form på en tid, då det klassiska sanskrit var de högre
och bildade klassernas allmänna talspråk, medan de
lägre och obildade talade olika prakritdialekter
i olika delar af landet. Dessa språkförhållanden
afspegla sig i dialogen. Brahmaner, konungar och
förnäma personer tala sanskrit, men tjenare och
lägre folk samt alla qvinnor, äfven drottningarna,
tala prakrit. Ju lägre en dramatisk personage
står på den sociala skalan, dess mera förderfvadt,
d. v. s. förändradt i förhållande till sanskrit,
är det tungomål, som författaren lägger i hans
mun. Att märka är dock, att dramernas prakrit icke
kan anses fullt noggrant återgifva verkligt lefvande
folkdialekter. Det är i sjelfva verket bildadt efter
sanskrit genom tillämpning af bestämda ljudlagar,
som naturligtvis i hufvudsak
grunda sig på en gång gällande språkförhållanden. Ty
sannolikt är, att ingen af de dramer, som vi ega
i behåll, härstammar från den tid, då dessa gamla
prakritdialekter voro lefvande folkmål; de flesta
äro otvifvelaktigt betydligt yngre. Såsom den äldsta
betraktar man Mricchakatika ("den lilla lervagnen")
af Çudraka. Men främst i den indiska dramatiken stå
utan gensägelse Kalidasas verk. Han lefde sannolikt
några århundraden efter Kr. Såsom hans mästerverk
räknas med skäl, både i Indien och Europa, Çakuntala,
en perla af den finaste och skäraste poesi. Äfven
hans Vikramorvaçi (konung Vikrama och gudanymfen
Urvasi) och Malavikagnimitra (prinsessan Malavika
och konung Agnimitra) äro af högt värde. Andra dramer
äro Malatimadhava (Malati och Madhava) af Bhavabhuti,
Ratnavali ("perlbandet"), som tillskrifves konung
Karsha i Kashmir i 12:te årh. e. Kr., Mudrarakshasa
(rakshasan, ett slags demon, och sigillringen),
lustspelet Dhurtasamagama ("skälmarnas sammankomst")
m. fl. I Prabodhacandrodaya (egentl. kunskapens månes
uppgång) har författaren, Krishna-Miçra, gjort det
vågade experimentet att låta ett filosofiskt system
utveckla sig dramatiskt.
Djurfabeln och sagan odlades tidigt och med
förkärlek af inderna. Redan i Mahabharata förekomma
flere djurfabler episodiskt. Jämförande studier
hafva ådagalagt, att en stor del af de i Europa
gängse sagorna leder sitt ursprung ytterst från
Indien. Den mest bekanta fabelsamlingen är Pancatantra
(namnet betecknar, att den är delad i 5 böcker),
hvilken genom persiska och arabiska öfversättningar
blifvit spridd öfver hela Orienten och sedan till
Europa. Yngre och delvis grundad på den förra är
Hitopadeça (egentl. nyttig undervisning). Bland
sagosamlingar märkas Vetalapancavinçatika
(vetalans l. demonens 25 berättelser), Çukasaptati
(papegojans 70 berättelser) o. a. Det är ett
utmärkande drag hos de indiska sagosamlingarna,
att de enskilda berättelserna äro infogade i en
gemensam ram (såsom fallet är t. ex. i "Tusen och
en natt"). En fullständig sammanställning af det
bästa och vigtigaste på detta område gjordes af
Somadeva från Kashmir i 11:te årh. under titeln
Kathasaritsagara (egentl. berättelseströmmarnas
haf). Alla dessa samlingar äro skrifna på omvexlande
vers och prosa. En vida konstmässigare prosastil
finna vi i det romanartade Daçakumaracarita
("de tio prinsarnas äfventyr"). Flere andra
novellartade prosa-berättelser finnas äfven. -
Af den vetenskapliga sanskritliteraturen äro de
juridiska, grammatiska och filosofiska afdelningarna
vigtigast. Den berömdaste af dharmaçastra (lagbok)
är Manus lagbok. Dess första grundstomme är säkerligen
mycket gammal. Af den indiska traditionen tillskrifves
denna lagsamling en mytisk Manu, ariernas förste
stamfader; men troligen har den fått sitt namn,
Manavadharmaçastra, deraf att den framgått ur den
vediska Manava-skolan. Den innehåller 2,684 çloka
och visar oss det brahmanska samhällssystemet drifvet
till sin yttersta spets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
